Jag stiger in i tystnaden och börjar dagen med en kort meditation. Föreställer mig två små hjärtan som vaknar till liv i mina handflator. När händerna vaknat väcker jag upp fler hjärtan; vid handlederna, armbågarna, axlarna, bröstet. Höfterna bråkar, det tar en stund att finna liv bortom smärtan och stelheten, från knäna ner till vristerna är det lättare och snart pickar och pulserar kroppen av liv. Jag ber en bön till jorden, himlen och vindarna, till gudarna med tusen namn. Sedan bjuder jag mig själv på tio minuter vildskrift där tanken och orden får löpa fritt, en uppvärmning inför själva arbetsdagen.
Det är ett privilegium att jobba som författare, ett arbete jag tar på allvar och ensam är ansvarig för. Varje skrivdag är en risktagning, en resa in i fantasin, en lek som föds ur lust och som kräver förutom disciplin också konsten att inte förlora gnistan och hoppet. Tron att det är mödan värt, att våra berättelser är en oskiljaktig del av att vara mänska. Utan historier och språket förlorar vi möjligheten att kommunicera med varandra. Om vi inte igenkänner vår egen historia och har ett språk att uttrycka oss på förlorar vi en del av vår identitet. Fröet till att skriva och läsa föddes ur behovet att förstå världen, oss själva och varandra. Genom böcker och berättelser hittar vi förutom kunskap också förståelse för vem vi är.
För tillfället jobbar jag som författare. För 45 år sedan började jag fylla den första sidan i min första bok. Mellan de tidiga bladen då jag lärde mig stava fram tills idag då jag strävar efter att finslipa en tanke och formulera mig möjligast exakt, ligger många meningar av träning. Hela mitt liv har jag skrivit, först egna, sedan också andras historier. Pjäser, böcker, kolumner, historier av olika slag. I år har jag arbetsstipendium för att skriva. Bakom mig har jag en magisterexamen, studier i drama och pedagogik, jag sitter i Sveriges Kulturråd och läser över 200 böcker i året. Jag besöker dagisgrupper, högstadier, litteraturcirklar, jobbar som skrivarkursledare och läsambassadör. Parallellt med författandet fylls mina dagar av möten med läsare och ickeläsare.
Jag väljer att inte drabbas av missmod. Tacksamheten för att få arbeta med det jag övat mig på hela livet, strävan att bli bättre, så bra att till och med ickeläsare ska drabbas av läslust, är min drivkraft. En bok tar för mig två till tre år att skriva. Som författare räcker det inte med att boken ges ut, jag reser runt och gör mitt bästa i att inspirera unga till läsning. De kommer sannolikt inte att låna mina böcker, men möjligen någon annans, vilket är okej. Men jag kommer aldrig att som författare nå upp ens till en minimilön, eftersom jag valt att jobba med kultur och litteratur. Ändå vill jag välja tacksamhet framom bitterhet, avund eller missmod.
Det blåser kalla vindar just nu, inte bara inom kultur- och konstsektorn. Profittänkandet har ersatt solidariteten, inkomstklyftorna ökar i snabb takt. Jag medger att vissa dagar är tyngre än andra. Vissa månader skaver, andra påminner oss om vår egen förgänglighet. Det finska ordet marras härstammar från döden – under november sänkte sig inte bara mörkret över Svenskfinland och Norden, det var förmultnelsens och förruttnelsens månad. Under tunga fallna löv begravde vi inte bara den gångna sommaren, vi fick åter bekräftat hur ringa betydelse vi kulturarbetare har för beslutsfattarna. Att marknadskrafterna dikterar villkoren oberoende av att vi är en minoritet i ett litet land som Finland. Liksom november visar oss nödvändigheten att släppa taget för att något nytt skall uppstå, vill jag begrava känslan av att inte vara värdig. Jag fortsätter att skriva, jag inväntar det nya och bereder mig för vintern och kylan. Detta vill jag lämna under lövtäcket – sorgen över de kortsiktiga och förhastade besluten att bit för bit släcka ner de bärande finlandssvenska kulturinstitutionerna.
Henrika Andersson
