Syriza och framtiden

av Valter Holmström

Vi bör sluta tala om Syriza som ett yttervänsterparti, säger Slavoj Žižek. Det är snarare Europa som gått så långt högerut att vi inte känner igen socialdemokratin då den ställs framför oss.

Filosofen Slavoj Žižek diskuterade Syriza, nedskärningspolitik och Europas nuvarande politiska situation tillsammans med juridikprofessorn Costas Douzinas och BBC-reportern Paul Mason på The Birkbeck Institute i London i slutet av mars.

Costas Douzinas inledde paneldiskussionen med att understryka vikten av Syrizas valseger som ett motdrag mot avpolitiseringen av Europa. I detta avseende har Grekland utgjort något av ett specialfall under de senaste tio åren, där landet behandlats som en marknadsliberal försökskanin. En vägg har byggts upp mellan ekonomin och politiken, för att lamslå alla försök att förändra systemet – en utveckling som varit möjligt på grund av det sedan länge korrupta politiska klimatet i landet.

Douzinas, som kartlagt situationen i Grekland i många artiklar för The Guardian, räknar upp exempel på det folkliga missnöje som manifesterats gång på gång genom folkrörelser och demonstrationer, och betonar den proaktiva entusiasm som uppstått kring Syriza. Protesterna gick ofta hand i hand med solidaritetsaktioner, till exempel genom att frivilliga organisationer upprätthöll de välfärdstjänster som staten inte längre kunde producera på grund av nedskärningspolitiken. Nätverk organiserades för att hjälpa folk som blev tvungna att leva utan el, vatten och basförnödenheter.

Detta motstånd ser Douzinas i potentiellt messianska termer – tidigare har Douzinas förutspått att den ”europeiska våren” kommer att inledas i Aten. Detta, menar han, är för att motståndsrörelsen i Grekland är längre hunnen än annanstans, och det är inte enbart på grund av den ekonomiska krisen. Vad Syriza har gjort, menar Douzinas, är att överge ”de två såren” som plågat den europeiska vänstern: melankolin och narcissismen. Syriza är inte en nostalgivänster som törstar efter gångna tider, och därtill har paritet antagit en kompromissvänlig linje och inkorporerat många strödda vänsterelement under sin fana.

Gerillakrig

Med referens till general Carl von Clausewitz citat om politiken som krig fört med andra medel, menar Douzinas att det Syriza måste göra nu är att föra ett gerillakrig – använda alla möjligheter, alla allianser och retoriker. Därmed försvarar han också Syrizas något opportunistiska allianser med högern, med det populistiska Oberoende greker-partiet.

Slavoj Žižek håller med Douzinas på många punkter, men understryker hur flyktig den politiska entusiasmen kan vara. Det är snarast dagen efter som är intressant, när entusiasmen väl dött ut och glädjen mattats av, och det visar sig hur förändringen lyckas normaliseras och överleva. Närhistorien är fullpepprad med entusiastiska folkliga protester som slocknar snart efter att de blommat upp – det är rentav något som blivit kännetecknade för vår samtid.

Men den ”vänsternarcissism” som Douzinas ansåg Syriza ha lämnat bakom sig vill Žižek inte ge avkall på. Det är just här principfastheten har sin rot, en fokusering som behövs även för Syriza, vilket inte nödvändigtvis utesluter gerillakrigspolitiken – man kan vara principfast och pragmatisk samtidigt, och det är just en sådan taktik som krävs idag för Syriza.

Det kanske mest praktiska råd som Žižek ger, är genom lånad terminologi av Alain Badiou. Ett politiskt motstånd kan ordnas kring en point d’impossible, kring det omöjligas punkt. Dessa är punkter i det politiska systemet som inte kan assimileras, som härstammar ur det politiska fältets inkonsekventa uppbyggnad. Istället för krav på storskalig revolution, bör man ha specialiserade politiska krav som just rör dessa punkter och använda det politiska systemets logik mot sig själv.

Det är just en sådan omöjlig punkt som nedskärningspolitiken utgör, och det är här Syrizas så kallade gerillakrig ska föras. Nedskärningskraven verkar exempelvis gälla olika för olika länder; Tyskland och Frankrike håller en förhållandevis välgödd budget, samtidigt som man kritiserar Grekland för att inte skära ner tillräckligt i den europeiska solidaritetens namn.

Det europeiska projektets död

Men ändå har nedskärningspolitiken som en ekonomisk nödvändighet bortom all politisk diskussion etablerats snabbt. Och Žižek påpekar att Syrizas finansminister Gianis Varoufakis – som nyligen skrivit en essä för The Guardian där han förklarar varför han inte understöder kapitalismens kollaps – närmast måste ses som en moderat socialdemokrat. Den politiska diskursens koordinater har förändrats till den grad, att det som nu uppmålas som radikal vänsterpolitik inte skulle ha betraktas som utanför det socialdemokratiska projektet för några årtionden sedan, knappast ens i dess ytterkanter.

Problemet ligger också i att idén om Europa som en bas för solidaritet har slutat fungera, menar Paul Mason. Tyskland, och andra europeiska länder, börjar föra en allt mer populistisk lokalpolitik, står mer och mer för sina egna regioners intressen, och tanken på ett gemensamt Europa ses som allt mer naiv och förlegad. Det stora europeiska integrationsprojektet som låg som grund för EU riskerar att upphöra när länder som Tyskland börjar dra åt eget håll i rädslan för ekonomins nedgång. Mason är också sympatiskt inställd till motståndet mot den rådande politiska paradigmen, men menar att problemet med Syriza är att de ”bara är en samling gamla gubbar”, en kvarleva från en hierarkisk tid, som kunde ersättas av ett mindre centraliserat motstånd, mera som Spaniens Podemos – något som de andra talarna inte håller med om.

Man kan utläsa en gemensam bakgrundston i paneldebatten – en kritik av ett ekonomiskt system som inte längre följer politikens reglering utan får agera med en egen logik och diktera själva politikens förutsättningar. Vad talarna är ense om är att Syrizas öde är intimt kopplat med Europas framtid och att EU som ett integrationsprojekt står nära ruinens brant, tillsammans med den demokratiska tradition som stammar ända från den franska revolutionen. Som motkraft mot denna utveckling förespråkas enighet och solidaritet för att upprätthålla ett motstånd, en idé av folkstyre i en tid av avpolitisering.

Valter Holmström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.