Det småregnar på Paris gator, som väntat i november. Människor med paraplyer skyndar uppför de enorma trapporna till Grand Palais på Winston Churchill-avenyn som är fylld av banderoller för Paris Photo, fotokonstmässan som går av stapeln för 18:e gången.

Inne i den gamla mässhallen, som byggdes inför världsutställningen i Paris år 1900, slås jag av akustiken – den inrymmer ett lugn och dämpar ljudet av människomyllret. I den ena ändan av mässhallen tronar en utsirad trappa i avdankad guldfärg, numera något senapsgul. Den leder blicken upp mot den grågröna konstruktionen som håller uppe kupoltaket i glas.

Vid fotoboksektionen talar två vackra män leende till varandra med sina pipande telefoner i händerna. Vid disken bredvid utbyts visitkort och löften om kontakt levereras. Folk sitter med sina datorer ute i gångarna, galleristerna talar glatt och fokuserat med välklädda människor medan andra knapprar på sina telefoner. De försöker stämma träff, kolla upp namn, priser och utställningar, försöker få hemmagalleriet på tråden.

Alla är samlade, alla är här, men vad ”här” innebär i detta fall är mycket svårare att svara på. För fastän mässan samlat 143 gallerier och 26 förlag från 35 olika länder verkar det mesta hända eller ha hänt någon annanstans. Mässhallen ter sig snarare som plattformen som all annan aktivitet kretsar kring.

Fyra dagar huserar nämligen en del av konstmarknaden i denna hall för möten och utbyten. Här samlas förutom galleristerna och deras konstnärer, museidirektörerna, kuratorerna, samlarna, förläggarna – de som kan påverkas att antingen köpa eller ställa ut. Konstnärerna jag talar med säger att de i samband med mässan har någon träff med ett förlag eller någon kurator. Gallerierna ser till att en viss konstnärs verk hänger på väggen den rätta dagen för specifika samlare. Middagarna och minglet som avlöser mässans öppethållningstider stimulerar beslutsförmågan.

Under mässan kryllar Paris dessutom av övriga utställningar, speciellt fotokonstutställningar. Mässan Paris Photo är bara ett evenemang bland flera som behandlar fotografi under Mois de Photo (Månaden för fotografi). De som kommer långväga ifrån kan alltså passa på att hinna med så mycket som deras budget och dygnets 24 timmar tillåter. Den känslan förmedlar också mässan; se mer, uppdatera dig, prata med fler, synliggör dig.

Galleriernas kontakter är oersättliga i en sådan här miljö. Det gäller för varje gallerist att få de redan befintliga kontakterna samt potentiella sådana att sätta sin tid och sina pengar på just deras konstnärer. En viktig del av detta spel är följaktligen att få dem att känna sig speciella. Att få dem att känna sig som VIP:s.

VIP-gästerna får tillträde till en egen restaurang och slipper köa till de kalla smörgåsarna som de andra. De har närsomhelst tillträde till samarbetsparternas egna utställningar och behöver inte, som vi andra dödliga, vänta på specifika tider.

– Do you have an invitation? blir jag tillfrågad av en ung välklädd kvinna då jag 15 minuter för tidigt vill gå och titta på en av mässans huvud-samarbetsparter J.P. Morgans privatutställning Camera as Release: Photographer as Performer in the JPMorgan Chase Art Collection.

– C’est privé (Det är privat) informerar mig en ung kostymklädd man då jag vill titta vad restaurangen uppe på guldtrappans avsats har för meny.

De unikt paketerade objekten

Paris Photo är en mycket traditionell konstmässa i det hänseende att det är värdetransaktionen, utbytet, som står i fokus. Branschfolk kommer för att plocka upp nya trender och erbjuda sina utrymmen för utställningar. Samlare kommer för att hämta med sig unika verk och bredda ut sin samling. Galleristerna vill visa upp och övertyga om att deras ”stall” av konstnärer är värda att satsa på. Liksom på alla andra mässor och marknader är det konstverken man köpslår om. Unika mystiska objekt runt vilka det under de senaste århundradena har byggts upp ett helt maskineri och en egen marknad med aktörer, värden, utbyten.

Även konstnärerna objektifieras på en sådan här plattform, likaså deras konstnärliga vision. Informationen som finns tillgänglig om dem fokuserar på var och när konstnären i fråga har ställt ut sina verk, på deras utbildning och eventuella priser och hedersomnämnanden, här omvandlade till säljbara värden. Konstverken ställs ut mer som smakprov på vad konstnären i fråga står för. Den övriga informationen redogör för ”kvaliteten” på konstnären bakom. Är detta paket värt att satsa på eller inte? Förverkligandet av konsten och det konstnärliga uttrycket kommer i andra hand.

Bland gångarna med bås fångar till exempel den för mig okända unga konstnären Mehdi Meddacis (f. 1980) eftertänksamma videokonstverk mitt intresse. Plattskärmen som verket visas på hänger på väggen ut mot gången där människor går förbi. Verket är liksom mitt i smeten och skulle egentligen kräva en annan plats och kontemplation. Namnet på konstnären syns knappt. Det är skrivet  i ljusgrått nere i ett hörn mot den vita väggen. Endast bildspråket i de övriga projektionerna inne i båset vittnar om att även de är Meddacis.

Mest likadant

Paris Photo är likväl en förstklassig mässa i nivå med till exempel Art Basel och Documenta. Den ställer ut framstående gallerier från alla världsdelar. De europeiska gallerierna tillsammans med de amerikanska är dock i stor majoritet. Jag hade kanske väntat mig något mer kontroversiellt. Lekfullhet ser man förstås i form av olika metoder, och undantag som bekräftar regeln förekommer, men det mesta ser ändå ”likadant” ut. Missförstå mig rätt, konsten är inte densamma, men igen, formatet, förpackningen. Väggarna täcks av en mycket traditionell hängning med uppförstorade och inramade verk fästa på aluminium. Visionen, tanken bakom, har paketerats in, blivit ett objekt som nu ställs ut för massorna.

Även platsspecifika verk, som till exempel den taiwanesiske konstnären Shun-Chu Chen arbetar med, har objektifierats på liknande sätt. Hos galleriet Beyond från Taipei hänger hans verk, som snarare är en dokumentation av konstnärens konstnärliga process där han på olika ställen i Taiwan eller Japan har täckt hela byggnader med inramade porträtt (Assembly: Family Parade-Fukuoka Apartment Project, 1999) eller stuckit ner motsvarande i jorden under uppriven mark (Assembly: Family Parade-Penghu Field, 1995). Nu hänger dessa verk tunga, utprintade och fästa på aluminium, samt inramade bakom glas på båsväggar under ett kupoltak i Paris.

Fotografiet som medium har denna makt. Den kan dokumentera och följaktligen objektifiera ett koncept, vilket blev vanligt på 60- och 70-talet då mycket performanskonst bevarades på foto och video. Härigenom är fotografiet ett mycket kommersiellt medium, som gör icke-materiella processer säljbara. Och kanske är det just därför fotografiet som konstart har fått kämpa hårt för att bli taget på allvar – eftersom konstvärlden länge har värdesatt de unika objekten.

Av ett fotografi kan man ju i princip printa ut så många versioner som helst. Denna avsaknad av ”originalitet”, som finns till exempel hos en målning eller en skulptur, har tidigare avskräckt samlare. Att begränsa antalet verk som printas ut, att rama in den utprintade bilden och att använda dyrbara material, har här varit ett sätt att höja statusen för fotografiet och därmed förmedla känslan av ett unikt objekt – ett konstverk.


Någonting gammalt och någonting nytt

En stor del av utbudet på mässan utgörs dessutom av ”gamla” klassiker. Alfred Stieglitz, Man Ray, Robert Mapplethorpe finns med och så storkörarna bakom Düsseldorfskolan Bernd & Hilla Bechers dokumenterande fotografi från 1970-talet skymtar på var sitt håll. Övriga konstnärer från den etablerade Düsseldorf-skolan finns även med, antingen i bokform eller som inramade verk: Thomas Ruff med boken Stierne, Simone Nieweg och Candida Höfer hängande på väggarna, för att nämna några.

Detta är förstås inte endast av ondo. Paris Photo är känd för sin blandning av klassiker och nutida unga talanger. Eftersom mässan är en säljande mässa, är det ju en ypperlig plattform att visa upp Nan Golding, Edward Steichen och André Kertész för att nämna några. Intresserade samlare från världens alla håll får här chans att se sina samlarobjekt och på köpet plockar de helt säkert med sig ett nytt okänt namn eller flera.

Köp av nya okända konstnärer kan dock ta tid. Upp till tio år kan ett galleri behöva visa samma konstnär förrän dennas verk lockar fram plånboken hos rutinerade samlare. Detta säger ju något om relationen mellan galleri och konstnär, vilket det finländska galleriet Taik Persons är ett gott exempel på.

Gallery Taik Persons i Berlin försöker göra ännu okända nyligen eller icke-utexaminerade konstnärer kända.

Namn som till exempel Ola Kolehmainen, Ulla Jokisalo och Jorma Puranen har med tiden förärat sig en internationell ställning som konstnärer. Niko Luoma och Santeri Tuori började sälja för bara några år sedan fastän de varit aktiva i mer än ett decennium. Nyligen eller ännu inte utexaminerade konstnärer som Eeva Hannula, Mikko Rikala och Milja Laurila hängs hos det lilla galleriet upp bredvid de mer etablerade namnen. Så skapas en kedja av associationer, vilket kanske leder till köp så småningom.

Här har förtroende och tålamod varit av största betydelse, för billigt är det inte. En första rangens mässa som Paris Photo är en sådan utgift att det för ett litet galleri som endast visar unga samtida konstnärer knappast lämnar mycket på pluskontot. Därtill kommer löneutgifter, resor och boende för de anställda.

Även Gallery Taik Persons är ett exempel på hur förpackningen har spelat roll för att göra samlare intresserade. Begränsade upplagor, snygga portfolier, konstnärsböcker, tydliga så kallade artist statements och inramning gör alla sitt för att höja statusen. Ibland är en snygg förpackning inte mer än en snygg förpackning, men om man med hjälp av denna lyckas lyfta fram idén och tanken bakom verket kan just förpackningen utgöra det moment som gör att man lättare kan ta till sig innehållet.


Värdetransaktionernas förutsättning

Man kan säga vad man vill om marknaden, men faktum är att om den inte fanns, vad skulle hända då? Utan något som helst utbyte skulle ett vakuum uppstå. Vill man leva som konstnär är det lite av en förutsättning att kunna sälja sina verk och ta betalt för sin idé. Därför är mässorna fortfarande otroligt viktiga. Samlare, kurator, skribenter, kritiker, museiordföranden kommer inte längre till gallerierna. De åker till de stora mässorna där alla samlas. På några dagar kan de då maximera sin tid, se och bli sedda, göra utbyten. Museerna, gallerierna, kuratorerna behöver konstnärerna i lika hög grad som konstnärerna behöver dem.

Då jag talar med de enstaka finländska fotokonstnärer jag stöter på förstår jag att mässan för vissa är lite av ett nödvändigt ont, medan den för andra är årets höjdpunkt. Gemensamt är ändå att det handlar mer om mötena, synligheten, intensiteten, än om att i lugn och ro gå och bekanta sig med konsten. Att ha varit utställd på en mässa som Paris Photo är en merit som gallerierna jobbar stenhårt för.

Vem som blir ett innenamn är det däremot ingen som vet. Men spelet ska spelas likväl. På en mässa som Paris Photo gäller i hög grad Shakespeares motto: Life is a stage! Och liksom på en scen är formen, replikerna, rekvisitan, koreografin, det vill säga förpackningen, ett ytterst viktigt moment. Konsten däremot ligger i hur väl förpackningen lyckas spegla det egentliga innehållet.


Sara Rönnqvist

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.