Kontrafaktisk historia

av Lars Sund

Hur hade världen idag tett sig om första världskriget inte hade brutit ut för hundra år sen?

Augustimånen hann vandra ett duktigt stycke över den bläcksvarta himlen och vittvinsboxen blev märkbart lättare medan vännen S. och jag dissekerade frågan vid den sedvanliga sensommarfesten på landet, inspirerade av att 100 år gått sedan krigsutbrottet. Kontrafaktisk historia brukar den här sortens spekulationer på temat ”om inte om varit” kallas. Kontrafaktisk historieskrivning är faktiskt en egen litterär genre som lockat utövare från thrillerförfattaren Robert Harris (Faderland) till den amerikanska prosans grand old man Philip Roth (Konspirationen mot Amerika).

Att första världskriget präglade hela det ”korta 1900-talet” – för att använda en term myntad av den brittiske marxistiske historikern E J Hobsbawm (1917-2012) – kan väl ingen bestrida: utan första världskriget hade det inte blivit revolution i Ryssland, revanschismen hade inte grott i ett förnedrat Tyskland, Hitler hade inte kommit till makten och andra världskriget hade inte behövt utkämpas. Det kalla kriget var en direkt fortsättning på andra världskriget. Vill man hårddra sina argument kan man påstå att första världskriget inte slutade 1918, utan först med Berlinmurens fall 1989.

Första världskrigets utbrott i augusti 1914 brukar ses som den brutala ändpunkten för en europeisk ordning som hade knäsatts när Wienkongressens städade upp efter Napoleon hundra år tidigare. Europa skakades i grunden: imperier störtades, nya nationalstater – däribland Finland – bildades och nya gränser drogs upp. Och stängdes. Före 1914 kunde människor resa i stort sett vart som helst i Europa utan pass eller visum. Det gällde inte bara överklassen – även arbetarklassen var rörligare än man ofta föreställer sig idag, som migrationsforskaren Saskia Sassen har visat. Efter 1918 var det slut på friheten, nu var det viseringar och stämplar i passet och strikta gränskontroller som gällde.

EU:s fria rörlighet kan alltså uppfattas som en återgång till förhållanden som rådde före 1914. Ett kvartssekel efter Berlinmurens fall ter sig de dryga 70 åren mellan första världskriget och kalla krigets slut på många sätt som en undantagsperiod, präglad av ofattbart våld, folkmord och förödelse, men också av en snabb utveckling, materiellt och socialt. Inte minst perioden 1950-1980 kännetecknas av en dittills aldrig tidigare skådad ekonomisk tillväxt, stigande levnadsstandard och utjämning av sociala klyftor, framför allt i Europa och USA. Thomas Pikettys statistiska diagram i den omtalade boken Le Capital au XXIe siècle bekräftar detta historiska undantag, gång på gång – liksom att vi nu ser en återgång till en ekonomi präglad av relativt låg tillväxt, där en liten klick redan rika människor lägger beslag på en växande andel av de samlade inkomsterna. Situationen börjar med andra ord på nytt likna den som rådde under la belle époque, fransmännens namn på perioden mellan 1871 och 1914.

Första världskriget var ingenting oundvikligt – det kunde jag och vännen S. snabbt enas om där vi dividerade i skenet av värmeljusen på sommarstugans veranda sent i augusti 2014. Statsmännen – ja, de var givetvis alla män, huvudaktörerna i den europeiska tragedi som iscensattes sommaren 1914 – kunde ha valt att avstå från krig. I sista minuten gjordes verkligen försök att avstyra krigsutbrottet, konstaterar Christopher Walker i sin lysande bok om förspelet till första världskriget, The Sleepwalkers (”Sömngångarna” – en mycket träffande titel); hade diplomaterna lyckats rädda freden skulle tio miljoner människor sluppit dö de närmaste fyra åren – och den rådande sociala ordningen skulle ha bestått. Åren före första världskriget var en ljuv tid bara för somliga. För dem som saknade ekonomiska tillgångar – och det var majoriteten – var tillvaron inte lika rosig. Liksom för indier, afrikaner och asiater som levde under det koloniala oket.

Världskriget betydde slutet för de österrisk-ungerska, ryska och ottomanska imperierna. Hade de kunnat bestå om kriget undvikits? Hade halva världen fortfarande varit koloniserad av Europa? Och hade den tekniska utvecklingen varit lika snabb och omvälvande, utan de båda världskrigen och kalla kriget?

Det var det vi funderade på, där på verandan, 100 år efter första världskrigets utbrott, medan den rödbrusiga kräftmånen flinade åt oss i gliporna mellan träden i backen. Vännen S. ansåg att den tekniska utvecklingen visst hade kunnat bli lika snabb utan krigen. Själv var jag inte lika säker. Och vad imperierna beträffar är det osäkert om Österrike-Ungern, Ryssland och Turkiet hade bestått även om första världskriget aldrig hade utkämpats. Storbritannien och Frankrike behöll sina kolonialvälden, men i synnerhet det brittiska imperiet kom ut ur kriget rejält försvagat. Förr eller senare hade de koloniserade folken sannolikt fått nog och krävt självbestämmande. Blodiga kolonialkrig kan man nog skriva in också i alla kontrafaktiska historiediskurser.

Vi kommer ju aldrig att få veta om spänningarna mellan de europeiska makterna ändå så småningom skulle ha lett till ett storkrig eller om freden hade kunnat bestå i Europa. Mycket talar för att Frankrike till slut hade sökt revansch för nederlaget 1871 och hamnat i krig med Tyskland, ett krig som lätt hade kunnat spridas till följd av det allianssystem som hade byggts upp. Likaså kommer vi aldrig att få veta om de sociala spänningarna inom länderna hade lett till att arbetarklassen till slut rest sig i ett eller flera av Europas länder. Kanske hade en socialistisk samhällsordning haft större chans att lyckas i Tyskland eller Frankrike än i Ryssland? Eller kanske hade stora delar av Europa i dag varit blandekonomier av skandinavisk modell?

Sådana spekulationer slutar förstås alltid i det krassa konstaterandet att man inte kan vrida klockan tillbaka. Gjort kan inte göras ogjort. Sommaren 1914 kunde arbetarpartierna i de tyska, franska och engelska parlamenten ha röstat mot de krigskrediter deras respektive regeringar begärde. Men arbetarna valde nationalismen framom internationalismen den gången och röstade för krediterna. ”Nu släckas ljusen i Europa och vi skola icke se dem tändas igen i vår livstid”, som den engelska utrikesministern sir Edvard Grey sa i ett berömt yttrande när Storbritannien förklarat krig mot Tyskland.

Men kriget var inte oundvikligt. Alternativa handlingsmöjligheter fanns hela tiden. Det kan vara värt att minnas också 2014.

Lars Sund

är författare

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.