Chans till stark opposition

av Janne Wass

Det var mig ett jädrans regeringsprogram det blev i Finland. Men nog gråtet över det – det är ett regeringsprogram som speglar Samlingspartiets och Centerns ekonomiska ideologi, även om få kanske väntade sig en såpass kall och våt trasa i de fattigas ansikten. I stället kan det vara intressant att blicka framåt. Det har spekulerats i om regeringen kommer att hålla fyra år ut. Framför allt är det fråga om Sannfinländarna. Hur länge kan Timo Soinis parti sitta med och driva den mest högerinriktade politiken i Finlands moderna historia utan att tappa all trovärdighet som ”folkets röst”? Regeringsmedverkan är det hårdaste provet partiet mött, och risken finns att det splittras. Ett scenario som lyfts fram är att Sannfinländarnas popularitet rasar. Den förhoppningen är ändå ett svagt strå att klamra sig fast vid – de finländska väljarnas minne har visat sig vara förvånansvärt kort, vilket inte minst bevisas av att Centern igen är största parti. Ett mer sannolikt scenario är att regeringsmedverkan tvärtom svetsar samman partiet – alla sannfinländare vet att man nu är i blickfånget och kan kanske skyla över tvistefrågorna för att bevisa olyckskorparna fel.

Oppositionen är mandatmässigt relativt svag – 76 riksdagsmandat mot regeringens 124. Däremot är det en ovanligt enig opposition, med några undantag. De rödgröna krafterna dominerar. Vi kan antagligen se De Gröna glida vänsterut när man inte längre tvingas rätta sig efter regeringens led. För Vänsterförbundet är det säkert befriande – speciellt med en ung och taggad riksdagsgrupp – att nu fullt ut kunna syssla med populistisk agitation mot borgarna på toppen.

Den dominerande kraften i oppositionen är SDP, med nästan hälften av stolarna. Socialdemokraterna är på fallrepet – endast sju procent av alla väljare under 50 röstade på partiet, enligt en undersökning – och det ska bli intressant att se hur SDP formar sig som oppositionsparti. Troligt är att sossarna nu kränger ordentligt till vänster efter att ha haft den knepiga situationen att under en längre tid inneha finansministerposten i en borgerligt dominerad regering. Ett hett tips till socialdemokraterna skulle nu vara att lyfta fram partiets unga förmågor.

De två udda fåglarna i oppositionen är Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna. De sistnämnda kommer, med alla sina konservativa själsfränder på andra sidan staketet, att i mångt och mycket rösta med regeringen.

Detsamma gäller säkert också SFP, i synnerhet i ekonomiska frågor. SFP:s riksdagsgrupp domineras av partiets höger- och mittenfalang, och Eva Biaudet sitter ganska ensam ute på vänsterflygeln. Å andra sidan är gruppen benhårt enad i sin värdeliberalism, och kan där hitta gensvar både i Vänsterförbundet och De Gröna, samt stora delar av SDP. Oppositionen samlar också de partier som starkast försvarat svenska frågor. Däremot kommer pälsnäringen att bli ett ämne där SFP kan finna sig i minoritet, möjligtvis också kärnkraftsfrågan, där partiet varit delat.

Finns det kompromissvilja, samarbetsförmåga och kreativitet, kan oppositionen bli en formidabel motståndare för högerregeringen. Samröret med tre unga, ettriga partier kan blåsa nytt liv i SDP. Oppositionen kan, om den spelar sina kort rätt, också få en stark medborgarrörelse bakom sig. En stark och enad opposition kan vitalisera den politiska debatten i Finland, och med god tur kan även ideologi ta plats i diskussionen – något som i den sifferstinna diskursen ofta lyst med sin frånvaro. Nu gäller det för SFP att välja sida: i vems led står du, frågade den gamla agit prop-sången. Nu då staten och kapitalet mer tydligt än någonsin sitter i samma båt, vems intressen kommer SFP att driva? Den lilla människans eller storfinansens? Går man med i en politik som förstärker klassklyftorna och smular sönder välfärdsstaten, eller följer man med upp på barrikaderna?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.