– Det är lite för mycket syra i den här flaskan, kan du kontrollera tappningen?
Det beordrar min bordsdam servitrisen på den lilla italienska restaurangen.
– Jag ska hämta ägaren, ett ögonblick, meddelar servitrisen, och snart kommer mannen fram till vårt bord.
– Buona sera, buona sera! Come stai, är allt bra?
På flytande italienska ber min bordsdam ägaren kontrollera vinet.
– Tappningen är bra, det ska bara luftas lite, menar han efter att ha nosat på korken. Min bordsdam står på sig.
– Den har för mycket syra, så är inte ett fylligt vin som kommer att öppna sig, förklarar hon åter. Ägaren hämtar en ny flaska och häller upp. Min bordsdam provsmakar och nickar. Hon är nöjd. Ägaren konstaterar att det är huvudsaken.
Ett år har gått sedan min bordsdam, Doris von Drathen, var i Helsingfors för första gången och förundrade sig över den bitande kylan, den gnistrande snön och den rysk-ortodoxa katedralen. Då besökte hon Helsingfors i egenskap av gästande kritiker och föreläsare vid enheten för fotografisk konst vid Aalto-universitetet. Nu är hon här igen för att undervisa en utvald grupp magisterstudenter vid samma enhet. I anslutning till undervisningen håller hon också en föreläsning vid Finlands fotografiska museum. Den rör sig kring hennes forskningstema som hon länge engagerat sig i: Det mänskliga måttet och nutidskonst (Human Measure and Contemporary Art).
I föreläsningen vill hon pröva och utmana humanismens grundpelare: de mänskliga modellerna. Hon vill frångå den filosofiska diskussionen och ideologin och i stället presentera konstnärer som kan bidra med en mänsklig måttstock via andra vägar. I sin föreläsning lyfter hon upp verk som erbjuder åskådaren en fysisk upplevelse och som på detta vis kan verka identifierande för vad det innebär att vara människa. Det här visar von Drathen prov på med exempel som utgörs av en abstraktion av kroppen. Den här abstraktionen är inte fysiskt närvarande i verken, men dess mått finns tydligt inskrivet, som till exempel hos Rebecca Horn och Fabienne Verdier.
Von Drathen har arbetat länge med forskningsområdet och en bok med arbetstiteln The Space and the Other är också på väg. Precis som i hennes övriga litteratur är filosofen Emmanuel Lévinas och hans teori om den Andra mycket central.
Utgångspunkt
Doris von Drathen föddes till judiska föräldrar år 1950 i Hamburg, och hon växte upp omedveten om att traditionerna i hemmet tillhörde den judiska kulturen. Man tände ljus varje fredag och höll sabbat om lördagarna. De övriga judiska barnen i höghuset kallade henne ”Dorit” – den hebreiska formen av Doris – omedvetna om att det var del av deras arv och kultur.
– Jag har varit tvungen att hitta nya ord för min barndom, säger von Drathen aktningsfullt.
Som konsthistoriker kallar hon sig ikonologist, en metod och tradition framtagen av Aby Warburg och Erwin Panofsky i början av 1900-talet. Den strävar efter att försöka förstå ett konstverk utgående från dess egna premisser. Den vill frångå de estetiska kategorierna; kategorier som konsthistoriker och kritiker ofta försöker påföra och placera in verk i.
– Det handlar om en attityd, att ge verket autonomi framom kategorierna, förklarar von Drathen.
– Ett konstverk är en annan existens, ett objekt man aldrig helt kan förstå, endast försöka tolka och närma sig. Likt hur Lévinas ser på den Andra i sin filosofi.
Warburg och Panofsky använde sig av det här tolkningssättet inom konsthistorien främst för läsning av renässansmålningar, men von Drathen tillämpar metoden på nutidskonst. Hon delar in tolkningssättet i några enkla steg: en fin visuell analys där man ska försöka svara på frågan vad man ser, samt vad man ser och inte kan förstå.
– Uppgiften är att försöka närma sig hemligheterna, det som inte är uppenbart, berättar von Drathen.
För att sedan kunna göra sin egen tolkning av ett verk är det enligt von Drathen väsentligt att kontakta konstnären i fråga, eller att åtminstone kontrollera med det som finns skrivet, för att försäkra sig om att det är en möjlig tolkning man har gjort av verket. Konstnärens process och tillvägagångssätt är alltså central för ens tolkning. Möten och samtal med denne är följaktligen oundvikliga.
Möten
I kontakten med konstnärerna drogs även von Drathen in i konsten. Hennes syster, som dog ung, var konstnär, och i sorgearbetet efter dödsfallet tog von Drathen kontakt med alla hennes konstnärsvänner, bland vilka många kända nutidskonstnärer kan räknas. Hon besökte deras ateljéer, talade med dem, levde med dem, kom att förstå hur konstnärskap utvecklar sig, vilka processer som leder till det vi normalt sett tar del av som konst: målningar, skulpturer, installationer, och så vidare.
Det här sättet att närma sig konst verkar vara en grundval för hur von Drathen arbetar. Med Pat Steir levde hon i över en månad i New York; gick med henne till ateljén varje dag, arbetade med henne, talade och iakttog. När det gäller Rebecca Horn, som von Drathen skrivit ingående om i konstnärsbiografier och liknande, tog det fem år innan hon publicerade en enda text om henne.
– Det börjar ofta med en intervju, men utvecklas till en dialog, beskriver von Drathen och fortsätter:
– Det mesta skrivs först för skrivbordslådan och först då tiden är mogen kommer de rätta orden. Alla konstnärer jag har skrivit om lyfter fram något i mig själv, säger von Drathen.
Hon strävar alltid efter att hålla kvar konstnärens röst, men väver in sin egen kommentar, i enlighet med den ikonologiska metoden, som kommit att bli hennes riktlinje.
Sällan hör man någon tala så exakt och precist om konst och vad den handlar om och förmedlar i specifika kontexter, som då man lyssnar till von Drathen. Hon använder inte ett högtravande språk. Hon är mycket säker i sin övertygelse om vad olika unga konstnärer egentligen behandlar och hanterar i sin konstnärliga process. Hon fäster sig vid detaljer, språkliga uttryck, tonlägen och vad dessa kan förmedla.
Von Drathen har en bakgrund i litteraturen och en utbildning i romanska språk. Hon skev för barntidningar då hon tack vare sin språkliga förmåga blev erbjuden ett arbete som konstkritiker. Hon hade ingen akademisk grund i ämnet, utan studerade vidare och arbetade länge därefter för radio, där hon gjorde konstprogram i form av intervjuer och recensioner. Hon utvecklade en förmåga att beskriva och klargöra det visuella, med endast orden till hjälp.
– Orden kan förändra oss. Om vi hittar nya ord för vår egen historia kan vi förändra våra liv, poängterar hon.
Ömsesidighet
Sedan 25 år bor Doris von Drathen i Paris, där hon undervisar konsthistoria för arkitekter på École Spéciale d’Architecture samt arbetar som konstskribent. Hennes föreläsning om ”det mänskliga måttet” har upptagit mycket av hennes tid under de senaste åren. I den har hon sammanfört många av de konstnärer hon länge har känt, skrivit om och arbetat med: Rebecca Horn, Jannis Kounellis, Fabienne Verdier, Zarina Hashmi, Anthony Paukar, med flera.
Konstnärerna måste tala till henne på något plan för att hon ska vilja skriva om dem, förstå dem, säger von Drathen.
– I alla konstnärer jag väljer att skriva om finns något av mig själv.
– Dialogen är kärnan i processen för att hitta de rätta orden för vad konstnärerna gör. Utan en öppen dialog där även mina tankar görs hörda, föds inga nya ord. Vi behöver varandra för att hitta passande ord på konsten, förklarar hon.
Vi sitter tysta en stund och iakttar hur den lilla personalen börjar förbereda sig för stängningsdags.
– Vet du, det fanns en Eugen Müntz som långt före Warburg och Panofsky talade om ikonologi.
Efter en konstpaus tillägger hon att Müntz är ett av hennes släktnamn. Liksom systerns död väckte något i henne och fick henne att dyka ner i konstvärlden, har hon även hittat en klangbotten i sin familjs historia.
– Jag drogs in i konsten utifrån, men där fanns något i mig själv som ville dras med.
Text: Sara Rönnqvist
Foto: Virve Laustela/Finlands fotografiska museum
