Årets skörd av finlandssvenska barnböcker bjuder på klassiskt och tryggt äventyr, varsamt skildrad vardagsrealism, sällsam magi och gestaltar både ensamheten och närhetens livgivande kraft. Freja Rudels recenserar sju nyutgivna barnböcker lämpligt inför julen.
Retroäventyr
I Alberta Ensten och uppfinnarkungen utrustas skolflickan Alberta med en diamantbeströdd tandställning och rejäla glasögon med rum att växa i. Från att ha varit lagom på alla sätt och vis blir hon plötsligt, till sin förfäran, oerhört uppseendeväckande.
Det är dock inte de psykologiska dimensionerna av Albertas förvandling som intresserar författaren Malin Klingenberg. De gnistrande gaddarna och enorma glasen blir inkörsporten till ett halsbrytande äventyr som befolkas av Albertas uppfinnarmamma, hennes klasskompis och hemliga beundrare Tor, den passligt ruskiga skurken Trynevald, en dammig rektor vid namn Avelsroth och en ansenlig mängd bifigurer.
Det är ingen brist på uppslag i Klingenbergs kapitelbok för slukaråldern. Hon bjuder på uppfinningsrikedom och verklighetsflykt i bokstavlig mening. Ett hem är hotat och en vinst i en uppfinnartävling måste säkras, Trynevald ska överlistas, Avelsroth räddas och däremellan hinner en oskuldsfull förälskelse spira mellan Alberta och Tor. Klingenberg göra tvära kast i intrigen och mellan perspektiven. Hon serverar fantasieggande idéer på löpande band och odlar sin språkliga fyndighet i tokroliga bilder och ordvändningar. Det är underhållande, men ställvis ganska krävande att hänga med i svängarna.
Ida-Maria Wikströms svartvita illustrationer bidrar med både djupdykningar i och överblickar över det fartfyllda skeendet och fyller på så sätt en viktig funktion. Deras retrostuk och utstuderade endimensionalitet ackompanjerar dessutom den lite gammaldags tilltro till äventyret som hela berättelsen vilar på.
Freja Rudels
Malin Klingenberg (text), Ida-Maria Wikström (bild): Alberta Ensten och uppfinnarkungen. Fontana Media 2014.
Varm och insiktsfull slukarbok
Annika Sandelin har skrivit skönlitteratur för både små och stora. Med Yokos nattbok riktar hon in sig på den både knepiga och tacksamma mellanåldern. Vi får glänta på pärmen till den tioåriga Yokos dagbok, som kallas nattbok för att det är på natten hon skriver. Där rapporterar hon från sin vardag. Den innefattar en småexcentrisk familj, en lagom bökig skolklass, kompisrelationer som trasslar till sig lite, kärleksbryderier, ett och annat mysterium och många dråpligheter.
Yoko är en känslig iakttagare, lagom blyg och lagom mycket utanför för att kunna reflektera kring sin plats i världen. Sandelins porträtt är inkännande. Hon förvaltar dagboksformatets intimitet och odlar ett ytterst trovärdigt tonfall. Till trovärdigheten bidrar vardagligheten, som ändå inte blir tråkig. Yoko befinner sig i ett mellanskede, höjd över småsyskonens barnsligheter men också en avgrund ifrån den pubertet hon står på tröskeln till. Det är en tid där det lilla är stort, det mesta är pinsamt och allt kan bli föremål för grubbel.
Sandelin vågar värna om detta lilla. Hon vågar lita på vardagsrealismens bärkraft och ge den rymd. Här är vardagen nämligen inte ett med en given och normerande vanlighet. Sandelin kan konsten att skruva till det, som när 70-åriga farfar går och skaffar sig en gubbvän. Men hon vet också att lagom är bäst och lyckas på så sätt bibehålla den igenkänningspotential jag upplever som den verkliga styrkan i verket. Det är den som gör Yokos nattbok till en bok att skratta med, och inte åt. Det är den som gör den tillgänglig och lättläst utan att förenkla, som vittnar om både insikt i och respekt för mellanåldersläsaren.
Freja Rudels
Annika Sandelin (text) & Linda Bondestam (bild): Yokos nattbok. Schildts & Söderströms 2014.
En trygg Saga
I Saga Blom och djungelspöket är det höst. Det är den fjärde boken om Saga och hennes farmor Simone, och den fjärde årstiden Anna Gullichsen och Cara Knuutinen gestaltar i sin serie. Istället för att prångla ut svampskogar, brokiga höstlöv och våta, gråa dagar bjuder de på en flykt undan det sedvanliga höstkonceptet.
Farmor är från Provence och blir bara melankolisk av mörkret och vätan. För att råda bot på det tar hon med sig Saga på en picknick i det stora växthuset i Botaniska trädgården. När matsäcken är uppäten i värmen under fikonträdet är det dags för farmors tupplur. Där tar Sagas äventyr vid. Bland fikonlöven prasslar ett litet djur som behöver hennes hjälp. Uppdraget tar henne genom växthusets rum som vidgas till exotiska världar.
Saga Blom och djungelspöket är rik på information. Mängder av växter passerar revy och det finns ett mysigt, didaktiskt anslag i kommunikationen mellan Farmor och Saga. Ändå är boken först och främst en berättelse. Det är äventyret som står i förgrunden, och det förmedlas i en fyllig och målande historia med tydlig röd tråd. Text och bild går ton i ton. Knuutinens illustrationer upptar oftast hela uppslag och förmedlar sceneriet i vackra, mjuka helheter.
Saga Blom och djungelspöket är traditionell, i positiv bemärkelse. Tillsammans skapar Gullichsen och Knuutinen en värld där det är tryggt att äventyra. Men genom att sidsteppa hösten, genom att låta barnperspektivets fantasivärldar regera över växthusets inglasade slutenhet och genom att göra ett litet djur till den botaniska trädgårdens blickfång lyckas de också överraska. Det fina med den väg Gullichsen och Knuutinen väljer är att den inte är given och att de är den så trogen.
Freja Rudels
Anna Gullichsen (text) & Cara Knuutinen (bild): Saga Blom och djungelspöket. Schildts & Söderströms 2014.
Karikerat julfirande i Afrika
Carina Wolff-Brandt har med förlaget Vingpennan gett sig i kast med det hedervärda uppdraget att bredda barnboksutgivningen i Svenskfinland. Hennes tidigare böcker om familjen Johansson har gått hem hos läsarna och den fjärde boken, Johanssons och dyngbaggarna, har säkert också förutsättningar att göra det. Ingredienser som ricinolja, lejon, elefanter och julfirande i kombination med en lättuggad framställning bäddar för säkra poänger och skratt, men också för likriktning.
Berättelsen kretsar kring en semester i Afrika där berättaren, storasyster Malin, står för sans och förnuft medan lillasyster Fia är vildbasaren som får saker att hända. Pappan betalar och suckar över sin familj medan mamman växlar mellan att romantisera äventyret och utstöta våpiga skrik. Upplägget känns statiskt och karikerande. I kombination med illustrationer där mamman förses med plutande röd mun och stor byst i väl tilltaget dekolletage blir det snudd på sunkigt.
Det Afrika som målas upp är en schablonartad kombination av safari, pooler och palmer. Visserligen återfinns lite djurtrivia insprängt i berättelsen, familjen besöker en masajby och boken är försedd med en faktaruta om masajer och en ordlista på swahili. Men de didaktiska parenteserna får snarast familjens turistande att te sig än mer aningslöst. Det faktum att de masajbarn som alls får gå i skola bara har sand att skriva på förorsakar exempelvis betydligt mindre huvudbry än frågan om hur Johanssons ska få den rätta julstämningen utan snö och julskinka.
Freja Rudels
Carina Wolff-Brandt: Johanssons och dyngbaggarna. Vingpennan 2014.
Bekant Bärtil gör tvärtom
Ifjol gjode BUU-klubbens får Bärtil debut som bilderbokskaraktär i Bärtil och Glassbilen. I uppföljaren Bärtil och tvärtom-dagen bjuder författaren Monica Vikström-Jokela och illustratören Johanna Sjöström på bekanta ingredienser, även om ingenting ska vara sig likt när det firas tvärtom-dag på Bärtils äng.
Rune Berg ska dikta och då måste Bärtil vara tyst. Isa Gris har hittat sina drömmars grisbebisdocka i landsbygdens leksakskatalog, men hennes mamma säger att hon måste hålla till godo med sin gamla Inez-gris. Till lösning föreslår Bärtil en tvärtom-dag, som verkar förlösande, till och med på den skrivkrampande Rune Berg.
De från tv välkända karaktärerna med fyndiga namn och tydligt tecknade egenheter är sig lika i Bärtil och tvärtom-dagen. Det gäller också för de lätt skruvade bekymren och glädjeämnena som sysselsätter dem. Greppet att spinna intrig kring en helomvändning är beprövat mången gång i litteraturen och det frammanar en del tokroligheter också här. Man kan tycka att Vikström-Jokela hade kunnat vinna mer ur det. Samtidigt ligger det något sympatiskt i de enkla och vardagliga vändningar fantasin tar sig i Bärtils värld.
Det är gott om repliker och läten i Bärtil och tvärtom-dagen. Vikström-Jokela utnyttjar också friskt typografins möjligheter att variera språket. I bästa fall resulterar det i en dynamisk framställning, men ibland blir det mest förvirrat. Det samma gäller för Sjöströms illustrationer där helsidesbilder varvas med mindre detaljstudier. Det blir mycket färg och schwung – glatt och roande – men också rörigt.
Freja Rudels
Monica Vikström-Jokela (text) & Johanna Sjöström (bild): Bärtil och tvärtom-dagen. Fontana Media 2014.
Utmanande skönhetsupplevelse
Med En sann historia debuterar Lena Frölander-Ulf som barnboksförfattare. Tidigare har vi fått möta hennes vackert ornamentala illustrationer i bland annat Hannele Mikaela Taivassalos barnböcker. Berättarkonceptet Förlander-Ulf odlar i sin debut är både tilltalande och utmanande, men det är framför allt genom bildberättandet hon än en gång briljerar. I mättat murriga färger låter hon stiliserat kantiga figurer möta vindlande art nouveau. En sann historia är en säregen skönhetsupplevelse, och som sådan en välkommen motvikt till den grällt pastelliga Disney-estetik barn bombarderas av från alla håll.
Vi får träffa tant Nea och onkel Gunnar, ett vanligt äldre par som serverar runda kex, vattnar pelargoner och har styva ryggar. Men Frölander-Ulf bjuder på upptäcktsfärder under den tillsynes alldagliga fasaden och målar upp fantastiska förhistorier till såväl tant Neas rynkiga örsnibbar som onkel Gunnars eviga harklande. Hon tar läsaren på utflykt till maharadjan i Burmanesch, till djungeln i Colombola och till teaterscenen i ett tjugotalistiskt Berlurenstad.
En sann historia är inte en enhetlig historia, utan en kavalkad av historier. Den är riktad till ett du, och lockar på så sätt aktivt in läsaren och lyssnaren i sina språng från djungeln till orienten och tillbaka till vardagsrummets vardag. Det är ett ganska avancerat bygge att ta till sig, men det är samtidigt sympatiskt som en strävan att väcka nyfikenhet inför det som döljer sig bakom våra medmänniskors rynkor och krämpor.
Freja Rudels
Lena Frölander-Ulf:
En sann historia. Schildts&Söderströms 2014.
Hoppfullt om ensamhetens avgrund
I mötet mellan Ulf Starks text och Linda Bondestams bilder uppstår en sällsam magi. I Diktatorn (2010) demonstrerar de bilderbokens förmåga att fånga och förädla också det osympatiska och svåra. I skapelseberättelsen Allt det här (2012) förenas poesi och humor på ett sätt som gör världsalltet gripbart utan att tumma på vidden av dess rymd. I deras senaste verk, Min egen lilla liten, får detta säregna, poetiska anslag djupna i en existentiell myt.
Vi får möta Varelsen som inte tål ljus. Därför bor hon i en bergsgrotta, omringad av sig själv och sin ensamhet. Till natten vågar hon sig ut för att få en skymt av månen, vars ljus hon förgäves försöker fånga. Så flyger en solgnista in i grottans mörker. Då skrivs världen om, både för varelsen, och för Gnistan, som blir hennes egen lilla liten.
På botten av berättelsen låter sig folksången ”Päivänsäde ja Menninkäinen” (Solgnuttan och Trollet) anas. I Varelsens törst efter ljus och närhet skymtar ett släktskap med Tove Janssons Mårra fram. Man kan också läsa Min egen lilla liten som en trovärdig och hoppfull depressionsskildring. Likt Allt det här är den ett slags skapelseberättelse. En berättelse om vad ett möte kan skapa.
I Bondestams illustrationer smälter Varelsens oformliga figur effektfullt in i bergets dystra gråskala. Med sina värnlöst uppspärrade klotögon är hon oändligt utsatt, men också komiskt avväpnande. När hon går ut till natten är hon klädd i klackskor. Det är med sådana detaljer Bondestam lyckas odla en humor som inte förtar allvaret. Varelsens formlösa kropp balanserande på höga klackar är en bräcklig konstruktion som lockar fram både ömhet och skratt.
I balansen mellan litet och stort, vida vyer och omsorgsfullt utmejslade detaljer når Bondestams illustrationskonst nya höjder i Min egen lilla liten. De mättade färgerna som stegvis letar sig in i gråskalan, den pyttelilla Gnistan som man får kisa sig till, himlakropparnas tunga närvaro – allt är genomtänkt och allt har en funktion. Också Stark är en balanskonstnär. Poesi och myt, ljus och mörker, ensamhetens avgrund och närhetens livgivande kraft är ingredienser som kunde resultera i en olidligt högstämd historia. I Starks grepp ankras den stadigt i det konkreta och sinnliga, som när Varelsen suger på tummen, gör bubblor av spott och sjunger sitt morrande GRRRR.
Min egen lilla liten är en saga om och för vår tid. Den är en sann allåldersbok – trösterik, klok och fullständigt trollbindande.
Freja Rudels
Ulf Stark (text) & Linda Bondestam (bild): Min egen lilla liten. Schilds & Söderströms 2014.
