Under den pretentiösa rubriken ”Islamofobi och den reflexiva människan” skrev forskaren Karin Creutz i Ny tid nr 39/2014 om islamofobi, dock utan att någonsin definiera begreppet. Att islamofobi betyder ”fruktan för islam” är självklart, men vad denna fruktan konkret bottnar i förblev, liksom tyvärr det mesta, höljt i dunkel.
Creutz exemplifierar Västerlandets påstått starka islamofobi med att frasen ”alla muslimer är inte terrorister” är ett ”allmänt florerande” uttryck eftersom det redan på svenska ger hela 24 000 Googleträffar. Fel: antalet träffar är försumbart, cirka 80. Googles algoritmer är så konstruerade att det relevanta antalet träffar fås först då man klickar på den sista träffsidan, varvid till och med miljoner kan krympa till tio- eller hundratal. Man kunde tro att samhällsforskare som utnyttjar Google visste detta.
Mycket mer problematiskt är emellertid att Creutz behandlar islamofobi som något abstrakt ont som bara ”finns”: en irrationell västerländsk vanföreställning utan verklighetsgrund. Genom att orsakerna till fobin inte nämns med ett ord får läsaren intrycket att islam fruktas bara för dess existens och inte som en reaktion på konkreta negativa inslag i dess praktik, såsom brutala teokratier, kvinnoförtryck, bigott sexualmoral med mera. Så framställd ter sig inte bara islamofobi utan all islamkritik som nära nog psykotisk.
Överlag saknar Creutz’ artikel sådan koherens som kunde göra en polemik meningsfull. Bland annat skriver hon: ”Det har inte behövt klargöras i europeiska dagstidningar att alla kristna inte är terrorister i relation till västerländska statsmäns krigshandlingar och den sammankopplade terminologin med religiösa förtecken.” Sådan språklig och tankemässig oreda varvas med namedropping, generaliserande anklagelser om västmediernas osakliga islamrapportering, lösryckta referenser till vördnadsbjudande abstraktioner såsom moderniteten och slutligen en moralisk uppfordran till västerlänningar att ”dekonstruera sin position” och vara ”reflexiva”.
Jaha. Jag hoppas att en Jussi Halla-aho inte upptäcker artikeln. Som den förslagne polemiker han är gör han slarvsylta av den i ett nafs och kan då njutningsfullt bevisa hur eländigt argumenterad ”tolerantians” vurm för multikulturalism är. Och det är svårt att då inte ge honom rätt. För om kritik av främmande kulturer och religioner – uttryckligen islam – lämnas enbart åt rasisterna medan invandrarvännerna låtsas som det regnar så fort en negativ aspekt av islam förs på tal, så talar vi om intellektuell lättja och/eller feghet.
Jag hävdar därför att den här sortens högbrynta mumbo jumbo om islamofobi är en fatal björntjänst åt det syfte skribenten så uppenbart ville tjäna. Ryggdunkande bekräftelser av det egna lägrets moraliska förträfflighet ger bara vatten på xenofobernas kvarn och är i sin förnumstighet obrukbara även som andaktsskrifter för de redan frälsta.
Senast med ”kalifatet” IS/ISIS och dess halshuggarbackanaler blir även vi som betraktar oss som invandrarvänliga tvungna att ta ställning till en lång rad lika obekväma som relevanta frågor. Här några:
• Vill vi ge stränga religiösa normer större inflytande i samhället, något som islamsk invandring automatiskt innebär?
• Hur ska vi förhålla oss till islams kvinnosyn, från slöja till stening av våldtäktsoffer?
• Enbart från Finland har tiotals muslimska ynglingar åkt för att kriga med döddansare. Ska de finländare som inte helhjärtat törs lita på muslimska invandrares lojalitet då bara avfärdas som rasister?
• Varför kritiserar vi inte islam och dess institutioner för att inga samordnade internationella upprop eller aktioner mot våld och terrorism i islams namn har hörts av?
• Måste västerlänningar ständigt späka sig med sin föregivna trångsynthet då läsförmåga, allmänbildning, vetenskap och konst är så ojämförligt mycket starkare här än i den muslimska världen?
Se där lite pyssel för varje multikulturalist! Det är den sortens frågor vi måste ha kloka svar på om vi vill stoppa inte bara invandrarhatet utan också flykten från tolerans och öppenhet till rädsla och misstänksamhet. – En flykt jag redan ser spår av även i min egen krets.
Hur ska det ske – genom ”reflexiv självgranskning” och ”dekonstruktion av vår position”? Visst, för all del, men framför allt genom att våga lyfta fram även de smärtsamma frågorna och inte hymla med de sidor av islam som är oförenliga med en humanistisk livssyn. Dags att damma av den religionskritiska traditionen i Ny Tids idéhistoria och börja applicera den även på islam. Behovet av tolerant kritik kan inte överskattas.
Markus Sandberg
