I slutet av sommaren tyckte jag mig se dem överallt, de skuldmedvetna reflektionerna i förbifarten om att vi flyr in i våra egna små bubblor och odlar vår trädgård medan världen rasar. Såhär till exempel Peter Loewe (Hbl 1.9): ”Det finns inga paradis längre heter det. Denna hemska sommar känns det nästan fel att njuta en semester med slösande sol och bad.
Omvärlden gör sig på alla sätt påmind: Syrien, Ukraina, Irak, massmord och avrättningar, tropiska översvämningar varvade med skogsbränder. Och uppskattade tre miljoner afrikaner som försöker fly till Europa via Libyen med sikte på Italiens kuster.
Kvar finns gläntor i verkligheten, där allt fortfarande är bra. Eller förefaller vara bra.”
Fast det kan kännas lite nymornat – har någon faktiskt inbillat sig att allt stått väl till i världen förut? – vill jag inte ironisera. Också jag upplever att de destruktiva krafterna nu pressar på med en sådan intensitet att den bild jag skapat mig av världen försatts i gungning. Och när ens världsbild gungar rubbas också ramarna för ens verksamhet, för min del att skriva.
Ett möjligt förhållningssätt till konstskapandet, särskilt poesiskrivandet, erbjöd Athena Farrokhzad i Sommar (Sveriges Radios P1 21.7). Hon citerade vad Brecht skrev på 30-talet om den politiska utvecklingen i Tyskland och de intellektuellas tystnad: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet”. I en värld där så många människors existens är hotad är det omöjligt att prata om träd slog hon fast, och pratade i stället om den växande fascismen.
Är vår tid så illa lämpad för poesi att vi bör sluta skriva och läsa dikter, eller åtminstone ställa våra dikter i samtidskritikens tjänst? Ett klart svar på den frågan gav den ukrainska författaren Serhij Zjadan i det invigningstal han höll på bokmässan i Lviv i september: ”Jag har en enda sak att säga om detta. Kriget vill beröva oss det som vi älskar och tror på. Om vi frivilligt ger upp det innebär det att vi medvetet medger att vi har förlorat, förlorat det här kriget… om vi alla bevarar vår förmåga att tala och lyssna i framtiden är det värt att hålla fast vid vår musik, vårt språk, våra färger och strävanden. Också i krigets tid. Särskilt i krigets tid.” (övers. från engelskan HR)
Det svaret tänker jag att har giltighet också för oss som lever med krigen på avstånd. Om det som vi älskar och tror på ska ha en chans att bestå måste vi inte bara försvara utan också odla det i de former vi har, bland dem poesin. Det behöver inte innebära någon flykt, utan kan i bästa fall ge sådana sinnligt sammansatta svar som inte kan ges i någon annan form på frågan hur det är att leva här, nu.
Och varför ställa träden emot oss, dem lever eller utplånas vi med, inget mänskligt liv kan bestå utan dem. Ännu en gång läser jag den dikt som jag sedan många år sökt kraft ur i rådvilla stunder. ”Koboltbomben finns”, skriver Inger Christensen i Alfabet (1981):
svept i sin mantel
av koboltisotoper, Co-60
vilkas klyvningstid
säkrar den extrema
skadegörelsen
”Mer finns inte att säga”, skriver hon, bara för att sedan säga så mycket mer, om träden och poesin som motkraft mot förödelsen:
/…/ tänk som ett löv på ett träd
tänker, som skugga och ljus
som fosforescerande bark tänker,
som pupporna djupt under
barkhuden tänker, som lavar
på en sten och murknad ved
tänker, /…/
(övers. Sven Christer Swahn)
Henrika Ringbom
är författare
