Jag hann, antagligen i likhet med många andra, oroa mig över hur projektet att överföra seriestrippar till scen skulle lyckas. Serien Folkets Dagblad tecknade Leif Sjöström för Vasabladet under en rad år fram till sin alltför tidiga död 2012. Det var en oerhört populär serie, som nästan fick kultstatus. I bild och ord kommenterade Sjöström våra politikers förehavanden och sådant som diskuterades bland så kallat vanligt folk. Händelserna försigick ofta i den österbottniska byn Sidjärv, lika ikonisk som Lars Sunds Siklax. Båda fiktiva.
Jag insåg mycket snart att min oro var obefogad. Manusbyggarna Ann-Luise Bertell och Patrik Back har skapat en ursprungstrogen, sammanhållen story, som regissören Joakim Groth uppfinningsrikt iscensatt. Detta, samt aktörernas uppenbara spelglädje i sina multipla roller, beredde publiken en helkväll i humorns tecken. Sjöströms skarpögda och vänligt vassa satir kom helt till sin rätt. Anrättningen kryddades med några nya tillägg, helt i linje med det ursprungliga Folkets Dagblad.
Det politiska livet i Svenskfinland får sig en omgång, mest dock dess österbottniska representanter. Politiska klichéer och knep vädras och kalfatras.
Politiker är ju tacksamma objekt för karikering och hela gardet dyker upp en efter en. En självupptagen Ole Norrback (som ju gunås varit president i åtta timmar) framträder i dråplig tolkning av Håkan Omars, medan Markus Lytts ger en rörande bild av Håkan Malm med sin allestädes närvarande gris, Ylva Ekblad har stamina som välklädda Ulla-Maj Wideroos, och Susanne Marins charmar som överoptimistiska Ann-Sofie Backgren. Folke Forsberg, gammal Malax-politiker ger råd åt sin unga efterträdare hur man skall ”handskas” med fältet: se folk i ögonen, skaka hand med dem! Carola Sarén växlar mellan sin ganska krävande roll som Malms gris (i underbar kostymering) och en allvarstyngd Matti Ahtisaari på besök i Närpes, guidad av Gustav Skuthälla (Jonas Bergqvist), ivrig att presentera Närpes obligatoriska drillflickor. Tankesmedjan Stigma(!) ordnar ett framtidsseminarium under devisen ”The Spirit of Sidjärv”. Calle Haglund, elegant förkroppsligad av Carl Alm, försöker få styr på kampen om vem som inleder och talens längd. Som skidentusiasten Gösta Willman stakar sig Johan Fagerudd fram till seminariet. Partimarkörer som ”Nära dig” och nyckelpigan dyker upp i ett flertal sammanhang.
Pehr Ehrström, Maria Udd, Håkan Omars och Carl Alm levandegör Leif Sjöströms sidjärvbor på Wasa Teater. Foto: Frank A. Unger
Men Sjöströms satir rörde inte enbart politikerna. Också lokalsamhällets figurer får sina vänliga slängar. Driften med klassiska(?) österbottniska egenheter, som den att alltid påtala släktskap, typ ”va heiter mamm o papp diin?” framkallar spontana skrattsalvor från publiken. Sådana repliker häller kallt vatten på unge Klas-Görans desperata försök att skapa spänning i tillvaron. ”Det är ett helsike att vara desperado i Sidjärv”, inser han. Bonden Knut (Johan Fagerudd) har vilda planer på att utveckla gårdsturism med ”vilda djur” och försöker träna sina hönor att bli mer aggressiva!
Maria Udd spelar bondmoran Fanny och står för pjäsens vackraste sånginslag ”Jag stannar här”. Den kunde när som helst platsa på Radio Vegas spellistor.
Pjäsens elva sånger, bland annat en suggestiv jojk, är komponerade av Stefan Lindblom, som tillsammans med Tuukka Aitoaho och Peter Enroth står för den medryckande musiken, några gånger förstärkt av Håkan Omars på elgitarr.
Folkets Dagblad har sina kommentatorer: två korpar som likt asa-mytologins Hugin och Munin har åsikter om utvecklingen i Sidjärv. Korparna är inte det enda isländska inslaget. Ur underjorden dyker Völvan, en magnifik Ylva Ekblad, upp. Hennes dystra framtidsperspektiv faller inte politikerna i smaken, utan hon förs bort som sinnesförvirrad.
Robert Backs utmärkta scenografi associerar på ett spännande sätt till serieformatet. Figurerna i Folkets Dagblad, både i serien och i pjäsen, är allmänmänskligt ikoniska; man behöver egentligen inte känna till vem de föreställer i verkligheten. Men självfallet ger den personliga kännedomen en extra skjuts åt humorn. Sjöströms karikering gjordes alltid med lätt hand, och Bertell-Back och Joakim Groth har turligt nog samma lätta grepp. Allt som allt – en riktig helkväll.
Carita Nyström
Folkets Dagblad. Baserad på serier av Leif Sjöström. Dramatisering: Ann-Luise Bertell och Patrik Back. Regi: Joakim Groth. Scenografi: Robert Back. Kostym: Nina Silfverberg. Ljus: Mats Antell. Ljud: Tim Stratton. I rollerna: Carl Alm, Jonas Bergqvist, Per Ehrström, Ylva Ekblad, Johan Fagerudd, Jakob Johansson, Markus Lytts, Susanne Marins, Håkan Omars, Carola Sarén, Maria Udd. Orkester: Tuukka Aitoaho, Peter Enroth, Stefan Lindblom.
