I sitt svar på mitt debattinlägg frågar Karin Creutz vilka källor jag baserar mig på då jag påstår att våld, intolerans och kvinnoförtryck är immanenta i islam. Mitt svar är: inga alls, eftersom jag överhuvudtaget inte har påstått något sådant. Huruvida Creutz har missförstått mig eller avsiktligt valt att förvränga mina ord är en fråga som bara hon själv kan besvara.

För att återgå till själva substansen i Creutz svar baserar den sig – än en gång – på en synnerligen selektiv handplockning av observationer som stöder hennes egna hypoteser. Att enbart fokusera på den procentuella andelen islamistiska terrordåd av alla terrordåd i USA under en viss tidsperiod (en tidsperiod som lägligt nog börjar två decennier innan den islamistiska terrorismen överhuvudtaget gjorde entré i USA) är, för att ta ett exempel, direkt missvisande med tanke på hur exceptionella 9/11-attackerna var i fråga om antalet dödsoffer. Enligt samma logik kunde man hävda att kärnvapen egentligen inte är så farliga eftersom atombomberna över Hiroshima och Nagasaki endast utgjorde någon bråkdels promille av alla bombräder under andra världskriget…

På ett annat ställe använder sig Creutz sedan av statistik för ett enda år, 2013, under vilket det enligt Interpol inte inträffade ett enda terrordåd med religiösa förtecken. Även om påståendet var korrekt – i maj 2013 knivhöggs en brittisk soldat till döds av två islamister på öppen gata i London vilket Interpol av någon anledning inte tycks klassificera som ett religiöst motiverat terrordåd – har observationer för ett enda år inget som helst bevisvärde då det gäller att bedöma hotet från den islamistiska terrorismen.

En annan sak som Creutz väljer att förbigå helt och hållet är att den extremt blodiga och brutala islamistiska terrorismen finner stöd i de idéer som formulerades av tidiga islamister som egyptiern Sayyid Qutb (1906-1966), en av grundarna av det numera förbjudna muslimska brödraskapet. I sitt mest kända verk Ma’alim fi-l-Tariq (”Milstolpar”) omdefinierade Qutb jihad – som enligt Koranen uteslutande bör vara ett defensivt krig i syfte att skydda de rättrogna – till att omfatta även offensivt våld såväl mot sekulära makthavare som mot muslimer som är alltför ljumma i sin tro. För andra religioner fanns det överhuvudtaget ingen plats i Sayyid Qutbs totalitära teokrati.

Idén om våld som ett legitimt medel för att uppnå det önskade målet – en ren islamsk teokrati – är på det hela taget så starkt integrerad i det islamistiska tankegodset att det blir svårt att göra en meningsfull distinktion mellan våldsbejakande och icke-våldsbejakande islamism. Då islamismen dessutom tycks utöva en allt starkare lockelse i synnerhet på unga muslimska män är det knappast orimligt att definiera den islamistiska terrorismen som ett konkret och allvarligt hot – ett hot som fortsätter att stirra oss i vitögat även efter att vi, i enlighet med Creutz uppmaning, skalat av oss etnocentricitetens linser.

Trots det konkreta hotet från den islamistiska terrorismen är det naturligtvis oacceptabelt att demonisera islam som religion. Men det är lika oacceptabelt att utifrån en idealiserad bild av islam förringa och förlöjliga den rationella och fullständigt legitima rädsla som allt fler människor, inte bara här i västvärlden, känner inför islamisternas allt brutalare framfart.

Christer Lindholm

2 kommentarer

Ernst Mecke 19 november, 2014 - 00:33

To some degree I am inclined to think this piece by Christer Lindholm reasonable and down to earth. On the other hand I do see a number of points in it which one well could comment on:
For example, there is the point of 9/11 and the number of people killed in the event. Sure, I do agree that it was most probably young Arabs who were hijacking the airplanes. But, how typical are they for Islam? And what was their subjective intention – did they want to kill many people, or did they, rather, want to knock down a symbol (accepting the resulting deaths as something like ”collateral damage”)? And who everybody was actually responsible for the outcome of it all? I am prepared to defend at any time in public (also in the web edition of Ny Tid) my view that (a) the official account of the events is incompatible with the laws of physics, and that (b) Israel had very obviously a hand in the matter, although (c) not without the permission by some very powerful persons in the US administration. Thus, on whom do we now blame all those dead ones – on the Islamist hijackers, on the Jews who were involved, or on the – presumably – Christian members of the US administration?
Another point concerns Sayyid Qutb, about whom already Peter Lodenius was writing at an earlier occasion. This man was obviously a sexual neurotic, which in turn tends to promote fanaticism. His idea that violence were an adequate way to establish a theocracy he could well have taken straight from the Old Testament (of which both Islam and Christianity are offshoots). – In fact I had for some reason recently to give the Old Testament another reading, and I assure the reader that it VERY strongly promotes genocide, sexual neurosis, and blind obedience to preachers. All of which could well be the reason why the Islamist terror is, in principle, not so very different from the terror of the US Christian Right (which, as happening on the other side of the Atlantic, is not very much talked about in Europe). The Christian terror includes the murder of people who work in abortion clinics and also the promotion of capital punishment for homosexuality by missionaries in Africa.
Altogether, is Islamist terror ”ett konkret och allvarligt hot”? To which I am inclined to answer that ”not very much at us”, but ”certainly in the Middle East”. As the reasons for it I see (a) that the Islamists have learned to use the Western technology for their propaganda purposes, (b) that via the oil trade they have vast financial resources, (c) that a Middle Eastern style education makes young men especially vulnerable to insults (to which they are not so rarely exposed in the West and by the West), (d) that opinion making is in Islamic societies still very much happening by listening to preachers, who (e) are preaching sexual neurosis (which leads to fanaticism and contempt for life). On top of which comes of course the overall social situation in the countries of the Middle East (e.g. vast numbers of unemployed young men, etc.).
And what to do? Presumably more efforts to integrate Muslim immigrants, careful instruction at school (including introduction to, at least, other Abrahamic religions, and also very much evolution theory), very much less respect for religious and cultural traditions (concerning, a.o. treatment of animals), including a tighter supervision of preachers and removal from office of those who preach hostility. All of which could, where necessary, of course also be applied to Christians.

Reply
Anna-Karin Friis 20 november, 2014 - 17:44

Tack till Lindholm för ännu ett bra inlägg. Stödde Sandberg i andanom i debatten som tog fart i oktober. Jag förvånas även stort av Creutz’ angreppssätt, som jag inte kan se som annat än tröskandet av ett eget slutet kretslopp av vissa begrepp och tankekonstruktioner som saknar relevans, och att så sker för något självuppfyllande mål. Huruvida sådant ska gå under namnet forskning och finansieras av en finlandssvensk högskola är sedan en debatt i sig, där jag skulle förhålla mig synnerligen kritiskt. Det märkliga är den ahistoriska konstruktion som Creutz synbarligen försöker skapa för att rättfärdiga sin så kallade forskningsansats, dvs. hur finländarna förhållit sig till islam sedd genom yttranden i media etc. Jag kan inte se hur det kan fungera, för islam har nu inte riktigt varit ett relevant debattämne under det självständiga Finlands historia, om inte så bara under de senaste tjugo åren. Att hänvisa till offentlig retorik angående tatarernas ställning (på 20-30-talet?) är inte relevant och fullkomligt taget ur sitt sammanhang. Det som jag tycker är synd i den här diskussionen är att det finns många intressanta infallsvinklar kring islam, islamering etc men det verkar det ju inte komma upp här. Ännu mera förvånar det mig att Creutz verkar ignorera realpolitiken, maktförhållandena och de drastiska pågående omvälvningarna inom arabvärlden. Det finns framstående forskare och debattörer internationellt, om de sedan är sociologer, politologer eller fast antropologer, som har ypperligare analyser angående de förändringar som är i vardande, främst i Främre Orienten och Nordafrika och de spänningar som bara väntar på att blossa upp på arabiska halvön (nota bene, bl.a. Saudiarabien). Jag tycker det skulle finnas så mycket att analysera och problematisera där att finlandssvensk så kallad islamforskning inte skulle behöva ägna sig åt fullständigt meningslösa resonemang utan kunde haka på den interationella debattfåran. Forskningen ska väl ändå handla om att analysera de verkliga maktfaktorerna, maktbaserna, det som påverkar opinionsbildningen i arabländerna, de trender mot konservatism som finansierats av vissa Gulfländer och främst Saudi-Arabien nu i flera decennier (vilket återverkat på debattklimatet i Europa), för att inte nämna bristen på grundrätttigheter (medborgerliga rättigheter, liksom ekonomiska och sociala rättigheter förverkligas inte) i dessa länder och i de tankeskolor och politiska åskådning de sprider. I Finland saknas helt en nyanserad syn på islam som övergripande begrepp, som inrymmer en mängd olika etniciteter, shia,sunni och samhällen i olika brytningslägen. För några infallsvinklar, se t.ex. denna debatt i tyska ARD från en månad tillbaka:
http://www.daserste.de/unterhaltung/talk/menschen-bei-maischberger/sendung/21102014-der-kreuzzug-des-is-wird-aus-dem-glaubenskrieg-ein-flaechenbrand100.html

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.