På andra sidan floden

av Axel Kronholm

Burmas tidigare huvudstad Yangon växer så det knakar. Fram till år 2040 väntas staden växa från sex till tio miljoner invånare. Men med staden växer också segregationen.

Fiskfjällen strittar och människor trängs bland försäljare som gastar och svingar sina köttyxor. Det är rusningstid på marknaden i Dala. Här bor drygt 130 000 människor. På andra sidan Yangonfloden ligger Burmas ekonomiska centrum, det som förr hette Rangoon, med sina flerfiliga vägar och berömda kolonialarkitektur. Där bullrar och brusar storstaden som Orwell och Kipling skaldade om, i dag med nästan sex miljoner invånare.

De två färjorna som går av och an över floden är så gott som alltid överfulla av pendlande studenter, gatuförsäljare, servitörer, hotellpersonal och andra som arbetar i staden. Ungefär 30 000 människor korsar floden varje dag. Många av dem kommer från kåkstäder längre bort än Dala och har rest i flera timmar för att hinna fram tills arbetsdagen börjar.

Khin Soe är 23 år och reser med färjan varje vardag för att ta sig till universitetet. Där studerar han engelska och hoppas kunna hitta ett jobb i Australien efter studierna för att spara ihop pengar. Han bor med sina föräldrar och två yngre bröder några kilometer från färjfästet i Dala. Huset är litet och rangligt, upphöjt på pålar några decimeter ovanför ett oljigt träsk där grannarnas avlopp mynnar ut.

– Här sover jag, säger Khin Soe och pekar på ett hörn av rummet som skiljs åt från det övriga utrymmet med ett draperi.

Resten av familjen sover tillsammans i allrummet som fungerar både som kök och vardagsrum. Den yngsta sonen sitter klistrad framför teven där Nicki Minajs musikvideo Anaconda rullar. Modern bjuder på laphet toke, en burmesisk sallad på bland annat nötter och fermenterade teblad.

Vatten hämtar de från en sjö i närheten, men under torrsäsongen blir det ofta vattenbrist. I Dalas fattigare distrikt är vattenkällorna vanligtvis tomma i två till tre månader om året. Då får man förlita sig på att myndigheter och välgörenhetsorganisationer ordnar med vatten.

När den tropiska cyklonen Nagris drog in över landet år 2008 drabbades familjen hårt, liksom många andra i Dala. Taket blåste av och flera väggar förstördes. Än i dag har de inte råd att reparera alla skador utan har fått nöja sig med provisoriska lösningar.

– Jag har lagt undan pengar för att renovera huset och bygga ut det med ytterligare ett rum, berättar pappan i familjen, som arbetar för den lokala förvaltningen i Dala.

Men inte ens med hans tjänstemannalön på 150 amerikanska dollar i månaden går det att lägga undan några betydande summor för renoveringen.

– Jag hoppas kunna sätta igång nästa eller näst-nästa månad, säger han och nickar optimistiskt.

En delad stad

Medan familjen kämpar för att lappa ihop sitt hem så smids storslagna framtidsplaner för Yangon. Kommittén för stadsutveckling beräknar att stadens invånarantal kommer att närapå fördubblas till år 2040 och nå tio miljoner.

Staden ska expandera både på höjden och utåt samt göras mer attraktiv för utländska investerare och företag. I en intervju med tidningen Irrawaddy från i fjol talade ordföranden för Yangons kommitté för stadsutveckling om att Yangon ska bli en ”megastad” och en ”internationell hub”.

Det är på att realisera dessa drömmar som offentliga medel läggs. Dala och andra fattigare områden runt Yangon lämnas samtidigt utan nödvändiga investeringar i infrastruktur, sjukvård, vattenförsörjning och sanitära system.
När det gäller stadens expansion så kommer tvister och konflikter om mark att bli allt mer påtagliga. Det hävdar en antropolog som arbetar med ett forskningsprojekt om markrättigheter i Burma som Ny Tid talat med, men som vill vara anonym.

– Regeringen har inte förmåga eller mekanismer för att lösa den typen av konflikter som uppstår när du ska bygga ut en stad på det viset. Vi kommer att få se många fler demonstrationer och protester i förorterna under de kommande åren.

Han berättar att Yangons folkströmmar går i två riktningar. Välbeställda människor från andra delar av landet och utlänningar flyttar in samtidigt som stadens gamla invånare tvingas bort när de inte längre har råd att bo kvar. Många väljer att flytta till Dala, eftersom pendlingsavståndet är så kort.

– Vi ser en accelererad segregation av Yangon där rika flyttar in och fattiga flyttar ut, och där bostäder görs om till kontor, säger han.

Redan nu har staden fått sina första salladsbarer i västerländsk stil och dyra, trendiga caféer där man kan beställa rättvisemärkt cappuccino och varm smörgås med mozzarella och lufttorkad skinka. På sådana ställen minglar Yangons övre medelklass och nyrika affärselit med turister och expatrioter. Personalen talar burmesiska – gästerna främst engelska och kinesiska. Ungdomarna som bemannar espressomaskinen har fixat håret och mellan beställningarna övar de sig på att teckna mönster i mjölkskummet.

Ett delat land

Khin Soe från Dala har inte råd att dricka cappuccino på caféer. En kopp sött te med mjölk på ett av stadens traditionella tehus kan han unna sig ibland. Men för det mesta tillbringar han sin fritid hemma med att studera eller se på teve.
Han vet att hans familj aldrig kommer att ha råd att flytta in till staden, till ett liv med rinnande vatten och fungerande avlopp. Däremot hoppas han att hans planer på att åka utomlands och arbeta ska ge nya möjligheter.

Jämfört med den fjärdedel av befolkningen som lever under den nationella fattigdomsgränsen har hans familj det ändå någorlunda drägligt ställt. I ett stort land som Burma, med över 60 miljoner människor, är det oundvikligt att olika delar av landet utvecklas i olika takt.

Den levnadsstandard som turister nu möter i städer som Yangon och Mandalay är en helt annan än den i exempelvis Chinstaten, Burmas fattigaste område där över 70 procent av familjerna lever i fattigdom. Men sällan är denna parallellvärld så tydlig som i Yangon. På ena sidan floden en begynnande internationell metropol; på andra sidan dess fotfolk.

Bakgrund

• Yangon blev huvudstad i brittiska Burma efter att britterna lagt under sig även landets norra områden i det tredje anglo-burmesiska kriget år 1885.

• Före andra världskriget utgjorde etniska burmaner endast en tredjedel av invånarna i Rangoon. Över hälften av befolkningen var indisk eller från sydasien. Efter självständigheten ökade andelen burmaner i staden.

• År 1989 ändrade den burmesiska militärjuntan det engelska namnet på staden från Rangoon till Yangon.

• År 2005 bytte man huvudstad. Militärjuntan flyttade alla delar av landets politiska administration och personal från Yangon till nybyggda Naypyidaw.

Källor: Asia Development Bank, Yangon City Development Committee, Världsbanken, CIA World Factbook, The Irrawaddy.

Axel Kronholm

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.