14-KnausgårdNaturligtvis är Karl Ove Knausgård också en jävel på att skriva essäer. Vilket inte kommer som en överraskning för den som har läst Min kamp eller hans förra roman En tid för allt, som innehåller stora essäistiskt färgade sjok. Själens Amerika innehåller texter skrivna mellan åren 1996 och 2013, om allt från Francesca Woodmans, Cindy Shermans och Sally Manns fotokonst till Knut Hamsun, Anders Breivik, att översätta bibeln och om att bajsa. Eller mest handlar det egentligen om de associativa flöden som de olika ämnena föder, Knausgårds oftast givande reflektioner om människan och samtiden.

Texterna som cirkulerar kring Woodman, Mann och Breivik tillhör de intressantare i samlingen. I de två förstnämnda borrar Knausgård ner i några specifika konstverk (som vi dessvärre inte får några bildexempel av) med beläst och penetrerande näsa. Och som god essäistik plägar göra är det lärorikt och tankeväckande, man vill själv gå vidare in i dessa konstnärskap, och i tankarna som ackompanjerar dem. I essän om Breivik försöker han karaktärisera missdådaren, göra det fasansfulla och makabra massmordet förklarligt, med hjälp av en psykoanalytisk förklaringsmodell. Knausgård ser grunden till verklighetsfrånvändheten hos mördaren i uppväxten och sexualiteten – en analys och konklusion som han övertygar med, även om han något märkligt slår fast att Breivik är homosexuell, vilket är en mer osäker slutsats. Övertygar är annars något Knausgård genomgående gör i samlingen och som i sina tidigare böcker går han ytterst noggrant tillväga. Det är som om han måste skapa de mest exakta formuleringarna i ämnet, måste sträcka ut tanken så långt det är möjligt, och det gör också läsandet till ett bändande och böjande av ens egna tankegångar. Vare sig det handlar om de nämnda ämnena eller andra ämnen – nåden i kristendomen, det onda i litteraturen eller norrsken – så handlar det om samma tankeuttömmande strategi.   

Det är ett äventyr att läsa Knausgårds essäer. Ett utmanande äventyr. Oavsett ämne och tillhörande associationer är det närapå oavbrutet eggande och intressant. Men i en så koncentrerad form som essäsamlingen utgör blir också en viss problematik med Knausgårds stil och tankesätt tydlig. Man skulle kunna ha överseende med en del av hans språkliga egenheter och manér (ett överrepresenterande av kolon, kursiveringar och frågetecken, användandet av sig själv och nuet), man kan även tänka sig ett överseende med hans lätt tröttsamma tankemotsättning mellan ”det horisontella” (eller ”det relativistiska”) kontra ”det vertikala” (eller ”det absoluta”) som tycks styra mycket av Knausgårds tankevärld, men mer problematiskt – och irriterande – är de generaliseringar och det snusförnuft som sätter sin prägel på essäerna. Jag antar att det har att göra med att essäisten egentligen inte tror på essän som form, något han själv har uttryckt, och därför blir essäerna många gånger smala istället för vida, stängda istället för öppna. För det är ändå romanen som är Knausgårds hemvist (och glädjande nog skriver han på en ny sådan, och nästa år ges debutboken Ute av verden ut på svenska.)

Men det är naturligtvis ändå en hel del funderingar, insikter och frågor som blir kvar efter Själens Amerika. Hur mycket kan man egentligen greppa med den långt utsträckta tanken? Är det ”vi” som används i essäerna inte bara ett annat sätt att säga ”den västerländska mannen”? Är Karl Ove Knausgård en av vår tids viktigaste författare? Och precis som han skriver: hur vackra är inte Sally Manns bilder av de döda kropparna i What Remains.

K.A.Andreas Holmström

Karl Ove Knausgård: Själens Amerika. Norstedts 2014. Översättning: Rebecca Alsberg.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.