På 2015 års filmfestival i Göteborg gjorde den snart 85-årige Jean-Luc Godards Adieu au langage (Goodbye to Language) det starkaste intrycket. Om man med intryck menar något utmanande för ögat och sinnet, något med ung vitalitet och nyfiken innovationskraft. För av det dryga tjugotalet filmer som jag hann se på festivalen var det annars påfallande oinspirerat; som om världen redan vore död. Och lägligt nog visades flera filmer som på olika sätt behandlade just världens undergång. Den franska Bugarach, argentinska Parabellum, belgisk-mexikanska Lucifer och den ryska Test. Kanhända är jag kritisk i överkant, kanhända bör inte kvalitetskraven vara så höga, kanhända är jag en försoffad cinefil sorglöst fast i 60-talets böljande filmlandskap. Kanhända. Men låt oss ta det roliga först.
Godard har genom åren haft ett särskilt intresse för teknik och visuellt nydanande. Varit med och utvecklat nya lätta kameror, arbetade tidigt med video, med diverse blandformer, och i kollektiv. Etcetera. Så därför är det inte uppseendeväckande att hans ”farväl till språket” är filmad i 3D – en tredje dimension som du aldrig upplevt den förut. Den är inte lätt att beskriva, Adieu au langage, och det är heller inte särskilt fruktbart att redogöra för ”handling” eller liknande förlegade epitet. Men ungefär såhär: En kvinna och en man i en lägenhet. En hund i en skog. En stad. Historia och nutid. Konflikter och diskussioner. Och mycket, om inte det mesta, som sägs är citat, citat från oräkneliga källor. Fruktbarare är det då att se vad Godard gör med enskildheterna, med det specifika tillfället, bilden och situationen. För det är en tydlig ingång till att greppa hans mångfald, både här och i andra filmer. Det Godard gör när han naglar fast ögonblicket är att vi ser det. Ögonblicket får leva i sin egen rätt, lyftas upp till sin egen betydelse, och är inte längre skymd av att vara en del av en ”berättelse” eller ”historia”. Och särskilt tydligt blir det i 3D – som Godard omfamnar som vore det hans egen uppfinning – där till exempel en stol, en helt vanlig stol, lyfts fram som om den bar på en särskild innebörd. Och det kanske den gör. Men det kan också vara en hand, eller ett öga, eller en situation, som får sitt ögonblick och sin tid. Och Godard stör också den sedvanliga varseblivningen då han ibland under filmen förvirrar blicken genom att visa ett händelseförlopp för ena ögat (där händer ingenting; där klär en kvinna av sig) och ett annat för det andra (där sker ett mord; där klär en man av sig); ett sätt att bredda seendet, få oss att ifrågasätta vår egen blick.
Men visst kan man också förstå och känna sympati för de som lämnar biosalongen och tycker att Godards film liknar en fars och ett mischmasch av ingenting. För det är berättigade åsikter. Driver karln med oss? Ja, det kanske han gör. Också. Men då har man nog ändå missat poängen, för det finns ingen egentlig poäng. Jean- Luc Godard är tillräckligt intelligent för att inte nedvärdera sin publik, han är inte smartare än dig, även om hans film kanske är det. Det vill säga att summan av de ögonblick han har sammanfört till sin film har den intensitet och skönhet att den höjer sig över sig själv, blir något större än sina egna enskildheter.
Enligt mig borde Adieu au langage visas på varenda biograf över jordklotet. Och potentiellt göra världen rikare och vackrare, åtminstone för en och annan receptiv åskådare. Om jag hade varit filmregissör hade jag ifrågasatt mitt eget berättigande om en man född 1930 och som varit aktiv sedan 50-talet gör årets vitalaste och mest drabbande film.
Halvdokumentärt om liv i marginalen
Den andra filmen av sällsam art på festivalen var portugisen Pedro Costas Cavalo Dinheiro (Horse Money). En enligt festivalprogrammet ”dokumentär” skildring om kapverdiern Ventura, hans liv och historia. Men begreppet ”dokumentär” är sannerligen töjbart, snarare är det här fråga om en iscensättning av ett tillstånd, och en iscensättning av en erfarenhet. Det är verkligen ingen enkel film, det kanske ska sägas, men å andra sidan givande för den som tar sig genom den. Cavalo Dinheiro är en smärtsam nedsänkning i en kapverdisk verklighet, nedtonad och långsam. Till stora delar utspelar den sig i ett stort komplex, ett sjukhus eller hotell eller anstalt. Som om de själar den gestaltar har undanskuffats till rum för sjukdom eller död. Ventura, som så att säga spelar sig själv, tar saktmodigt åskådaren genom sina minnen med hjälp av sina vänner, och genom Costas sätt att fylla rummen med komplexitet, med upplevelser, och med tid.
Men, somna inte!, för den som gör det får ta på sig ansvaret att somna inför alla tänkbara minoriteters missförhållanden. Jo. För det är precis där Costas film skär in en kil: Har du tid att lyssna på dessa berättelser, orkar du det? Får du överhuvudtaget plats med andras marginaliserade liv i ditt liv?
Skicklighet förblindar
Andra välkända och hyllade regissörer som visade sina nya filmer på festivalen såsom Tsai Ming-liang (med Journey to the West) och Lisandro Alonso (med Jauja) är alltför upptagna av sig själva, sin egen förmåga och skicklighet för att förmå skapa något väsentligt. Båda dessa filmer lider av något som har blivit alltför vanligt i dagens ”seriösa” film. Nämligen att i sitt innehåll och i sin estetik utgå ifrån sin filmiska erfarenhet och inte sin mänskliga erfarenhet. Låt mig förtydliga. Både Tsai och Alonso koncentrerar sina filmers blick runt sina karaktärer och deras syn på sin omgivning. Det vill säga att dessa regissörer inte, både visuellt/artistiskt, men även på ett tematiskt/filosofiskt plan, inte har sett sin omgivning och gjort den till sin. Såsom Jean-Luc Godard gör i sin film: ser världen, tar in den och gör den till sin. Det intressanta är att Godard gjorde detsamma som Tsai och Alonso under sina första år som filmregissör och koncentrerade sig enbart kring filmiska förhållningssätt. Hans visuella förmedlade var enbart taget ur en filmisk verklighet och inte någon annan. Och därför blir bilden av människan och världen snäv och liten, närmast intrikat, i dessa filmer. Sådan film kan naturligtvis också äga sitt värde. Men särskilt långt sträcker sig inte värdet. Och det finns alldeles för många av dem.
Ett glädjeämne under festivalen var Världen väntar av norskan Mariken Halle. En ung regissör som, på gott och ont, skiter i filmhistoria och konventioner. Hennes avgångsfilm från filmskolan i Göteborg för fyra år sedan, Kanske i morgon, var en egenartad hybrid mellan dokument och fiktion, och hennes nya film rör sig i samma dimland. Dock tyvärr något mer städad. Skådespeleriet, med en – och jag menar det – självlysande Elin Söderquist, står i centrum i Halles film. Detta fysiska nedtramp till film, om tre svenska tjejer som har åkt till Oslo för att tjäna ihop pengar till drömmen om en egen teater, är en vild och innerlig film, och en lyhörd och stark film. Tyvärr verkar Halle inte riktigt veta vad hon vill och filmen svajar för mycket som helhet. Men onekligen finns där ett något, ett något som kommer att leda Mariken Halle – och Elin Söderquist – till många av dem själva upplysta arenor.
Viktiga verklighetsskildringar
Dokumentärfilmer med ärliga och angelägna ärenden har festivalen i Göteborg länge varit förnämliga på att förmedla, till exempel filmer från krigsdrabbade länder och/eller oroshärdar. Och ofta är det också bilder, syner och framförallt sammanhang som tv inte har tid eller förmåga att förmedla. Härvidlag står filmfestivaler i allmänhet som en viktig skådeplats för mångsidighet i politiska och sociala angelägenheter, och det får de alldeles för lite uppskattning för. En omfångsrik syn på världen som knappt har någon annan plattform är en nödvändighet. Filmer från exempelvis Sudan och Syrien visades på festivalen.
Och dokumentärer kan ju enbart genom sitt ämne lyftas från estetisk enfald, man bryr sig helt enkelt inte om formen när något av vikt sägs med vikt. En sådan film skulle kunna ha varit den redan prisbelönta svensk-amerikanska Pervert Park, om dömda sexualbrottslingar i Florida, gjord av svenskarna Frida och Lasse Barkfors. Dessa ”parasiter i samhället” har av nödtvång förpassats till en särskild ”park”, i lämpligt avstånd från stadskärnan. Onekligen ett brännande och intressant ämne, som Barkforsarna förmedlar innerligt och skickligt. Men för att nå ända fram, där frågor som ”var ska vi förpassa ondskan inom oss?”, eller ”finns det verkligen ett vi och dom?” och ”vad är egentligen förlåtelse?” kunde tangeras, hade det behövts en mer obönhörlig ingång. Men filmen skildrar i alltför hög grad förhållandevis beskedliga förbrytare, vilket gör att Pervert Park inte når fram till de riktigt brännande frågorna. Därtill vill den alltför väl, stryker den alltför medhårs, och tar oss inte tillräckligt långt in våra egna själar. Vilket såklart är svårt. Men vilket också är synd.
En filmfestival kan vara mycket. Den kan självklart vara sina filmer, men även sina seminarier, sina fester eller sina möten. Fyra intensiva dagar kan också innebära upplevelser utöver det ordinära, för min del heter de upplevelserna Adieu au langage och Cavalo Dinheiro.
Andreas Holmström
1 kommentar
[…] svenska hittar jag ingenting annat skrivet om den här filmen än denna text av Andreas Holmström på Ny […]