Speglingar i mörka rum

av Emma Rönnholm

Helena Hietanen Teknospets 1997Konsthallen är, sin ståtliga arkitektur till trots, inte det lättaste utrymme att göra sitt eget. I detta har paret Helena HietanenJaakko Niemelä bättre förutsättningar än de flesta. De två konstnärerna har arbetat både tillsammans och separat sedan 90-talet, med rumsliga verk där ljuset spelar huvudrollen. I deras händer blir konsthallen scenografin för en drömsk vandring genom olika stämningar och nästan religiöst färgade visioner.

Själavandring à la Niemelä

Konsthallens tre stora salar ha begåvats med ett verk var, vilket gör dem frestande att läsa som en triptyk: Niemeläs installation Tro, densammas roterande landskap i metallnät och det gemensamma, nya verket Den andra, som hemsöker konsthallens största sal.

I Tro sluttar taket olycksbådande neråt. I rummets bortersta hörn har det redan kollapsat och genom hålet i taket lyser ett ljus. I Den andra befinner vi oss också i ett mörkt rum med ljus som letar sig in utifrån. På väggarna projiceras bilder som i förvillande grad liknar speglingar från salens fönster. De rör sig fel för att vara riktiga reflektioner, men ändå får man känslan att de speglar något hotfullt och mystiskt, som händer på andra sidan väggen.

I den tredje installationen är vi utanför, men inte desto mera frälsta. Jaakko Niemeläs fyra roterande metallnätsskulpturer är belysta snett nedifrån, så att de kastar stora skuggor på väggen. Vardera är de små scener: ett egnahemshus med gård omkring, en lägenhet, en kyrkby. Teckningarna som framträder på väggen liknar 3D-programmerade bilder. Istället är de skuggorna av mödosamt utklippta och hoptråcklade bitar metallnät, som andas en viss rörande klumpighet (i materialval, om än inte i teknisk färdighet).

Bortsett från motsättningen mellan det digitala och det handgjorda, vilken har sin komik, ligger det något sorgmodigt över vyerna. På samma sätt som när man ser sitt hem från ett flygplan är allting så overkligt litet. Här snurrar de småsmå världarna runt sina egna axlar, lyckligt ovetande om allt annat, och samtidigt bara skuggor själva. Tillsammans bildar de tre verken en häftig proportionsförskjutning, där man går från att vara sig själv, till att vara enorm och till sist riktigt liten med ett monster utanför fönstret.

Samarbete på många fronter

Med på utställningen finns också ett rum tillägnat parets arbete inom offentlig konst. Här måste man riktigt skärpa sig för att hänga med. Det lilla rummet rymmer otaliga skisser, miniatyrmodeller och beskrivningar, lite halvt ovanpå varandra. Rummet är en ö av frenetisk aktivitet mitt i utställningens meditativa flöde. Men tar man sig tiden att studera det närmare, djupnar bilden av konstnärsparet ordentligt.

Av parets samarbetsförmåga talar också att de lyckats frambringa en så häpnadsväckande enhetlig och harmonisk utställning. Av Hietanens egna verk finns Belysande yta och Teknospets med, gjorda av optisk fiber. En teknik som samlat beundrare sedan slutet av nittiotalet, då de första verken var med på biennalen i Venedig. Också dessa infogar sig smidigt i denna fascinerande, tjugo år långa tankekedja av ljus och mörker.

Emma Rönnholm

Helena Hietanen, Jaakko Niemelä: Chaos & Beauty. På konsthallen till 8.3 2015

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.