thomas brunellThomas Brunells senaste bok Falla och tala är en samling minst sagt brokiga texter, indelade i tio olika stycken. Här samsas dikter med automatskrift, reseskildringar med en pjäs, och andra texter kallas manus eller monologer. Texterna utspelas över hela jordklotet; en både innehållsmässig och rumslig brokighet således.

Inledningsvis ett antal korthuggna texter/dikter skrivna med gemener. Bodö och Åland är platser som passeras i spretigheten, liksom årtalen 2013, 1975, 1966 och 1931. Det är fjäderlätt, frejdigt och lite ordvitsigt. Lika lätt och spretig är den Bulgakovfärgade S:t Petersburgsfantasin När Vladimir från RysSchhland landade i Ryschpyschland, en historia lika språkligt fantasirik som obegriplig. Den längre resecykeln This Hazy, Lazy, Crazy Afternoon tar oss genom länder som Japan, Vietnam, Peru och USA med ögonblicksbilder, möten och museibesök, återgivna med en rapporterande, lekfull och distanserad stil. Dining with Cousins, av någon anledning kallad skröna, är en rakt berättad skildring av ett släktbesök i Kalifornien (en tänkbar fortsättning på resecykeln). Den handlar om Tommy och pojkvännen Lars som, ja, äter middag med Tommys kusiner.

Det räckte med ett finger och Oscar Hyde Brunelleschis förvandling i Rom är två mångskiftande texter med en viss queer laddning och identitetsförskjutningar. [SÖKORD] Tom är en sorts poetiskt hållen uppväxtskildring, så småningom tangerande nutid. Korthugget och egensinnigt. Slutdelens Den skeva minareten är en pjäs om en man, Tage, på återbesök i Turkiet. Han besöker en massagesalong, och döden (som diggar japansk noisemusik!) är honom i hälarna. Pjäsen är den stora behållningen i Falla och tala. Ett starkt, roligt och lätt oroande stycke, som är precist i sitt uttryck. Den rumsliga brokigheten har här förtjänstfullt skalats ned till ett kammarspel.

Alla kan säkerligen hitta sina egna guldkorn i bokens brokighet. Själv hittar jag ett och annat korn i [SÖKORD] Tom som innehåller en del klara och vackra barndomsporträtt. Ett annat hittar jag i reseskildringen när diktjaget besöker moderna museet i New York. I de få raderna om fotografen Fransesca Woodman stannar texten liksom upp och andas. Hinner nå någonstans. Något som annars saknas i bokens häftigt mosaikartade palett.

”Den intressantaste poesin imiterar och låtsas och struntar i och kopierar och studsar och saxar och babblar och gör politik. Eller bara klipper till! Bra poesi är skev och mild och lite dålig”, låter Brunell Tage i Den skeva minareten säga. Vilket låter som ett brunellskt credo. Eller åtminstone så passar citatet ironiskt väl in på vad jag känner inför hans bok. Detta babbel och denna skevhet gör att Falla och tala liknar ”övrigt material”, som om det inte platsat någon annanstans. Och detta frejdiga och klacksparkiga sätt att skriva ger mig huvudbry. I mina ögon är det många gånger konstlat och tillkrånglat. Som en vacker piruett under en dimridå. Vad finns egentligen under texten? Var bottnar den? Mest flyter den bara på ytan.

Andreas Holmström

Thomas Brunell: Falla och tala.
TLAB Litteratur, 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.