Alltså jag skämtar inte: precis allt har tydligen egentligen sitt ursprung i Indien. Bilar, konstbefruktning, kyssar och intersexualitet är bara början. Eller åtminstone kommer någon i Indien att påstå det, och många fler att tro på det, det kan jag garantera. Det är så debatten i landet fungerar år 2014.
Egentligen handlar det ju om avigsidan av en bekant slant. Den vanligare och mindre intressanta delen är hur allt som upplevs som icke-önskvärt påstås ligga utanför indisk kultur. Här skiljer sig Indien knappast mycket från Finland eller något annat land. Men det är den andra sidan som är roligare – hur det som anses vara önskvärt snabbt inkorporeras i vad som anses indiskt.
Helst skall fenomenets påstådda ursprung påvisas vara möjligast gammalt, och pluspoäng får man om det går att koppla till någon av hinduismens skrifter eller något valfritt monument. Att guden Ganesha har ett elefanthuvud är ett bevis för att de första plastikkirurgerna var indiska. Att templet i Khajuraho är prytt med explicit sexuella statyer är bevis för att ”indisk” kultur egentligen brukade vara sexuellt frigjord.
I debatt efter debatt, vad det än handlar om, kommer någon att komma med ett argument för eller emot ämnets ”indiskhet”, som om det vore ett nödvändigt argument inte bara för sakens moraliska status utan även för dess sanningshalt och användbarhet. Man bryr sig inte ett skvatt om att någon all-indisk kulturidentitet inte har funnits förrän långt efter att britterna råkade dra gränserna, eller i att hinduismen som organiserad religion är ett väldigt modernt påfund. Man extrapolerar fritt bakåt i tiden.
Inom högerkretsar är ju detta inget nytt: sanskrit lär vara världens bästa språk, platser som byggts av britter har döpts om med ”ursprungliga” indiska namn, icke-hinduistiska adivasis har tillskrivits en hinduistisk förhistoria och så vidare. Och vänstern har ju kanske inte varit så mycket sämre: tänkare som Ranajit Guha skrev en subaltern historia som enligt andra (läs: Vivek Chibber) handlade mera om att skapa en indisk särställning än att försöka vara sanningsenlig.
På många sätt är ju allt detta vardagsmat världen över, var som helst där ett land behöver en egoboost. Det är ju känt att nationalism och politiska rörelser överlag fungerar genom att skapa påhittade gemenskaper och en rekonstruerad symboliskt ärorik historia. Både hindunationalisterna och antiimperialisterna har läst sin Benedict Anderson noga. Det intressanta är dock att fenomenet bara tycks bli starkare, trots 67 år av självständighet och en allt viktigare global ställning. Man kunde ju tänka sig att en etablerad ställning i världen skulle minska behovet av att hävda sig. Detta tycks dock inte vara fallet – istället får man i den allmänna debatten nu tampas med något slags kombination av postkolonial osäkerhet och nyfunnen stormaktshybris. Allra intressantast är att detta argumentationssätt kommit att accepteras som hård valuta även bland många unga progressiva.
De senaste månaderna har i synnerhet två diskussioner fått rätt komiska drag: den om hinduism och vetenskap, och den om det är okej eller inte att kyssas på offentlig plats.
Premiärminister Narendra Modi har länge varit en anhängare av en speciell typ av synkretistisk businesshinduism. Till saken tycks höra att vara mycket strikt hindu, men samtidigt väldigt begåvad på att inkorporera lämpliga tillägg när sådana behövs. Då Modis politiska image är industri- och teknologivänlig, kan inte hans religion vara annorlunda. Vad som behövs då är en pragmatisk tolkning av hinduistiska myter i termer av modern vetenskap – ett fantastisk hopkok som gör att både religionen och vetenskapen förlorar.
Redan då han var Gujarats delstatsminister brukade Modi skriva förordet till alternativa skolböcker som fritt kombinerade myt och vetenskap. Så det är inget konstigt med att han nu som landets ledare påstår att guden Rama hade ett flygplan eller att Mahabharata bland annat beskriver tidig genteknologi. Visst kan det verka lite knäppt, ungefär som att mormonerna påstår att Jesus besökte USA eller att Turkiets president Erdogan påstår att muslimerna upptäckte den amerikanska kontinenten före Kolumbus, men om man tänker på vilka mål hans bakgrundstrupper vill nå så är det bara vettig politik. Man vill måla bilden av hinduismen som en samtidigt uråldrig och framåtsträvande – och framförallt sammanhängande – lära som kan genomsyra alla aspekter av livet.
Där många både i Indien och internationellt gjort sig lustiga över Modis religiösa taktikerande, har en annan aspekt av detta inte omtalats: att den progressiva sidan använder liknande strategier. Man skulle ju vilja tro att intet skulle intressera de unga progressiva mindre än om något är ”indiskt” eller inte. Att bry sig om ”autentisk kultur” är det samma som fascism, det borde väl alla veta vid det här laget. Och det gör ju nog många i Indien. Ändå märker man att behovet att tala i termer om vad som härstammar varifrån finns även hos dem.
En av de mest positiva sakerna som hänt i landet i november är de så kallade ”Kiss of Love”-demonstrationerna. Det handlar om ungdomar som samlats för att kyssas offentligt, för att därigenom protestera mot landets extrema avsmak för par som visar ömhet offentligt. Det hela började i Kochi i söder, och spred sig sedan via universitet i Hyderabad och Mumbai till Delhi i norr. De flesta på den ens lite mera progressiva sidan har stött rörelsen, fast vissa äldre feminister har kallat den elitistisk.
Men då det i dag i hela Indien finns ungefär två ställen där man kan kyssas offentligt utan att få stryk av moralpolisen, har även motreaktionerna varit hårda. Och det första motargumentet var självfallet att det inte hör till indisk kultur att vara alltför närgången i offentliga rum, och att sådana västerländska nymodigheter inte bör tillåtas. (En bisarr detalj var ett gäng självutnämnda hipsters i Kochi som försökte visa att det går att vara cool och traditionell på samma gång – ungefär lite som det amerikanska antisexbandet Jonas Brothers.)
Då man tusen gånger hört någon hänvisa till Kama Sutra eller Khajuraho i en polemik mot dagens sexuella förtryck, borde man väl inte ha blivit överraskad då de progressiva hastigt tog till samma argumentationsmönster som motståndarna: ”Att kyssas är en indisk uppfinning”, stod det först i en nyhetsrubrik, senare i många fler.
För att lyckas politiskt i dagens Indien måste du få människorna att tro på att vad du vill åstadkomma egentligen alltid har varit en del av den ”indiska” kulturen.
Otso Harju
