Konsten att göra politik

av Ny Tid

– Jag blir irriterad på politikernas sätt att tala om konst. Konst görs synonymt med kultur, det diskuteras om kreativa branscher och kreativ ekonomi. Men egentligen går det inte att prata om konst i ekonomiska termer, säger Minna Henriksson som ville ifrågasätta just den konstsynen i sitt verk Politikens konst under Baltic Circle.

Den konstpolitiska diskussionen har under de senaste veckorna fått mer fotfäste än vanligt också i mainstreamdebatten, inte minst tack vare det stora konstpolitiska toppmötet som ordnades i Helsingfors den 10 november av teaterfestivalen Baltic Circle, organisationen Checkpoint Helsinki och forskningsgruppen Public Movement. Men vilka konkreta handlingar gömmer sig bakom politikernas vackra tal och hurdan är den verkliga konstpolitiken?

De politiska partierna i Finland vill gärna ge ett sken av att de förnyas, att de hänger med sin tid. De använder massvis med pengar på kampanjer som ska visa att de har blivit kvitt sina historiska bördor. Det är ändå ett misstag att tro dem, menar konstnären Minna Henriksson. Partierna har genom åren haft en rätt så oförändrad syn på konst, på hurdan konst som ska stödas och vilken konstnärernas ställning i samhället är.

Henriksson vill ifrågasätta de orsakssammanhang som presenteras i vaga konstpolitiska utlåtanden. Hennes verk Politiikan taide/Politikens konst var en del av det konstpolitiska toppmötet. Verket består av en serie affischer som sammanfattar partiernas och deras riksdagsledamöters uttalanden om konst i ett historiskt perspektiv, samt en samling postkort med utvalda citat. Affischerna har funnits till påseende i centrum av Helsingfors under Baltic Circle-festivalen.

Arvet från 1918

Trots att partipolitikens inställning till konstnärernas plats i samhället inte har utvecklats särskilt mycket, har uppfattningarna om konstens uppgift varierat.  Idag tillskrivs konsten en samhällsuppbyggande roll, den förutsätts tjäna medborgarna och stöda den ekonomiska utvecklingen i landet. Undervisnings- och kulturministeriets överdirektör Riitta Kaivosojas i sig berömliga inledningsanförande under toppmötet bekräftar detta – det faktum att konsten har en funktion försvarar dess existens. Diskussionen blir lätt polariserande mellan det här synsättet och visionen om den autonoma konsten.

– Politikerna verkar ha svårt att se att se konstens egenvärde, säger Henriksson.

Henriksson använde sig av ett digert material, hon gick igenom riksdagens skriftliga spörsmål, budgetförslag, regeringens propositioner, lagmotioner och riksdagsdebatter, ja alla diskussioner som på något sätt tangerat konst ända sen slutet av 1800-talet. Det hon överraskades av var att debatten om konstens roll tidvis varit mycket intensiv, förslag om finansieringsmodeller som idag känns framåt och fräscha, har lagts fram redan för tiotals år sedan.

Grunden till det understödssystem vi har idag med statliga kommissioner för konst lades år 1918. Under den avgörande omröstningen närvarade endast en av 80 ledamöter från vänstern – de andra var förmodligen döda eller satt i fångläger. Henriksson undrar vilken uppgift konsten hade i en tid då högern ensam satt vid makten och som resulterade i de strukturer för finansiering av konsten som vi fortfarande använder oss av.

Då de långa, 15-åriga konstnärsstipendierna slopades år 1994 under Tytti Isohookana-Asunmaas (Centern) tid som kulturminister, fanns det från andra håll seriösa avsikter att utveckla ett system för konstnärslöner. De planerna gick i stöpet, men debatten om hur konst får och kan mätas gick het på ett sätt som lämnar en del att önska av dagens politiska engagemang.

Konst versus kultur

Henriksson är en stark förespråkare av konstnärslönen som en del av en allmän medborgarlön.

– Idag vill vi gärna plocka russinen ur kakan och stöda några få utvalda ”begåvade”. Det här skapar stjärnkult och konkurrens, när man istället kunde sprida understöden mer jämnt inom ett större konstnärligt fält.

Hon problematiserar ändå det faktum att frågan om medborgarlön handlar om vilket pass man har. Hur systemet kunde bli jämlikt för alla är enligt henne ändå ingen omöjlig ekvation, och som sagt, inte någon ny tanke.

Inställningen till konstfinansiering har gått i vågor bland beslutsfattarna, från progressiv till mer bakåtsträvande. Idag ligger fokus på nedskärningar.

Henriksson är beredd att skriva under det konkreta förslag som J-P Väisänen från Finlands kommunistiska parti kom med under toppmötet, om att överföra fem procent av försvarsutgifterna till konstfältet. Själv kände hon sig närmast frustrerad efter evenemanget.

– Jag blir irriterad på politikernas sätt att tala om konst. Konst görs synonymt med kultur, det diskuteras om kreativa branscher och kreativ ekonomi. Men egentligen går det inte att prata om konst i ekonomiska termer.

Henrikssons färggranna affischer får partierna att framstå som parodier på sig själva. Av de citat hon valt att ha med i sitt verk blir det tydligt att Vänsterförbundet är det parti som mest talar om vilket egenvärde konsten har. Socialdemokraterna understryker konstens instrumentella kvaliteter, medan Samlingspartiet fokuserar på att marknadsföra det nationella brandet.

Men också bland vänstern och De gröna efterlyser man konstens samhällskritiska funktion, något som Henriksson ser som viktigt men inte riskfritt. Det är problematiskt att utgå från att all konst ska vara just kritisk.

– Klart jag vill rädda världen. Men konsten tenderar att fly auktoriteter och om vi definierar dess uppgift för mycket ovanifrån blir det varken fritt eller intressant.

Ida Henrikson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.