För Sara Danius börjar civilisationskritiken i Bonniers kokbok.
När Sara Danius ska hålla ett föredrag om Sven Lindqvist får hon spår på någonting. Hon citerar ett stycke där han beskriver författaren och piloten Saint-Exupéry: ”Kunskaperna var hos honom inte ett tunt fanér som dolde en massiv okunnighet. Han var autentisk. När han kallade ökensolen ’en blek såpbubbla i diset’ visste jag att han hade sett den. Han hade varit där. Det syntes i själva språket.”
Sedan fortsätter hon Lindqvists tankegång med egna ord, dröjer vid den ett ögonblick, precis så länge att det också blir ett porträtt av henne själv. ”Sakkunskapen måste sätta bo i stilen”, skriver hon. ”Det betyder inte att kunskapen ska redovisas. Ingenting kunde vara Saint-Exupéry mer fjärran. Kunskapen yttrar sig snarare i detaljen, till exempel genom en väl vald bild”. De bästa konstnärerna, tänker jag då, gör alltid självporträtt, oavsett vem de målar. Eller kanske gör alla konstnärer det, men hos de bästa blir det likt. Sker det avsiktligt eller omedvetet? Det är oviktigt för läsaren.
Väl valda bilder är Sara Danius bra på. Hon garderar sig inte, hon vet att inget får läsaren att förstå lika mycket som en skarp generalisering. Bra generaliseringar förminskar inte, de utvidgar.
Efter att ha läst Camus Främlingen ”är det som om jag sitter i ruinerna efter en moralisk handgranat”, kan hon skriva. Eller att Thomas Mann i Buddenbrooks ”garnerar sina beskrivningar med samma överdådiga glädje som den stolta köksan dekorerar sin skinkstek.” Hon väljer ut en liten detalj och sätter en spotlight alldeles intill den, så att den kastar en stor, betydelsemättad skugga. ”Ingen kursiverar så väl som Thomas Bernhard”, noterar hon. ”När Bernhard kursiverar börjar framställningen huttra.”
Husmoderns död innehåller texter som tidigare har varit publicerade på annat håll, de flesta som artiklar i Dagens Nyheter. ”Vem som helst kan när som helst bli civilisationskritiker”, inleder hon den första artikeln, som också har gett boken dess titel. ”Allt man behöver är Bonniers kokbok.” Och visst är det så: betraktad med rätt sorts blick blir kokboken ”en civilisationshistorisk termometer”. Har man den sortens blick kan man börja var som helst, med en kokbok, en sockersöt bakelse eller en kravatt. Hon skriver stilsäkra artiklar som ligger perfekt på den tunna linjen mellan djup och lätthet, samtidigt som hon ger läsaren en känsla av att få vara med om spännande upptäckter.
Hon har en tydlig förkärlek för etablerade författarskap: Proust, Joyce, Flaubert, Proust och Proust. Glömde jag Proust? Hon gillar verkligen Proust. Mest intressant blir det, tycker jag, när hon presenterar en mindre känd sida av honom: som skarpsinnig iakttagare av modern teknologi (i boken Proust – Benjamin. Om fotografin, 2011).
Det ovanliga med henne är att hon skriver om sina tungviktare med ett lätt ironiskt, raljant tonfall. En ironi som inte bagatelliserar: det är ironin hos en skribent som vill nå bortom det akademiska, fram till väsentligheter. Om På spaning efter den tid som flytt: ”alla läsare erfar en känsla av lättnad när de trots allt lyckats arbeta sig fram till sista sidan. – Lättnad, förresten, vi behöver ett starkare ord. Nåd. Man erfar en känsla av nåd. Man befarade ju att man var galen.”
Och trots att hon helst ägnar sig åt sina stora författare skriver hon som bäst och mest humoristiskt när hon ombeds säga någonting om den litteraturhistoriskt totalt betydelselöse dadaisten Walter Serner. Jag hörde henne hålla det föredraget för fyra år sedan och jag är glad över att det har tagits med här.
Medan hon studerar litteratur och blir skribent inträffar en förändring som är lika stor som en kontinentalförskjutning. Modernismen går under. Bildningsarvet försvinner under samma tid. När hennes far dör skakar antikvariatsägaren på huvudet åt det efterlämnade biblioteket: ”Han vill inte ha det ens om vi skänkte det till honom.”
Dessa förändringar ligger som ett eko i bakgrunden i hennes texter, bidrar till att ge dem deras särskilda resonans. Ändå har hon inte riktigt kunnat släppa modernismens värdeskala: uppfattningen att litteratur handlar om att göra framsteg, på samma linjära sätt som i sport. Har någon hoppat 8,90 i längd måste alla som kommer efteråt hoppa längre för att förtjäna vår uppmärksamhet. Det är ett synsätt enligt vilket litteratur handlar om att omöjliggöra litteratur. Den högsta utmärkelse en författare kan få är att omgivningen säger något i stil med: ”Efter Aniara går det inte att skriva om sparkcyklar, man måste skriva om rymdskepp.” Danius: ”Efter James Joyce är ingenting sig likt.”
Hennes favoritberöm är ”stor”. Stor är den som har präglat sin tid: ”[Irving] Penn moderniserade modefotografiet.” Har man en gång utnämnts till Stor fortsätter man att vara Stor i historieskrivningen, även om ”tiden” går vidare och modefotograferna börjar ta andra typer av bilder. Och omvänt: om hon kritiserar något är det för att det har underkänts av ”den nya tiden”.
Det här är ett sätt att skriva om konst och litteratur som föredrar att låtsas som om rangordning och urval skedde genom något slags opersonlig process, närmast en naturkraft. Man har inga åsikter om bättre eller sämre konst, sådant vore pinsamt. Att försöka argumentera för vad som är sämre vore lika med att ta en risk. Nej, det är ”tiden” som dömer. Hur kan någon argumentera emot ”tiden”? Det vore ju som att protestera mot att solen går upp.
Nu har jag varit elakare mot henne än jag tänkte vara när jag började läsa Husmodern, men det beror på att jag har smittats av den skarpblick som hennes egna texter inspirerar till.
Hon går runt i sina romaner som i varuhus och plockar åt sig de detaljer som intresserar henne. Men det finns några saker som hennes skarpblick undviker. Hon skriver aldrig om känslor. Hon läser inte skönlitteratur för att diskutera idéer eller för att föra en etisk diskussion om hur människan bör leva sitt liv. Hon fängslas av att annonstext tar sig in i romanprosan – och av kläder. Läser hon Rött och svart konstaterar hon: ”lösenordet heter kläder, rätt kläder.” Få 1800-talsförfattare, skriver hon, ”är så outtröttligt intresserade av att följa skiftningarna i sina romangestalters kläder som Stendhal. Det skulle i så fall vara Balzac.” Balzac ”leder i bevis att en knapp aldrig bara är en knapp.” Jag vet att jag inte kommer att få tråkigt om jag följer med Danius till varuhusets knappavdelning, men jag vet också att det som får mig att läsa skönlitteratur inte går att hitta någonstans i varuhuset.
Den första juni blir Sara Danius Svenska akademiens ständiga sekreterare. Jag är övertygad om att hon kommer att spela rollen lika bra som Horace Engdahl och Peter Englund (kanske är det en hjälp att hon tidigare har varit croupier). Men i likhet med dem är det också risk att hon kommer att tystna medan hon uppfyller sina plikter mot Akademien. En utnämning till ständig sekreterare är en tvivelaktig ära: lika välgörande för en aktiv skribent som en förvisning till Sibirien. De som väntar på nya texter av Danius kan behöva lite tålamod.
Håkan Lindgren
Sara Danius:
Husmoderns död och andra texter.
Albert Bonniers förlag, 2014.
