Under Helsingfors bokmässa ordnade Ny Tid en paneldebatt om ställningstagande konst. I diskussionen deltog Pro Artibus t.f. verksamhetsdirektör Christine Langinauer, teaterarbetaren och producenten Jesper Karlsson, kulturjournalisten Sonja Mäkela och regissören och pedagogen Lina Teir. Diskussionen leddes av Ny Tids chefredaktör Janne Wass. Debatten utgick från Mäkeläs kommentar i Ny Tid 39/2014 där hon beklagar sig över att den samhälleliga diskussion som förs inom konsten sällan når utanför den redan frälsta kretsen. Wass har fortsatt diskussionen och undrat över att så få kulturpersonligheter tar ställning i den samhälleliga debatten.
– Är det så att vi har för få kulturpersonligheter som tar ställning i den samhälleliga debatten, och är det ett problem?
Lina Teir tror att det finns många konstnärer som skulle vilja ta plats i debatten och som vill att konsten skall bli del en av en större diskussion och få ett värde utöver det som det har för dem som sitter i salongen just då, men att många inte vet hur man ska göra.
– Man har inte de verktyg som krävs. Man kanske inte har lärt sig att variera det man gör dramaturgiskt och formmässigt så att det syfte man har kommer fram i slutresultatet. Och jag tror att många inte har ställt sig själv frågan: vad exakt är det jag vill med det?
Angående den debatt som förs utanför själva konsten påtalar Wass att det finns en stor skillnad i hur till exempel svenska kulturpersonligheter uttalar sig i medier och sociala medier också utanför sin egen konstnärsroll, medan de är betydligt färre i Finland.
– Varför är det så?
Mäkelä menar att det finns en för liten variation av röster i samhällsdebatten.
– De vi hör i tidningar och medier är politiker, affärsmän och så kallade experter som diskuterar sinsemellan. Där skulle finnas plats för andra perspektiv, från konstnärers håll.
Langinauer påpekar också att om man ser på kalla siffror så borde konsten ha en stor inverkan på samhället.
– Det finns i västvärlden mer konst än någonsin tidigare. Det finns flera konstmuséer än någonsin tidigare, utställningar attraherar mera publik än tidigare och det finns flera konstnärer är tidigare, och de är allt högre skolade. Man kan doktorera i konst och bedriva konstnärlig forskning. Varför når vi ändå inte ut utanför konstvärlden?
Karlsson säger att problemet inte bara är oförmågan att nå ut, utan också vem det är som som når ut.
– Kulturen är borgerlig, medelklass. Det är klassdebatten som föder det politiska ställningstagandet, men vi har inte en klasssträvan. Vi behandlar existentiella teman och är litet allmänt upprörda över världens gång – men vi är ju medelklass, inte finns det någon revolution som vi egentligen vill ha.
Fredrik Österblom
