Den finländska språkbråkaren, lyxpoeten, litteraturstöraren Stefan Hammarén är tillbaka med sin första bok efter den skitnödiga (i positiv bemärkelse) Skarabéertrilogin, som fick sin avslutning 2012. Hans senaste verk, Flickan fr. spikregnet, kan ses som en fortsättning på 1,2 som utkom 2009, och skrevs tillsammans med ex-flickvännen, den svenska poeten Emma Ehrlekrona. Det som började som ett lekfullt och passionerat utbyte av kärleksdikter slutade i en bedjande monolog av Hammarén efter att kärleken från Ehrlekronas sida falnat mitt i arbetet.
Flickan fr. spikregnet följer samma mönster – men nu är Hammarén ensam, och boken består av en samling brev från Hammarén till hans Emma eller Em som hon oftast omnämns som i texten. Med sina kring 350 sidor av hammarénsk dekonstruerande språkekvilibristik är boken en ganska tungläst sak, men orkar man plöja sig igenom den, är det gripande läsning. De första breven andas passionerad nyförälskelse och pulserande sexualitet. Sällan har jag läst så fantasifulla samlagsbeskrivningar, bilder av extas som snabbt flimrar framför ögonen.
Halvvägs igenom boken punkteras kärleksbreven av en härligt ironisk beskrivning av författarens iakttagelser emedan inlagd på sjukhus för en käkoperation – det här är Hammarén i högform, och den text i boken som mest påminner om alstren från Skarabéertrilogin och hans tidigare Burkböcker. Efter det rasar kärlekshistorien samman: Emma har gjort slut och följande brev andas förtvivlan och raseri, och alla som blivit lämnade kan känna igen sig i författarens hysteriska försök att övertyga den andra parten om att kärleken inte är slut, utan endast tillfälligt törnad. Sedan följer ytterligare kärleksförklaringar, vädjanden och försök till försoning, uppenbarligen utan resultat, och boken slutar i en smått lakonisk anda, med en förhoppning om att ”vi fortfarande kan vara vänner”.
Trots Hammaréns ofta förvirrande kaotiska nyspråk och de stream of consciousness-aktiga flödena, är det ett kärleksdrama som känns allt för bekant och nästan alla torde kunna känna igen sig i historien som målas upp. Intressant är dock att objektet för den över 300 sidor långa kärleksförklaringen förblir besynnerligt anonym – läsaren har ingen klar bild framför sig av denna mytiska Emma då hen kommit igenom boken, men en desto tydligare bild av Hammaréns förtvivlan och längtan efter en besvarad kärlek.
Läsupplevelsen är ändå inte riktigt lika spännande som hans mer kliniskt iakttagande tidigare romaner, där sarkasmen och lekfullheten får större utrymme. När ämnet kommer närmare inpå huden, verkar det också som om Hammaréns språk vingklipps en aning, och de metaforiska utsvävandena tappar höjd. Detta brevberättande är på sätt och vis mer linjärt än vissa av hans tidigare böcker, men det känns ibland som om historien stampar på stället från ett brev till ett annat, och de eviga kärleksbedyrandena börjar snart kännas som upprepningar. Boken skulle alltså ha vunnit på en stramare redigering, och en reducering av sidantalet med, säg 100-150 sidor.
Men på det stora hela fortsätter Hammarén att fascinera, både med sin språkförnyelse och med sin till synes totala självutlämning. Som läsare frågar man sig dock hur nöjd Emma är över denna bok.
Janne Wass
Stefan Hammarén:
Flickan fr. spikregnet.
H:ström, 2014.