I sin senaste studie Stå i bredd ger Ebba Witt-Brattström en eloge till 1970-talets kvinnolitterära motstånd och riktar udden av sin kritik mot åttiotalets postmodernism och dess – åter igen – mansdominerade kulturfält. Ulrika Milles recenserar verket.
Jag är kanske inte rätt läsare av Ebba Witt-Brattströms Stå i bredd, en heltäckande och folkbildande studie av den feministiska men ofta förtalade 1970-talslitteraturen.
Det beror på att litteraturen den äreräddar och komplicerar står stadigt i mina hyllor och varit vägen in i det mest spännande med litteraturen: att den speglar och kritiserar samhället den skrivs i. Men här finns djup och analys som är en fröjd att följa också för en åt 1970-talslitteraturens revolutionära kraft försvuren läsare.
Så blir den här bladvändarspännande boken en liten skarp filial till den stora litteraturhistorien som är så full av hål, av glömska och medvetna utträngningsstrategier mot kvinnliga författare och ”låga” ämnen.
Det handlar alltså om 1970-talet, decenniet som är både mytomspunnet och förtalat. Tiden då världen blev större, då demonstrationstågen och befrielserörelserna påverkade politiken och litteraturen, trots att en av kvinnorörelsen tillkämpad villkorlig frigörelse ändå gjorde att kvinnor blev underkända hur de än agerade: stämplades frigida eller nymfomaner, manshatare eller älskarinnor, maktgalna eller offer.
Litterärt motstånd
Märta Tikkanens svarta roman Vem bryr sig om Doris Mihailov (1974) formulerade det kvinnolitterära motståndet mot psykiatrin, maktspråket, kvinnoföraktet, allt som fängslade kvinnor i bilden av kvinnan. Skreden i samhällsordningen hade börjat, man kunde då göra skandal genom att låta bli att gifta sig. Men det är inte en avlägsen tid. Vi lever i ekot av den trots att den feministiska debatten är stark och könsnormerna under attack.
I Märta Tikkanens författarskap finns en kvinnlig utopi som gett Witt-Brattströms bok dess titel, en dröm som kvinnor aldrig slutar att skriva om. Ett eget rum. ”Att stå i bredd”, heter det som en åkallan, decennium efter decennium. Skapa konst och barn med samma hängivenhet. Men inte ensam, dela bördorna är enda sättet att vägra välja. Kvinnan skulle då slippa vara ”staketet utan vilket ingen frihet fanns på andra sidan”, som Tikkanen skrev i det 1970-tal som var en tid i det moderna då den där utopin tycktes vifta runt hörnet, nästan här.
Fast då är man en generös läsare, som inte vill notera att kvinnliga författarskap och kvinnligt kodade ämnen har betraktats som ointressanta långt efter 1970-talet. Den nya serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens är en replik på mottagandet, och ett sätt att skildra en kvinnlig erfarenhet som inte funnits i litteraturen annat än under skamstämpel. Ändå spred vissa rikssvenska manliga författare under 1990-talet en sorgesång över att litteraturen ”togs över” av kvinnor som bara skrev om modersrelationer och ”mensblod”. Så kan kvinnoförakt och läsarförakt (eftersom fler kvinnor än män läser skönlitteratur) förenas, men med faktiska villkor har den myten inget att göra.
Guldgruva för
radikal kultur
Stå i bredd går igenom tiden år för år, och inleder varje avsnitt med de viktiga politiska landvinningarna som en lista. Som 1970, året då ”utomäktenskapliga barn” arvsmässigt likställs med dem som avlats inom äktenskap. Ett lika elegant som effektivt sätt att visa vilka ideologier som författarskapen föddes i, och som den hegemoniska kritiken dömde ut dem efter, alla ”usla, manshatiska, bittra och sexuellt frustrerade kvinnokampsromaner”. Den köns- och klassöverskridande läsningen är en konst som utövas av få.
Trots dessa domar är många av 1970-talets stora böcker av kvinnliga författare idag moderna klassiker som fortfarande lever, som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink från 1970 eller Gun-Britt Sundströms Maken från 1976.
”Gnällig städerska” kallar sig Maja Ekelöf i Rapport från en skurhink, dagboken som kallades ”mänskligt dokument av stor äkthet”. Då efterlystes mer skildringar ”inifrån lågelönearbetarnas situation i dagens Sverige”, och med Ekelöfs bok från Karlskoga blev vi ”förtrogna med deras liv, arbete, tankar och känslor.”
Notera ”deras”. Det är den främmande fattiga kvinnans liv som ringas in med det ordet.
Därför är Ebba Witt-Brattströms bok en guldgruva, upplyst inifrån. Den tar död på en hoper myter med gott humör, inte minst den fortfarande seglivade om att politiskt budskap och estetiskt värde är motsatser, som brukar användas som vapen mot all radikal kultur.
Postmodernism tar över
Författarskapen som analyseras, bland andra Åsa Nelvin, Kerstin Thorvall, Sonja Åkesson, Kerstin Ekman, Sun Axelsson, Kate Millet och Mare Kandre, visar att det inte alls behöver vara så. Tvärtom. Här skrevs nytt på alla fronter när litteraturen ägande sig åt det skamlösa, det kroppsliga, åt upproret mot modernismen vars innebörd Virginia Woolf förespådde i sin dagbok om framtiden: ”Mycket – imperier, hierarkier, moraluppfattningar – kommer aldrig att bli sig likt igen.”
Ändå slog fällan igen när 1980-talets poststrukturalism slog igenom i Sverige, tyvärr berövad sin politiska potential i den härtappade versionen som dominerade det offentliga samtalet.
Witt-Brattström kallar den helmanliga redaktionen för den inflytelserika tidskriften KRIS, inklusive exmaken och akademiledamoten Horace Engdahl, för ”en liten sekt teoristinna unghannar i katakomberna”, ett ”specialkommando” som inledde ett ”fälttåg” mot ”föreställningen att mänsklig erfarenhet kunde förmedlas litterärt”. De var dominanta introduktörer av det poststrukturalistiska tänkandet i Sverige, också kallat postmodernism, och efter dem följde en ny litteraturhistorieskrivning som förvandlade 70-talslitteraturen till ”den goda viljans” litteratur som försöker uppfostra sina läsare.
Elitism och romantik
Det var en elitism som gjorde det offentliga samtalet mindre och till en plats alltmer för de införstådda. En romantisk genikult som bugade inför den ensamma manliga författaren, men tröttnat på den skrivande kvinnan. Sysslade hon inte bara med bekännelse, terapi och gnäll? Och de män som skrev om könets fängelse förlöjligades med velourinvektiv. Det kvinnliga och politiska hade blivit något ointressant och smittsamt.
Mitt exemplar av Stå i bredd är fullt av utropstecken och svarta streck, som en utmanande bok ska vara. Ebba Witt-Brattström är ingen avklarnad stilist. Men det passar eftersom hon är på krigsstigen. Poststrukturalismens fruktbara tankegods skapade i svensk offentlighet en plågsam polarisering mellan estetik och politik. Och den blev könskodad, för att offentligheten var manlig. Den sådde nya sorts riddarblomster på det litterära fältet, och de gamla växterna förklarades plötsligt som ogräs.
Den som läser Stå i bredd rustar sig med bildning, sarkasmer och argument och får njuta av högkaratiga författarskap. Jag blir helt upprymd av litterära konflikter som tas på allvar.
Ulrika Milles
Ebba Witt-Brattström: Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur. Norstedts 2014.
