I sin nya diktsamling Lotusfötter rör sig Matilda Södergran med säkerhet och precision på nya områden, både tematiskt och formmässigt.
Ett av de återkommande motiven i Matilda Södergrans förra samling Maror (ett sätt åt dig) var tuktandet av kvinnokroppen, och redan titeln på den nya boken antyder att den motivvärlden finns med även här.
Lotusfötter kallas de genom bindning sönderbrutna fötter som förr berövade kinesiska kvinnor deras rörlighet, och i gengäld skänkte dem sexuell status. I Lotusfötter ligger dock inte betoningen på den kroppsliga våldsamheten. Boken utgörs av tre långa prosadikter som snarare kretsar kring ensamhet, galenskap och obehaget i att betraktas och beskrivas. Den andre, en han, är någon som oftast är besviken eller hånfull och ger tillrättavisningar som utger sig för att vara välvilliga. ”Att du ska vara sån, på det viset”, är nyckelfrasen som återkommer i alla tre dikterna. Den fundamentala ensamhet som skrivs fram i dikterna är inte endast sorglig utan framstår också som en fristad och en flykt från den sociala sorgen, från sorgen i att inte få vara i fred från att registreras och korrigeras.
Du får en känsla av att han far med osanning, att hans beskrivning av dig som dum inte är helt sann.
Tre citat inleder boken, ett av Sylvia Plath, ett av Log Lady ur David Lynchs Twin Peaks och ett av Courtney Love. Sedan följer tre rader, utspridda på sidan med stort utrymme mellan sig, som alla löper sida efter sida ända fram till bokens slut. Tre citat, tre rader, och man kan anta att raderna/dikterna/berättelserna turvis ger röst åt personerna bakom citaten. Först ut är Sylvia Plath, verklig och död, sedan Log lady, fiktiv och slutligen Courtney Love, verklig och levande. Samtliga benämns som ”du”. Omvärlden, den andres ord, sipprar endast dovt och filtrerat in i diktduets isolering.
Du står som en helig byggnad, uppfylld av din egen rymd. Så långt du kan se ser du bara dig själv och dina egna väggar. Du kan höra duvorna kuttra utanför, deras dumma kroppar slår mot fönstren när de försöker ta sig in.
Ovanstående citat sträcker sig alltså över tre sidor. Poesins frihetsgrader har länge varit så höga att det knappast längre är intressant med formexperiment för experimentets skull, med dikter som tycks säga ”Se, jag kan göra så här”. Men Lotusfötter påminner snarare om ett av nödvändighet byggt hus att leva i, av nödvändighet utformat som det är. Den tycks säga ”Du ser väl, varför jag måste göra så här?”. Att man måste bläddra igenom boken tre gånger tillför nämligen läsningen något väsentligt: det febriga bläddrandet ger intrycket att tiden går, det känns som att vara inkastad i långa, vindlande tunnlar. Läsaren sitter i samma båt som diktrösterna med sina sköra medvetandeströmmar där minnet är kort och det kommande ovisst. Hur länge ska sakerna fortgå, hur länge kommer det att vara som det är? Ensamheten som rösterna avslöjar förstärks också formellt av att raderna står isolerade och åtskilda med stora fält av vit sida emellan sig.
Om man varierar med att läsa en hel sida åt gången istället för en hel rad så visar sig gapet mellan den sammanhängande meningsstrukturen och delarna, de lösryckta raderna som sedda för sig plötsligt känns lika främmande som en extremitet man förlorat kontrollen över. Ovanliga möjligheter till anslutning uppstår mellan element som egentligen inte har med varandra att skaffa.
Den ständigt
närvarande hungern
Bokens tre ”du” för ibland tankarna till Birgitta Trotzigs persongalleri av galna, utsatta och ensamma som har lärt sig att leva på egen hand, med egna bestyr, utanför människogemenskapen. Kritikern Eva Adolfsson har framhävt hungertematiken som central i Trotzigs författarskap, ”klyftan mellan det hungrande jaget och världen på andra sidan hudgränsen”, och samma tema har varit påtagligt i Matilda Södergrans poesi. Framför allt är det munnen, den objektiverade hungern, som ständigt är närvarande. Munnen biter, föder eller fylls av hår.
Hungerinslagen finns här främst i den mellersta dikten, om Log lady som har en sinnlig relation med sin döde man inkarnerad i ett vedträ: ”Den där stocken du går omkring och bär på, är den stark, som din man, din döde?”. Intensiteten och kroppsligheten (både köttslig och träig) är som störst här.
Du växte upp i skogen. Där fanns tall, kåda, munnen. Käkarna fixerade av kådan.
De två andra du:en är mera avtrubbade och distanserade: ”Långt borta hör du en röst tala till dig, men du griper inte efter den, försöker inte vara mottaglig.” Dessa dikter drivs snarare av iakttagande och reflektion än av de våldsamma kroppsliga friktioner och funktioner som upptagit en stor plats i tidigare böcker. Begären är nästan tysta, overklighetskänslorna uppskruvade och den andres tal kan inte ignoreras men blir inte heller något föremål för uppmärksamhet:
Det händer att han försöker beskriva dig. Du låter honom då hållas. Iakttar de små tänderna medan han talar.
Fredrik Österblom
Matilda Södergran: Lotusfötter. Schildts & Söderströms, 2014.
