Creutz svarar Sandberg: Läs lite historia

av Karin Creutz

Det är bra att min artikel (i Ny Tid 39/2014) väcker diskussion, trots att Markus Sandberg inte tar fasta på det tema jag behandlade (läs Sandbergs insändare). Min artikel tog inte ställning till vad som får sägas om islam, inte heller till vad islam innebär som religion. Den diskuterade den västerländska överlägsenhetsdiskursen som är synlig också i min egen disciplin, och uppmanade till en kritisk granskning av de grundteser som världsuppfattningen baserar sig på. Från detta perspektiv är Sandbergs text förvånande, men jag tackar och tar gladeligen emot möjligheten att ta ställning till hans frågor. 

Sandbergs text demonstrerar det hopkok av olika typiska extremhöger-argument som jag fått ta del av i större och mindre doser under de senaste 13 åren. Den mest typiska och även mest paradoxala är tesen om tystnadens kultur – att invandrarvännerna låtsas som det regnar så fort en negativ aspekt av islam förs på tal. Detta argument har anammats förvånansvärt framgångsrikt från europeisk extremhöger till en kontext där alla studier visar att negativa teman i relation till invandring och islam är de dominanta i offentligheten (se t.ex. forskning av Pentti Raittila, Anssi Männistö, Mari Maasilta, Teemu Taira och mig). Det som gör tesen om tystnadens kultur än mer paradoxal är att de som inte får tala de facto är forskarna. För majoriteten av finländska kvinnliga forskare som behandlar rasism och invandringsrelaterade teman är vålds- och dödshot av nationalistiska grupper och aktiva en verklighet. De som inte får tala är forskare och organisationsrepresentanter som nyanserar de lösryckta, direkt från europeisk extremhöger anammade argumenten emot invandring och islam.

Det andra argumentet som florerar synligt i anti-invandringsrörelser, och som dessutom redan använts av tidig fransk extremhöger, är att muslimska invandrare islamiserar mottagarlandet. Också detta argument klingar illa speciellt i en finländsk kontext. Det tatariska muslimska samfundet har funnits i Finland sedan mitten av 1800-talet, registrerad som ett av de första muslimska religiösa samfunden i Europa. Inte heller i en bredare europeisk kontext passar islamiseringsargumentet, det räcker med att granska europeisk historia. Argumentet har större sanningshalt gällande kristendomens kolonialisering av omvärlden.

Så talar Sandberg om brutala teokratier, kvinnoförtryck och bigott sexualmoral. Om jag inte hade läst John Goody, Franco Cardini och ett antal framstående humanisters och samhällsvetares beskrivningar av historiska stereotyper om islam skulle jag fråga efter Sandbergs källor. Nu reproducerar Sandberg bara alla de århundraden gamla stereotyperna som den europeiska extremhögern aktivt propagerat med under de senaste 50 åren, finländsk extremhöger en mycket kortare tid. Det kan vara helt nyttigt för Sandberg att bekanta sig med den mångfald muslimska stater och olika former av styre som världskartan rymmer, samt med den historiska kontexten.

Enligt Sandberg behandlar jag islamofobi som något abstrakt ont som bara ”finns”: en irrationell västerländsk vanföreställning utan verklighetsgrund. I tidigare texter till Ny Tid har jag behandlat de epoker som varit avgörande för islams roll som den Andre. En kort summering för Sandberg:

Europeisk och amerikansk politik har efter förlusten av kommunismen som den totalitära fienden vänt sig mot ”den muslimska världen”. Denna nutida rasismform bygger enligt sociologen Gerard Delanty på en glorifiering av den ”västerländska livsstilen” och en betoning på ”västerländsk framstegsvänlighet”, och utgår från resonemang om kulturskillnader. Dagens eurocentrism reproduceras enligt Delanty huvudsakligen av medierna, och når genom dessa det vardagliga livet.

”Denna främlingsfientliga mardröm, i vilken islam inte bara dominerar världen utan där det också sker en ”islamisering av Europa” – fienden står framför portarna – spelar på en djupliggande europeisk fientlighet gentemot Österlandet, en fientlighet som, vilket vi sett, har en lång historia. En bild av islam målas upp som lägger tonvikten vid dess kulturella homogenitet och det hotfullt främmande hos den: den framställs som något frånstötande exotiskt med hjälp av masspsykologiska mekanismer liknande dem som givit upphov till antisemitismen.” (Delanty 1997, 200.)

Också journalistikforskaren Anssi Männistö för fram att myten om islam och ”västvärlden” som motpoler aktiverades efter Kalla kriget. Männistö betonar vikten av att se på dagens medierepresentationer av islam genom ett historiskt perspektiv.

Till Sandbergs kommentar om generaliserande anklagelser om västmediernas osakliga islamrapportering kan jag bara föreslå att Sandberg sätter sig in i europeisk forskning, t.ex. av Tariq Modood eller Elizabeth Poole. Jag ska försöka komma ihåg att skicka Sandberg en inbjudan till min disputation. Sandberg är lika hjärtligt välkommen som Jussi Halla-aho.

När Sandberg talar om mitt syfte, verkar Sandberg ha missförstått min målgrupp fullständigt – då jag riktar mig till extremhögern väljer jag inte Ny Tid som medium. Men Sandbergs text exemplifierar just den historielöshet och den självblinda överlägsenhetsdiskurs som artikeln riktade sig emot – stereotypen finns, som jag skrev, inte endast hos extremhögern. Mitt förslag att vända blicken, en övning i maktbruk och maktkritik, borde på alla sätt passa kritisk humanism, men uppmaning till immanent kritik och självreflexivitet möter tyvärr ofta motvärn.

Vilket läger är det Sandberg vill se mig representera? Och vilka är vi invandrarvänliga, vad menar Sandberg med tolerantians vurm för multikulturalism? För att nu inte göra Sandberg besviken svarar jag kort på hans från ultranationalistiska grupper lånade frågor.

Vill vi ge stränga religiösa normer större inflytande i samhället, något som islamsk invandring automatiskt innebär?

Jag undrar varifrån Sandberg tar begreppet automatiskt? Islams närvaro har på flera håll inneburit mindre strikta religiösa normer än vad kristendomen gett upphov till. Islam har inte samma inriktning på omvändelse som kristendomen. Muslimsk invandring till Finland sedan medlet av 1800-talet har inte medfört strängare religiösa normer. Från ett historiskt perspektiv ledde islams spridning i Europa inte till tvångskonvertering eller förtryck. I vissa fall kunde både judars och kristnas positioner förbättras. Extensiv omvändelse har inte varit på muslimernas agenda. Vid slutet av 1600-talet tog flera kristna sin tillflykt till det Ottomanska riket, då de på grund av den strikta religiösa liturgin i Europa var utsatta.

Samtidigt utrycker Sandberg en blindhet för egna religiösa normer i samhället. Eftersom den europeiska hegemonitanken inneburit en institutionalisering av värdemässiga diskurser, har dessa fått ett normativt yttre; de ser i sin legitimerade form ut som universellt giltiga och riktiga normer. Detta har enligt Delanty möjliggjorts genom att Europa ”tog upp kristenhetens fallna mantel” (Delanty 1997, 25), vilket innebar att idén om Europa fick en uppsyn som normmässig modell för all civilisation; den kom att bygga på kyrkliga idéer, sekulära framstegsidéer och en historiefilosofi.

Hur ska vi förhålla oss till islams kvinnosyn, från slöja till stening av våldtäktsoffer?

Islamisk feminism har långa rötter, och kampen mot förtryck har i långa tider förts med hänvisning till att Koranens jämlikhetstanke borde väga mer än kulturella patriarkala tolkningar. Om Sandberg frågar min åsikt, bör all form av våld fördömas. Stening av våldtäktsoffer, likaså misshandel av slöjbärade kvinnor. Jag instämmer med FI:s Gudrun Schymans utlåtande i ett pressmeddelande gällande misshandel av beslöjade kvinnor – alla har rätt att bestämma över sin kropp. Hijabuppropet i Sverige 2013 var ämnat för att väcka offentlig diskussion om den religiösa intolerans muslimska kvinnor möter i Sverige. Den tidiga islam innebar faktiskt en emancipation för kvinnor – kvinnan fick rätt att studera och arbeta – och här är det alltså frågan om 700-talet. Under islam fick kvinnan lika rätt till skilsmässa som mannen, och rätt till egen egendom 1200 år före den finländska kvinnan. Fysisk misshandel av kvinnan i äktenskapen kunde leda till att domstolen fråntog mannen rätten till äktenskapet. Jag rekommenderar att Sandberg söker fram källor med inblick i frågan istället för enkla homma-forumargument.

Enbart från Finland har tiotals muslimska ynglingar åkt för att kriga med döddansarare. Ska de finländare som inte helhjärtat törs lita på muslimska invandrares lojalitet då bara avfärdas som rasister?

Ett grundläggande problem av den ensidiga klappjakten som Sandberg har internaliserat är att det som utgångsläge förväntas ”försvar”, istället för att en granskning av det egna förhållningssättet skulle äga rum. Varför måste muslimer bevisa att de inte är terrorister? Imperialism beskriver träffande denna domarrätt, som tas ännu idag. Ska forskare som mordhotas av finländska ynglingar ifrågasätta finländares lojalitet? Under de senaste 10 åren har tatarerna flera gånger varit tvungna att bekräfta sin lojalitet med hänvisning till deltagande i vinterkriget. Varför? Lojalitetspratet ger en bild av Finland som en homogen population. Ett land med ett inbördeskrig endast 96 år tillbaka.

Varför kritiserar vi inte islam och dess institutioner för att inga samordnade internationella upprop eller aktioner mot våld och terrorism i islams namn har hörts av?

Också detta är en myt, det finns otaliga utlåtanden mot terrorism, bland annat av IKO (Islamiska konferensorganisationen) som representerar 57 stater. WTC-attackerna fördömdes också offentligt av representanter som i europeisk media framställs i tvivelaktiga ljus, bl.a. representanter från Hamas och Muslimska brödraskapet. En annan fråga är sedan varför de inte hörs, vilket för en tillbaka till mitt tidigare argument om de dominanta kulturella repertoarerna. I en offentlighet som domineras av hektiskt tempo och publikfiskande, trots sakkunniga journalisters strävan till att motverka tidens anda, är inte utlåtanden av detta slag tillräckligt mediesexiga för att nå över nyhetströskeln. Och i Sandbergs attityd klingar igen en imperialistisk underton. Varför, Sandberg, ska vi kritisera islam och dess institutioner för att dina medieval är snäva?

Måste västerlänningar ständigt späka sig med sin föregivna trångsynthet då läsförmåga, allmänbildning, vetenskap och konst är så ojämförligt mycket starkare här än i den muslimska världen?

Det sista argumentet uppvisar en sådan ahistorisk arrogans att jag blir mållös. Det medeltida Europa var vetenskapligt, kulturellt och ekonomiskt långt efter de muslimska områdena. Tyvärr förvaltades inte uppsvinget väl i Europa, och kolonialismen kastar ännu sina skuggor på flera håll i världen. Denna sorts polemik som Sandberg för fram i anknytning till västvärlden, skulle inte accepteras som nationell retorik – imperialistiska tankegångar inom Europatematiken accepteras vitt, de fungerar som bas för Europas självberättigande som värdesystem. ”Det europeiska” har en hegemonisk konnotation som bygger på en tematik om utveckling.

Det centrala problemet med denna typ av anti-islamiska argument är att islams roll och delaktighet inom Europa förbises, att muslimer stereotypiseras (islam innefattar en mångfald av traditioner, tolkningar och kulturella rutiner), och att det fokuseras på själva religionen även då det egentligen är frågan om annat (man kan här prata om en religionisering av muslimerna).

Bästa Sandberg, sätt dig in i forskning istället för att slösa tankekapacitet på stereotypa simplifieringar. Läs lite historia. Inte bara dags att damma av, utan dags att sätta i gång med att bekanta sig med idéhistoria – kanske ännu snarare med filosofins och vetenskapens historia, och gärna utomeuropeisk. Och med hänvisning till Sandbergs intresse för islam – de senaste 1300 åren rymmer en värld av islamisk filosofi, samhällsvetenskap, feminism, poesi och litteratur som är en guldgruva för vilken som helst del av den globala intelligentian.

Och gällande Google: Fel – träffarna är försumbara till 80 sidor av träffar, vilket är betydligt mycket mer än 80 träffar. Google utelämnar mindre relevanta träffar vid första klicken, men det betyder inte att antalet verkliga träffar är så lågt som den första listan med högsta prioritet antyder. Samhällsforskare känner nog till algoritmer, men använder sig inte av Google i sin forskning.

Karin Creutz

Källor:

Ahmed, Akbar Salahudin (1988). Discovering Islam: Making Sense of Muslim History and Society. London: Routledge.

Armour, Rollin Stely (2002). Islam, Christianity, and the West : A Troubled History. Maryknoll, NY: Orbis Books.

Cardini, Franco (2001). Europe and Islam. Oxford, UK ; Malden, Mass, USA: Blackwell.

Delanty, Gerard (1997). Europa Idé, identitet, verklighet. Göteborg: Daidalos.

Goody, Jack (2004). Islam in Europe. Cambridge: Polity.

Gunny, Ahmad (2004). Perceptions of Islam in European Writings. Leicester: Islamic Foundation.

Hämeen-Anttila, Jaakko (2004). Islamin käsikirja. Helsingissä: Otava.

Khan, Nasir (2006). Perceptions of Islam in the Christendoms : A Historical Survey. Oslo: Solum.

Maréchal, Brigitte; Allievo, Stefani; Dassetto,Felice & Nielsen,Jorgen (Red.) (2003) Muslims in the Enlarged Europe. Religion and Society. Leiden: Brill.

Männistö, Anssi (1999). Islam länsimaisessa hegemonisessa diskurssissa. Myyttis-ideologinen ja kuva-analyyttinen näkökulma sivilisaatioiden kohtaamiseen. Tampere:TAPRI, Tampereen Yliopisto.

Edward W. Said, Orientalism, Ordfronts förlag, Stockholm 1993

Smith, Jane I. (1999).”Islam and Christendom. Historical, Cultural, and Religious Interaction from the Seventh to the Fifteenth Centuries. I Esposito,John L. (Red.) the Oxford History of Islam. Oxford: Oxford U.P., 305-345.

4 kommentarer

Christer Lindholm 13 oktober, 2014 - 15:51

Karin Creutz uppmaning till Markus Sandberg att bekanta sig med historien klingar mer än en aning falskt med tanke på det historiska russinplockande hon själv ägnar sig åt; genom att selektivt jämföra de mest lysande episoderna i islams historia (och ja, jag medger villigt att de varit både många och långa) med de allra mörkaste kapitlen i kristendomens historia anser hon sig bevisa att islamofobin är precis lika irrationell som alla andra former av rasism.

Förutom att den här typen av selektiv historietolkning är ovärdig en person som stoltserar med sin ”vetenskapliga” syn på islam bevisar den ingenting överhuvudtaget. Att den islamiska världen på medeltiden låg hästlängder före det kristna Europa inom vetenskap, teknik och kultur är en lika gammal som irrelevant nyhet; idag är nämligen förhållandet, på några få undantag när, obestridligen det omvända. Och att islam bidrog till kvinnornas emancipation på 700-talet är knappast till någon större tröst för kvinnorna i dagens wahhabitiska Saudi-Arabien.

Den allra viktigaste skillnaden mellan islam förr och nu är ändå våldet. Det finns visserligen en lång historia av krig mellan den islamiska världen och det kristna Europa (och till skillnad från vad Karin Creutz politiskt korrekta historiesyn vill göra gällande var det långt ifrån alltid de kristna som var den angripande parten), men någon motsvarighet till den blodiga och urskillningslösa terrorism som utövas av IS, Al Quaeda, Boko Haram och liknande grupper förekom inte under dessa tidigare konflikter. I stor utsträckning riktar sig de här terrordåden dessutom mot kristna (som globalt är den största enskilda gruppen som lider förföljelse för sin religions skull), vilket ger vid handen att den islamiska toleransen gentemot andra religioner förpassats till samma historiens skräphög som den islamiska feminismen.

Även om islamofobin i sina mest extrema varianter är irrationell bygger den således inte bara på rasism och gamla fördomar, utan också på ett mycket konkret och allvarligt hot. Även om alla muslimer givetvis inte är terrorister går det inte att förneka att en påfallande stor del av dagens terrorister är muslimer. Därför blir också jämförelsen mellan islamofobin och antisemitismen fullständigt missvisande; medan den sistnämnda aldrig har varit något annat än ett hopkok av religiösa vanföreställningar och sinnesförvirrade konspirationsteorier innehåller den förstnämnda åtminstone ett visst inslag av rationalitet. Det här unset av rationalitet förtjänar något bättre än att helt sonika viftas bort med hjälp av pseudovetenskapliga argument och trendiga men verklighetsfrämmande teorier.

Reply
Markus Sandberg 17 oktober, 2014 - 16:30

Eftersom mitt svar i nyaste Ny Tid (42/2014) på Karin Creutz’ kria ovan bara finns i papperstidningen klistrar jag in den även här:

Svar:

Det var då en väldig möda Karin Creutz lagt ner på sitt genmäle till min kritik (läs den lååånga versionen på webben: https://www.nytid.fi/2014/10/creutz-svarar-sandberg-las-lite-historia/). Synd bara att allt var förgäves i och med att det hon går till storms mot är en standardiserad fiendebild som hon bara förser med mitt namn.

Jag beklagar om min kritik var onödigt bitsk, men nu blev Creutz’ frenetiska genmäle i alla fall en sorglig bekräftelse av min farhåga: våga ens antyda en kritisk undran vad gäller invandraring och islam, och du får en lektion i medeltidshistoria och stämpeln ”extremhöger” i pannan innan du ens hunnit säga ”västerländsk överlägsenhetsdiskurs”. Creutz går med stämpeln hela åtta gånger – svagt.

Det skulle finnas minst ett par dussin virrigheter och missförstånd att korrigera, börjandes från det elementära: att återge argument är inte liktydigt med att själv underteckna dem. Men jag märker att en fortsatt diskussion med Creutz är gagnlös, och mitt lystmäte av akademiskt pösig ego-boosting är nu tillgodosett för all framtid.

Men åtminstone vet jag nu vad jag ska säga till mina vänsterhumanistiska vänner som ängslas över att deras egna argument i frågan ibland känns otillräckliga och undflyende: ”Läs lite historia, högerextremist!” Det ska nog täppa käften på dem.

Markus Sandberg

Reply
admin 18 oktober, 2014 - 15:19

Vi sätter in resten av artiklarna, inklusive Sandbergs svar på webben på måndagen. Ett urval av artiklerna kommer upp på nätet på fredagen. Denna kutym finns till för att ge prenumeranterna ett mervärde.
/Red

Reply
Ika Österblad 21 oktober, 2014 - 19:21

Intressant att notera att man kan bli mycket upprörd över Creutz artikel, som ju ändå inte handlar om att sopa under mattan brutala handlingar som begåtts och begås i islams namn. De kan hellre läsas som en inbjudan till perspektivskifte.
Som jag läser Creutz svar, stämplas heller inte Sandberg i pannan med märket ‘högerextremist’. Formuleringarna tar i beaktande att allas våra uppfattningar är hopsatta av de tankeströmningar vi råkar på, och ibland lånar vi argument som hade behövt granskas noggrannare.
Till exempel går jag inte jämt och tänker på mig själv som vit, medelålders man, men upptäcker ändå patriarkala tankemönster och rasistiska fördomar hos mig själv. Varifrån kom de? Ska jag hålla fast vid dem utan granskning, eller vore det en god idé att bli uppmärksam på dem och våga ifrågasätta dem, fastän de tydligen är en del av mig?
I stället för att bli förskräckt av blotta tanken, kunde man också uppleva det som uppfriskande att för en stund försöka betrakta den välbekanta idévärlden från ett lite annat håll. Kanske föreställa sig hur man som tvångsförflyttad invånare från någon indisk eller guatemalansk by skulle betrakta de hänsynslösa marknadsaktörer som inte drar sig för att, i samarbete med statsledningen, gå över lik för att maximera vinsten samtidigt som de kanhända kallar sig troende, praktiserande kristna.
I programmet OBS i Sveriges radios P1 konstaterade Per Gahrton den 20.10.2014 att “islamdominerade samhällen är minst lika olika sinsemellan som länder där kristendomen är huvudreligion. Islam är inte det största hindret mot demokrati i arabvärlden, liksom kristendomen inte har varit det i Europa. Där som här handlar det om socioekonomisk utveckling och utbildning. Först när människor är trygga i vardagen vågar och orkar de intressera sig för demokratins frihets- och rättighetsfrågor”
(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5994277 ; detta utgående från de två böckerna
Fanny Härgestam: Det här är vår tid, fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien, Natur&Kultur 2014 och
Tina Thunander: Doktor Nasser har ingen bil – Kairo i omvälvningens tid, Leopard 2014)
För övrigt är det en intressant observation Creutz gör av vem det är som inte får tala (utan att bli hotad).
Och vad gäller pösig ego-boosting får Creutz jobba på det lite. Inlägget var inte särskilt övertygande som egoboostpös.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.