Slut på kärnfamiljen

av Anna von Bonsdorff

Bis zum tod, Nya Rampens och Institutets tredje och avslutande pjäs i trilogin om den vita medelklassfamiljen, fick sin Finlandspremiär i samband med Baltic Circle-festivalen i Helsingfors. De tidigare delarna Conte D’Amour (2010) och We love Africa and Africa loves us (2012) laborerade med incest respektive exploatering av den afrikanska kontinenten. Ny Tid arrangerade den 22-23 november en verkstad för teaterkritik med handledning av Sanna Huldén. Här publicerar vi tre av de recensioner av Bis zum tod som skrevs under verkstaden.

Kärnfamiljen, till döds

Ett fyrkantigt hus i två våningar står på scenen. En välordnad gata i en välbärgad stad glider förbi till en svävande långsam tolkning av Madness låt Our House. Den där känslan, då man läser vidriga saker i tidningen och i mörka stunder frågar sig vad som händer bakom fasaderna. Genom fönstren skymtar siluetter, pojken i övre våningen läser upp ett satanistiskt manifest, sedan hörs tre skott och siluetterna faller i tur och ordning.

Biz Zum Tod är den tredje och avslutande delen av Nya Rampen och Institutets utforskning av kärnfamiljen. Själva skådespelet pågår innanför framför en kamera, och bilden projiceras på fasaden, vilket skapar en fungerande indelning i inne och ute. Familjens trettonåriga son (Anders Carlsson) dejtar en pedofil (Rasmus Slätis) och låter sig svepas iväg av black metalens (Linus Öhrn) tjusningar. Fadern i familjen (Jakob Öhrman) lider av någon slags patologiskt optimistisk personlighetsstörning – gör armhävningar, springer på stället under maniska upprepningar av tomma självhjälpsfraser – medan modern (Elmer Bäck) håller på att duka under i depression.

Det är kletigt. Föräldrarna är indränkta i blod och smuts som späs på med jämna mellanrum under den 150 minuter långa förställningen utan paus. Väggarna, möblerna, golvet blir fläckigare, oredan tilltar, och föreställningen drivs framåt av en vilja att förstöra sig själv. Det är sinnligt, smutsigt, fult, våldsamt. Det är helt för jävligt. En rå estetik som är målmedvetet förverkligad.

Hur ser kärnfamiljen ut? Föräldrarna är låsta i en destruktiv spiral där fadern suger all energi ur sin maka. Fadern med all sin självförbättring känns väldigt nu, han förkroppsligar en tidsanda där alla är sin egen lyckas smed och med en magisk tilltro till det positiva tänkandet.

I de här omständigheterna är ingen verklig kontakt med föräldrarna möjlig. I deras parasiterande relation kan ingen djupare kontakt heller existera mellan dem, de är bara människor som bor i samma hus och som är oförmögna att frigöra sig från sin situation.

Det finns just inget hopp för någon av karaktärerna i förställningen. Men i den mån som det existerar ligger det utanför hemmet och familjen. Den verkliga kontakten är till black metalen som med sitt budskap om död och ondska klarar av att artikulera verkliga känslor. Tonåringens starka relation är till pedofilen, som är skinande vitklädd och laddad med sexuellt innuendo, med en tunn porrmustasch och solglasögon. Sex och död är föreställningens sanna värden.

Imponerande men splittrat

Föräldrarna är nedsölade med blod i kontrast till tonåringen och pedofilen, som presenteras som de ”perfekta människorna.” Men under föreställningens gång sprider blodet och smutsen ut sig och smutsar gradvis ner också dem. I slutet av föreställningen uppförs en grotesk initiationsrit, där föräldrarna kletar ner pedofilen med blod under ölande och glada rop. På det här viset inlemmas den rena människan i kärnfamiljen, han smutsas ner och görs likadan som föräldrarna.

Istället för att tonåringen skulle frigöra sig från familjen med hjälp av sin sexpartner, så införlivas denne i familjen, vilket förstör allt hopp om frihet. Kärnfamiljen bara växer och reproducerar sig själv. Intill döden, som pjäsens namn antyder. Därmed blir döden den enda frigörelsen från kärnfamiljens fångenskap.

Föreställningen är en imponerande prestation, inte minst för det tekniska förverkligandets skull. Skådespelarna har också en väl inövad förmåga att spela framför kameror, i synnerhet är Elmer Bäck väldigt expressiv i sin gestaltning av djup depression.

Däremot känns föreställningen som helhet något trevande. Den tar upp flera parallella teman men skapar inte upplevelsen av en sammansatt helhet. Istället får jag intrycket av att regissören står med fötterna på två stolar som sakta glider ifrån varandra. Linus Öhrns närvaro i huset som inget annat än en black metal-sångare känns omotiverad, speciellt som han inte uttrycker samma skarpa självdistans som de övriga skådespelarna. Pedofilin känns outforskad som tema och jag frestas tänka att det är en etikett som klistrats på för sitt chockvärdes skull.

Föreställningen målar ett porträtt av kärnfamiljen som är så karikerat att det är omöjligt att se stycket som en ärlig skildring. Perspektivet är alltför skruvat. Jag upplever att bara tonåringen, med sin brännande vilja att hävda sitt ego, har ett motiv till att göra en så här orättvis beskrivning av sin familj. Föräldrarna skildras på det sätt som en tonåring kan se sina föräldrar på – de tecknas väldigt klart samtidigt som man bara ser en liten del av människan. Jaget är viktigare än medkänslan, och den omogna personligheten ger sig själv fritt spelrum att förfalla i övermänniskofantasier. Machohyllningarna avlöser varandra. Som provokation fungerar föreställningen utmärkt.

Lasse Garoff

 

Black Metal är att föredra när Nya Rampen & Institutet gestaltar kärnfamiljen. På bilden Jakob Öhrman, Elmer Bäck, Anders Carlsson t Linus Öhrn. Foto: Christian Kleiner

Black Metal är att föredra när Nya Rampen & Institutet gestaltar kärnfamiljen. På bilden Jakob Öhrman, Elmer Bäck, Anders Carlsson t Linus Öhrn. Foto: Christian Kleiner

 

Medelklassfamiljens
fasad rämnar

Det sparas varken på överdrifter, ångest eller fejkblod i Nya Rampens senaste pjäs med det laddade namnet Bis zum Tod. En öronbedövande ljudvärld får publiken att obekvämt skruva på sig redan under pjäsens långa intro och sedan följer en fördjupning i en tematiskt mörk värld där livet i en kärnfamilj gestaltas bortom all rimlighet, utgående från en 13-årig pojkes perspektiv. Bis zum Tod förmedlar ungefär hur det är när all normalitet gått upp i rök och när familjen spårat ut totalt. Den som förväntar sig en lycklig historia har definitivt satsat på fel pjäs.

I Bis zum Tod gör man upp med medelkassfamiljens på ytan så ordande tillvaro en gång för alla med hjälp av träffsäkra skådespelarprestationer. Här spirar kärleken mellan Anders Carlssons 13-åriga tonårspojke som osar nattsvart ångest och skör sårbarhet, och Rasmus Slätis pedofilman med bakåtslickat hår och självsäker utstrålning. Det är den här märkliga relationen som rubbar ordningen i den tillspetsat gestaltade familjen.

Jakob Öhrmans karikerade träningsnarkomanfarsa skuttar omkring och rabblar mantran om att han älskar sitt liv tills det klingar tomt och falskt. Samtidigt som han är en ironisk representation av ett högst igenkännbart livsstilsmode är han också en far som dominerar familjedynamiken fullständigt då han försöker styra och ställa utan uppehåll. I kontrast till detta gör Elmer Bäck en fullständigt apatisk mor, vars blickar säger mer än mången replik. Den här familjerepresentationen visar upp beteendemönster som drivits så långt att de blivit destruktiva. I Bis zum Tod lever familjemedlemmarna visserligen nära inpå varandra, men utan att nå fram till varandra. Kärnfamiljen är ett ohållbart koncept, eller?

Pjäsen följer samma stil som Nya Rampens tidigare produktioner, både tekniskt och estetiskt. På scenen står en täckt huskonstruktion som man visserligen inte ser in i, men allt som försiggår där filmas och projiceras på fasaden. Med hjälp av videotekniken lyckas man framför allt utnyttja blickar och minspel i närbild på ett effektfullt sätt. Att skådespelarna agerar bakom lyckta dörrar (nåja, bakom en stor skärm) får också symbolisk betydelse. Dels blir de fångar i pjäsens kvävande familjefängelse och dels kan man, om man så vill, faktiskt tolka in en historisk blinkning mot 1800-tasldramats tendens att åskådliggöra vad som försiggick i de borgerliga vardagsrummen.

Öhrns regi lyfter fram det som är äckligt och provocerande på scenen. Här är den rörliga kameran till nytta eftersom den följer ett groteskt filmgrepp, till hälften porr och till hälften massaker när skådespelarna börjar kleta in varandra med blod. Det blir väldigt mycket fokus på skådespelarnas kroppar och rätt få ord, med repliker på engelska som upprepas in absurdum. Musiken i pjäsen, särskilt de återkommande inslagen av black metal som framförs live, blir däremot ett sätt för rollkaraktärerna att ta avstånd från sina givna familjeroller och att ventilera sin ångest.

Men här någonstans, i det huvudlösa kaos som pågår mellan hemmets fyra väggar, känns det som om någonting saknas i pjäsen. Nya Rampen kan visserligen chockera och provocera, det har de visat förut. Nu känns emellertid rollkaraktärerna främst som urholkade inkarnationer av idéer. Pjäsen är tung och lider av splittring, samtidigt som själva handlingen är tunn. Jag känner mig distanserad från det som försiggår på scenen och efterlyser någonting att bli engagerad i. Jag har också svårt för det übermanliga perspektivet som råder, där modern, den enda gestaltade kvinnan på scenen, reducerats till en kropp utan vilja eller röst, även om detta säkerligen gjorts med en bakomliggande tanke. Även om Bis zum Tod ska vara en kritisk pjäs grips jag stundvis av misstanken att jag egentligen sitter och ser på något som gränsar till manlig självhävdelse. Det är långt, tungt och utdraget.

Anna von Bonsdorff

 

En ny tids fäder och söner

Bis zum Tod i regi av Markus Öhrn utforskar motsättningen mellan två olika former av maskulinitet inom en kärnfamilj. Fadern står för den ena, hälsa och positivt tänkande drivet till mani, och sonen för den andra, övermänniskoideal och idiotiförakt drivet till mord. Managementreligionen möter Nietzsche, eller åtminstone Nietzsche såsom han misstolkats av arga, unga män. Båda livssynerna framstår som lika banala och farliga, vilket ger pjäsen en övergripande ton av hopplöshet. För människan finns ingen frälsning.

Hur börjar det hela? Mörker i salongen och mörk maskinisk musik. Sedan en långsam och ljus version av Madness låt Our House (vars musikvideo bär många likheter med pjäsen) medan det på en vägg på scenen projiceras bilder från en färd genom ett medelvälbärgat bostadsområde, som leder fram till familjens hus. Projektionsväggen är husets vägg, och en stor del av pjäsen består i scener som skådespelarna filmar med en handkamera inne i huset och som projiceras på ytterväggen. Det första som sker är att vi genom fönstret ser hur trettonåringen skjuter sina föräldrar och sedan, stående i ett av fönstren, deklamerar en satanistisk programförklaring. Han har funnit en vitskinande bibliotekarie, the perfect human, which is a pedophile. Denne förför honom i hemmet och spelar metal.

Användningen av handkamera tillåter grepp som är typiska för filmen, såsom närbilder av ansikten och kroppar och samspel mellan ansiktsuttryck och musik. Det ger föreställningen hög intensitet. Intressant nog innebär det att när skådespelarna bryter gränsen mellan bild och kött och bokstavligen kliver ut genom skärmen så avtar närvaron och spänningen. Det ger en tacksam rytmisk variation som också finns på det innehållsmässiga planet: inne i huset spelas metal eller mörk industrimusik men ute på scen bjuder Elmer Bäcks blodindränkta moder på ett lättsamt kabarénummer medan Anders Carlssons ”trettonåring” och Rasmus Slätis välklädda pedofil uppför en pardans. Kyssarna som sedan utbyts mellan de två är faktiskt mindre laddade ute på scenen där vi ser det ske, än när de filmas i närbild och vi blir tjuvtittare.

Fadern, som först utför ett träningspass och sedan håller en oefterfrågad inspirationsföreläsning manifesterar det som Žižek kallar senkapitalismens nya överjag, det som inte förbjuder njutningar utan tvärtom får dig att känna skam om du inte njuter tillräckligt mycket. Bejaka allt! Inga sura miner. Indränkt i blod predikar han på bred amerikanska livsbejakandets evangelium: I love my life! I love it I love it I love it!

Pedofilen har inte gjorts till en sjaskig figur utan är den mest attraktiva och välklädda i vit skjorta, vita chinos, vitt flätat bälte, ljusbruna oxfordskor och blåa strumpor. I kontrast till de gråa och vulgära föräldrarna begripliggörs dragningen till honom, utan att någonting därmed berättigas eller ursäktas. Han står som den nietzscheanska övermänniskan som tar för sig, utan medlidande och fullständigt potent. Look at this perfect human being, säger en anonym röst som ibland kommenterar skådespelarnas beteende på scenen. Why is it moving like that? How is it moving like that?

Flera scener är tafatta, lösa i kanterna, men det är inte entydigt om det är en svaghet eller själva poängen. Vissa scener drivs alldeles för långt, men så långt att de blir mekaniska och urholkade, och det är antagligen själva poängen. Här måste publiken fråga sig om det är givande att bli uttråkad eller om det är tråkigt att bli uttråkad. Min mening är att det är just de långt dragna, repetitiva  scenerna som är de mest kraftfulla. Tankarna är enkla och osjälvständiga, kommunikationen mellan rollfigurerna nästan obefintlig, och när detta åskådliggörs som mest är det som bäst.

Stommen är alltså ett gammalt och beprövat motiv: den ideologiska konflikten mellan far och son. Till föregångarna i litteraturen kan därmed räknas Turgenjevs stilbildande roman Fäder och söner (där ordet nihilism används första gången) som drivs av idékonflikten mellan den gamla och nya generationen. Till skillnad från romanens konflikt mellan religion och sekulär materialism har vi i Biz zum Tod en konflikt mellan två kvasireligösa läror som verkar motsatta, men båda är lika förenliga med idealen för en nyliberal ekonomisk agent som de är oförenliga med tanke, omsorg och mänsklig blomstring. Tiderna går framåt.

Fredrik Österblom
Foto: Christian Kleiner

Konstnärlig ledning, scenografi, video: Markus Öhrn. Musik, komposition: Janne Lounatvuori, Linus Öhrn, Derek Holzer. Medverkande: Elmer Bäck, Anders Carlsson, Jakob Öhrman, Rasmus Slätis. Kostym: Pia Aleborg. Text: Victoria Larsson, Markus Öhrn, Anders Carlsson. Producent: Sina Kießling. Teknisk ledning: Patrick Tucholski. Regiassistent: Anne Herwanger. Ljuddesign: Robert Hefter. Samproduktion: I see Darkness, Nya Rampen, Institutet, Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz, Zamek Culture Center Poznan, Nowy Teatr Warsaw. Föreställningen visades i Helsingfors under teaterfestivalen Baltic Circle.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.