Fred som en from förhoppning

av Nanette-Marie Forsström

Ny Tid publicerar två berättelser om att arbeta som människorättsobservatör i det ockuperade Palestina. Nanette-Marie Forsström kan inte glömma hatet i Hebron. Läs Erik Törnlunds reportage om Johanna Kaprios tid i Betlehem här.

HAT. Det är det första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på min tid som människorättsobservatör på palestinska Västbanken. Hebron, där jag bodde, är nämligen en delad stad. Aldrig har jag upplevt så mycket hat koncentrerat till ett så litet ställe. Du ser det i den palestinska unga mannens ögon då han kroppsvisiteras av en israelisk soldat. Du ser den i bosättarpojkens ögon när han siktar på dig med sitt leksaksgevär.

Hebron är den ockuperade Västbankens största stad. Det är också den enda staden där de israeliska bosättarna har slagit sig ner i centrum mitt bland palestinierna. Bosättningarna vaktas av upp till ett par tusen tungt beväpnade israeliska soldater, och de som vill röra sig i stadens centrum måste passera militära checkpointer med metalldetektorer. Gatorna spärras av med taggtråd och betongklossar. 

Jag frivilligarbetade som människorättsobservatör i Hebron i tre månader i höstas. Gazakriget pågick fortfarande, men i Hebron bara 60 kilometer därifrån var det främst lukten av tårgas och dånet av ljudbomber som vittnade om oroligheterna. Hebron är fullt av frustrerade, arbetslösa unga män, och demonstrationerna blev våldsammare i takt med att antalet palestinska dödsoffer steg i Gaza. De arga massorna av män insvepta i Hamas gröna flaggor kastade sten och brände bildäck, och israeliska soldater i kravallutrustning svarade med blyförsedda gummikulor och skarpa skott.

Även om frustrationen och hatet hör till mina starkaste känslominnen från Hebron, förknippar jag paradoxalt nog samtidigt staden och dess invånare med värme och gästvänlighet. ”Vi palestinier kan inte åka ut och se världen, men med er kommer världen till oss”, var det någon som sade. Vi utländska observatörer var något av en sevärdhet och blev dagligen bjudna på te eller middag av folk på stan. Och visst kändes det fint.

Men så här i efterhand, när jag försöker få pusselbitarna på plats i det inre kaos jag fortfarande ruvar på efter allt det här, har jag insett hur det måste te sig för dem. Var tredje månad trampar ett nytt internationellt team in i deras vardag med sina ambitioner, åsikter, tankar – vänskapsförhållanden knyts och rivs upp med en krass regelbundenhet. De berättar samma historier om och om igen. Saker och ting händer, vi rapporterar till FN, Rädda Barnen, vad som helst. Och så rullar det på år ut och år in, utan att någonting förändras. Vilket underligt koncept.

Vissa bilder har etsat sig fast på min näthinna. De två åtta- och nioåriga pojkarna som klamrar sig fast vid varandra då de grips av israeliska soldater är en av dem. De var de yngsta barnen som arresterades under min observatörstid, som vanligt misstänkta för att ha kastat sten. Dörrarna till militärjeepen som stängs bakom dem.

Lågstadiebarnen som kröp ihop på skolgården då tårgasen lade sig som ett kompakt moln över oss. Blandningen av rädsla och en känsla av otillräcklighet i den stunden då ingen av oss kunde andas och gasen brände i ögonen. Jag funderar mycket på vad som händer med barn som växer upp så här. Hurdana vuxna kommer det att bli av dem? Vilken framtid finns för ett folk om deras barn behandlas på det här sättet?

En annan obekväm tanke som jag stundvis brottas med är huruvida vi internationella observatörer de facto bara normaliserar Israels militära ockupation, och gör den rumsren med vår närvaro. Så länge vi finns på plats och rapporterar om de värsta övertrampen och brotten mot mänskliga rättigheter kanske omvärlden till en viss grad kan pusta ut och tänka att där åtminstone inte pågår något ännu värre. Det här är diskussionen som förs inom organisationen EAPPI (Ecumenical Accompaniment Programme for Palestine and Israel), som koordinerar människorättsprogrammet jag deltog i. Jag vet inte om farhågorna stämmer. Alternativet känns på något sätt så krasst – att omvärlden i en ännu högre grad skulle lämna palestinierna åt sitt eget öde och hoppas att läget eskalerar så långt att status quo bryts?

Det enda de ”vanliga palestinierna” vill är att få leva ett normalt liv i fred och i frihet, utan nattliga husräder och rädsla för att barnen eller man själv ska gripas på väg till skolan eller jobbet. Att studera, jobba och resa utomlands. Vanliga självklara saker för oss här i Finland.

För palestinierna räcker det inte att medvetenheten och frustrationen över deras utsatta situation sprider sig i världen, och kritiken mot Israels förfarande ökar. De vill ha sin fred och frihet nu.

Ibland när det känns som mest hopplöst tänker jag på det en observatörskollega sa åt mig: att den största och viktigaste poängen med vår insats är att vi berättar för folk här hemma om vad vi sett. Det klamrar jag mig fast vid. Kanske bidrar våra vittnesmål som en av miljontals ringar på vattnet till att vi ännu ser en fredlig lösning i något skede. Det säger jag inte för att det för min egen del skulle spela någon roll om det jag gjort har varit poänglöst, utan för att palestinierna förtjänar det. Israelerna skulle tjäna på det. I nuläget, efter snart 50 år av ockupation, finns bara förlorare.

Text: Nanette-Marie Forsström
Foto: Trine Fjeldman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.