lubna(Jens-Hunt)-4

Fotograf: Jens Hunt

De nordiska turisterna flockas till det ljuva livet på Maldiverna. Men utanför hotellens murar utspelar sig en mörk verklighet. Journalisten Lubna Hawwa berättar om ett land som, ordagrant och metaforiskt, håller på att sjunka rätt ner i havsdjupet.

Klockan fyra på morgonen väcks Lubna Hawwa av att telefonen ringer.

– Polisen är ute på gatan och slår människor, ropar kompisen i luren. Sedan bryts samtalet.

Det är väl inget nytt, polisen slår ju alltid människor, tänker Lubna och somnar om i sin sköna säng.

Det är den sjunde februari 2012. Dagen innan har Hawwa lämnat Maldivernas huvudstad Malé för att skriva en artikel om ett nytt gästhem på en av de närbelägna öarna. Oljudet och trängseln i Malé, världens mest tätbefolkade stad, har ersatts av tysthet och mörker.

Telefonen ringer igen. Samma kompis.

– Poliskåren har attackerat regeringens högkvarter.

Samtalet bryts igen.

När Hawwa nästa dag återvänder till Malé är Maldiverna inte längre en demokrati.

En isande vind drar genom Lund och Lubna Hawwa drar upp dragkedjan på sin tjocka jacka. Den skånska vintern visar upp sig från sin allra gråaste sida. Väckelsepredikanten Henric Schartau, som bistert står staty i duggregnet utanför domkyrkan, verkar drömskt blicka mot varmare trakter. Mot sol, vita stränder och vajande palmträd. Mot ett södernparadis.

Hawwa växte upp i ett sådant paradis. I varje fall om man ska tro den bild som resebolagen och en snabb Google-sökning basunerar ut. ”Magiskt på Maldiverna”, ”Varje livsnjutares dröm”, ”Ett paradis till lågpris”.

Frågar man Hawwa växte hon inte upp i något paradis. Långt ifrån.

– Så länge som världen talar om Maldiverna som ett paradis vet jag att mitt arbete som journalist inte är slutfört. Ingen som vet hur verkligheten ser ut skulle säga så.

Vi sätter oss på ett bohemiskt café i skuggan av domkyrkan. För att förstå den maldiviska demokratins uppgång och fall vrider hon tillbaka klockan till 1965, året då det islamiska öriket sydväst om Indien erhöll självständighet från Storbritannien. I en folkomröstning slopade man det gamla sultanatet och införde republik under president Ibrahim Nasir.

Nasir gav sig in på att bygga en nationalstat, inte det lättaste i ett land beståendes av 1192 öar utspridda på 300 kvadratkilometer. Trots att Nasir byggde statskontor, skolor och vårdstationer ute i periferin blev de regionala skillnaderna mellan de avlägsna öarna och huvudstaden Malé allt tydligare i takt med moderniseringen.

– Nasir kritiserades hårt av parlamentet och oppositionen, bland annat för att han sades stjäla från statskassan. 1978 hade motståndet vuxit sig så aggressivt att Nasir flydde till Singapore – mycket riktigt tillsammans med miljontals kronor ur statskassan, säger Lubna och skrattar uppgivet.

Efter Nasir tog tidigare transportministern Maumoon Abdul Gayoom över presidentposten. Där skulle han stanna i 30 år.

Gayoom lärde sig av sin föregångares misstag. Eftersom det var oppositionen som fällt Nasir förbjöd Gayoom helt enkelt alla politiska partier. Oliktänkare fängslades, torterades och försvann. Med islam som främsta verktyg kopplade Gayoom ett fast grepp om landet, vars juridiska system än i dag grundar sig på både en sekulär grundlag och en modifierad version av den islamiska sharialagen. Endast sunnimuslimer har medborgerliga rättigheter på Maldiverna.

Det är vid den här tiden som föreställningen om paradiset Maldiverna skapas.

Danska experter såg vilken turistpotential ögruppen hade och Gayoom ville ivrigt hoppa på tåget. Men nu stod islam plötsligt i vägen för presidenten.

– Vilka turister skulle lockas till en resort utan alkohol och griskött? Och hur skulle man förhindra den lokala befolkningen att konsumera dessa varor om man gjorde ett undantag för turister?

Lösningen blev den unika form av turism som idag utgör 90 procent av landets inkomster. Eftersom endast 200 av Maldivernas öar är bebodda byggde man helt enkelt hotellen på obebodda öar så att turisterna inte skulle beblandas med befolkningen.

Turismen var omgående framgångsrik men spädde samtidigt på orättvisorna i samhället. Gayoom lät turistindustrin vara skattefri och eftersom det dessutom inte fanns någon inkomstskatt hamnade största delen av rikedomarna hos redan rika hotellmagnater.

– Vi är landet med störst BNP i hela Sydasien, men fortfarande har vi ingen inkomstskatt, säger Hawwa och skakar på huvudet.

Alla de utvalda turistöarna låg i närheten av Malé, så de som ville ta del av arbetsmöjligheterna hade inget annat val än att ta sig till huvudstaden. Centraliseringen förde med sig akut bostadsbrist i Malé samtidigt som de perifera öarnas arbetskraftsbrist förvärrades ytterligare.

I migrationsvågen till Malé fanns även Hawwas föräldrar. Sommaren 1991 föddes hon som åttonde barnet i syskonskaran. När hon var åtta skilde sig föräldrarna – i sig inte något märkvärdigt. Maldiverna har den högsta skilsmässoprocenten i världen.

– Dagens tolkning av sharialagarna upprätthåller en patriarkal hierarki inom hushållet. Islam som ideologi förespråkar jämlikhet, men religionen har använts av män för att förstärka deras makt.

Hawwa stannar upp. Tar ett djupt andetag.

– Det är så fel att säga det … men när jag ser på min mamma så ser jag allt som jag inte vill bli.

Mamman tog Hawwa och de yngsta syskonen och flyttade ut till sin hemö Hitaddu. Vid samma tid började den demokratiska rörelsen i landet ana morgonluft. Trots att det inte fanns någon pressfrihet uppstod tidningar som skrev om regimens brutalitet och orättvisa politik. Många journalister fängslades eller flydde landet. En av dessa var Mohammed Nasheed, som i exil 2003 bildade Maldivernas första politiska parti Maldive’s Democratic Party (MDP).

Två händelser kom att spela en stor roll i demokratiseringen av Maldiverna. Den första var att allmänheten fick reda på att tre fångar skjutits ihjäl efter att de protesterat mot att en annan fånge torterats till döds. Den andra inträffade i december 2004.

– Jag minns att det plötsligt fanns en oro i luften. Nätverken stängdes ner och varken TV:n eller radion fungerade. Sedan fick vi höra att det kommit en stor våg.

Tsunamins framfart drabbade främst de avlägsna öarna och blottade en gång för alla hur socioekonomiskt ojämlikt landet fortsättningsvis var. Maldiverna fick internationell uppmärksamhet och trycket utifrån på att Gayoom skulle införa demokratiska reformer ökade. Kort därefter förkunnade presidenten att en kommitté skulle tillsättas för att ”reformera grundlagen”, med andra ord göra den demokratisk.

I augusti 2008 klubbades Maldivernas första demokratiska grundlag igenom – en lag som Gayoom tog åt sig den fulla äran för. Demokratin var en gåva som diktatorn ödmjukt skänkt folket.

Två månader senare hölls det första demokratiska presidentvalet i Maldivernas historia. Med stöd av samtliga oppositionspartier tog Nasheed och MDP hem segern och Gayooms trettio år vid makten var över.

Samtidigt som Maldiverna tog stora steg framåt gjorde Hawwa detsamma. Som 16-åring flyttade hon tillbaka till Malé för att gå gymnasiet och i samband med flytten inleddes även hennes journalistiska bana när hon fick jobb på en radiostation. Under de kommande åren arbetade hon vid sidan av studierna på olika nyhetsmedier innan hon hamnade på Minivan News – en oberoende tidning som räknas som Maldivernas mest trovärdiga nyhetskälla. Och följaktligen också den mest hatade.

– Attacker mot journalister ökade i samband med mediereformerna 2008. Som journalist går man omkring med en ständig måltavla på ryggen.

Hawwa har inte själv utsatts för hot, men berättar om redaktörer som nästan flytt landet och kollegor som fått halsen uppskuren. Sedan visar hon en bild på sin goda vän Ahmed Rizwan, som varit försvunnen sedan augusti.

Från mediehusen kunde Hawwa följa ett demokratiskt projekt som alltmer kanade utför. Den totalitära mentalitet som Gayoom skapat var ingen god grogrund för en demokratisk kultur, eller som Nasheed själv uttryckte det: ”En diktatur försvinner inte när diktatorn lämnat kontoret”.

– Nästan hälften av befolkningen stödde en person som de andra partierna kallade en diktator. Hur är det möjligt i ett demokratiskt val? utbrister Hawwa.

Det vore frestande att stämpla Gayoom som en skurk och Nasheed som en hjälte. Men Hawwa vill inte göra en svartvit bedömning.

– Gayoom ska trots allt ha beröm för att han i slutändan inte motsatte sig förändringarna, det gjorde att den demokratiska processen gick fredligare till. Nasheed var å sin sida bra på att peka ut problem, men hade få visioner för hur de skulle lösas. Han var passionerad, men inte pragmatisk.

Nasheeds möjlighet att leda landet förbättrades inte av att MDP inte fick majoritet i det efterföljande parlamentsvalet. Dessutom blev de juridiska reformerna lagda på is och hela härvan slutade med att samma domare som verkat under Gayoom valdes om på livstid.

– Så här hade vi en president som varken hade parlamentets eller domstolarnas stöd. Hur i hela världen skulle han leda landet?

Missnöjet mot Nasheed leddes av Gayooms krets, som anklagade de nya makthavarna för maktmissbruk och tortyr. Det vill säga samma metoder som Gayoom själv sysslat med innan han gick och förbjöd det. Nasheed bad om hjälp av sina internationella allierade, men inget stöd kom.

Protesterna kulminerade i upploppet den tidiga februarimorgonen 2012. Några timmar efter att polisen och demonstranter attackerat den nationella TV-stationen uppträdde Nasheed framför kameran där han förkunnade sin avgång. Någon internationell hjälp kom inte den här gången heller – efter bara några timmar hade USA gratulerat den nya regeringen.

Officiellt kallades det för en ”laglig maktöverföring”. Hawwa använder inte det uttrycket.

– Det var en kupp! Och jag tycker att vi ska kalla det för var det var.

Samma dag som jag träffar Hawwa har hon haft sin sista föreläsning vid universitetet och en treårig vistelse i Sverige är på väg mot sitt slut. På avstånd har hon betraktat ett land som efter ett ”farsliknande” presidentval leds av Gayooms lillebror Abdulla Yameen. Ett land där arbetslösheten är uppe i 30 procent, där gästarbetare arbetar under slavliknande förhållanden, där droganvändning och religiös fundamentalism breder ut sig och där klimatförändringen ständigt hotar att dränka hela öar. I december har det dessutom uppstått en akut vattenkris efter en brand på ett vattenverk.

– En kompis berättade att han måste åka till en annan ö för att gå på toaletten, säger Lubna och skrattar.

Hon skrattar flera gånger under intervjun, oberoende av hur tungt ämnet är.

– Som jag ser det kan jag antingen vara en hopplös pessimist eller en kritisk optimist. Om vi på Maldiverna hela tiden skulle tänka på hur många problem som finns skulle livet bli outhärdligt. Varje kris är en möjlighet att lära, och jag hoppas att vi kommer ut starkare på andra sidan.

Senare på kvällen ser jag att en av Lubnas bekanta kommenterat en av hennes artiklar på Facebook. Han skriver: ”U r doing a great job. Things here are worse than ever.”

Hälsningar från paradiset 2015.

Axel Vikström

Fotnot: I slutet av februari greps ex-presidenten Mohammed Nasheed, anklagad för att ha utövat terrorism under sin tid vid makten. I mars dömdes han till 13 års fängelse. Internationella mänskorättsorganisationer har fördömt rättegången.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.