I sin debut Tolvfingertal uppmanar och utmanar Gabriel Itkes–Sznap läsaren; ”välj rätt vokalljud” skriver han, och jag prövar mig fram med munnen i den emellanåt tungvrickande diktsamlingen.

täck täck så träck

täck ner vi rop

jo riv

riv revan skir

Men vad ska jag göra med denna strof, förutom att låta den ljuda i munnen? Läser jag verkligen rätt, förstår jag? Den sista frågan är en som de flesta läsare av lyrik emellanåt ställer sig, inte för att det egentligen finns någon rätt eller fel läsning, men ändå. Vi vill förstå, i alla fall delvis. Och här ligger något av den rädsla som många känner inför poesin. Man är rädd för att inte förstå. För att inte förstå betyder att man därmed ställs utanför dikten. Att man är utesluten ur den.

Att välja rätt vokalljud, att läsa rätt är i någon mening poesins egna shibbolet, dess avslöjande kännemärke. Ordet som enligt Gamla testamentet kunde avgöra om en man var vän eller fiende: ”‹‹Säg shibbolet!›› Om han då sade ‹‹sibbolet››, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället.” (DOM 12:6)

Gabriel Itkes-Sznap skriver en oerhört förtätad poesi. Han har reducerat, skalat bort och gallrat ur, tills språket nästan upphört att representera någonting utanför sig själv. Den rumänsk-judiska poeten Paul Celan gjorde samma sak. Reducerade tills det knapp fanns kvar något annat än tystnaden. Det märks att Itkes-Sznap har läst Celan, inte bara i att han med Celan delar en reduktionens poetik, utan även i de djärva ordsammansättningarna, hos Itkes-Sznap kan en dikt sluta: ”gomdjur, tungsank / människomyll”. Begriper jag? Passerar jag över vadstället? Nej, det kan jag inte säga.

Substantiv som staplas på varandra, verb men en nära nog total avsaknad av adjektiv och adverb i dikten. Det är enkelt att förlora sig bland rörelserna och tingen. Liksom hos Celan framstår det judiska som en viktig, central ingång till Tolvfingertal. I dikterna hopar sig referenser till judisk historia och kultur. Det judiska laddar texten. När diktjaget säger ”så lekte vi löss” under en familjesammankomst, ger det judiska utsagan en oerhörd tyngd.

Det är givetvis mycket orättvist mot Itkes-Sznap att jämföra hans debut med en av 1900-talets allra främsta och inflytelserika poeter. Men jämförelsen är på samma gång en kontextualisering, ett åskådliggörande, en komplimang och en problematisering. Den poetiska reduktionen och stumheten hos Celan bottnade i en nära upplevelse av förintelsen, och svarade på frågan hur man skriver dikt efter Auschwitz. Det märks. Katastrofen finns där, ytan är mycket tunn. Hos Itkes-Sznap är katastrofen mer avlägsen, vilket gör att hans dikter emellanåt förefaller allt för tillrättalagda, allt för medvetena. Ibland kan jag komma på mig själv att desperat leta efter något som känns ärligt.

Det senaste två åren har något hänt med den svenska poesin. De senaste årens debutanter –  Agnes Gerners Skall (2014), Sanna Hartnors Hamnen (2014),  Daniel Blixts Utvecklingssamtal (2015) – har alla ett poetisk uttryck som inte utgår från koncept eller från undersökningar av språket. Oscar Nilsson Tornborg skrev i en artikel i Lyrikvännen (nr 1–2 2015) att debutanterna i högre grad levandegör ”ämnen som är centrala för poeten och som kan vara av existentiell, politisk, personlig eller mer vag, ogripbar, mystisk art”. Gabriel Itkes-Sznap passar väl in i denna nya linje, men än så länge når han liksom de övriga inte ända fram, åtminstone inte till mig som läsare.

Mats O. Svensson

Gabriel
Itkes-Sznap: Tolvfingertal.
Albert Bonniers förlag, 2015.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.