Det finns sjutton och en halv miljoner barn i grundskoleåldern i Etiopien. Landet har satsat stort på utbildningssektorn och har lyckats rätt bra med millenniemål nummer två: utbildning för alla barn.
Det är en disig och varm måndag morgon när vi kör ut mot Sebeta, en förstad 25 kilometer utanför Etiopiens huvudstad Addis Abeba. I dag ska vi prata skola. Vem går i skola och vem blir utanför, och varför?
Av Etiopiens 94 miljoner invånare är hälften under 18 år. Knappt 40 procent av dem som är över 15 år är läskunniga – utbildning för alla är en massiv utmaning i landet där en tredjedel av befolkningen fortfarande lever i extrem fattigdom.
Med i bilen är Satu Pehu-Voima från Finlands ambassad i Addis Abeba. Hon arbetar med det specialundervisningsprojekt som Finland stöder i regionen: inkluderande utbildning för syn- och hörselskadade och för barn med andra funktionshinder. Finland, som har varit närvarande i Etiopien sedan 1970-talet, är idag en av landets viktigaste samarbetsparter just inom utbildningsektorn.
Resan ut till Sebeta är inte lång, men i morgonrusningen tar den närmare två timmar i anspråk. Under tiden hinner Pehu-Voima berätta om Etiopiens satsningar på skolsektorn och på millenniemål nummer två.
– Regeringens agenda är att alla barn ska gå i skola: flickor, pojkar, funktionshindrade, gatubarn och barn till nomader. Man har satsat ordentligt och långsiktigt på utbildning. Skolsektorn får en fjärdedel av hela statsbudgeten, berättar hon.
Från att färre än vart tredje etiopiskt barn inledde grunskolan vid millennieskiftet, gör nio av tio det idag. Det betyder att landet är on track (på rätt väg) för att nå millenniemålet. I och med befolkningsökningen, som nu ligger på 2,6 procent, är trycket på skolsektorn enormt, och i mitten av 00-talet byggdes närmare trettontusen nya skolor.
– Kvantitet är fortfarande viktig – fler barn i fler skolor – men man har nu ändå flyttat fokus till kvaliteten. Eftersom de flesta barn faktiskt börjar skolan idag, måste man se vidare och djupare. Det handlar om närvaro, slutföring av studier, lärarkompetens och utbildningens kvalitet, säger Pehu-Voima.
Bara hälften av dem som börjar grundskolan slutför den. Av dem som inte ens inleder den, är en stor del funktionshindrade. Av Etiopiens uppskattningsvis tre miljoner funktionshindrade barn går bara tre procent i skola.
Något måste göras. Etiopien har antagit en strategi för specialundervisning, utarbetad i samarbete med Finland, som bland annat stipulerar att det ska ingå en kurs i specialundervisning i all lärarutbildning. (Specialundervisning betyder här främst undervisning av syn- och hörselskadade.) Men det är långt ifrån nog, anser Pehu-Voima.
– Det är bra med strategier och att regeringen har en ärlig vilja att satsa på det här, men det krävs också en plan för hur barnen faktiskt ska fås till skolan. Det är det konkreta genomförandet som är utmaningen.
Innan ett barn med syn- eller hörselskada över huvudtaget kan delta i undervisningen i en vanlig skolklass, måste hen först få lära sig teckenspråk eller blindskrift. Och allra först måste man naturligtvis nå ut till barnen – eller snarare deras föräldrar – och övertyga dem om att även funktionshindrade barn kan och ska gå i skola. Ännu finns det mycket skam och okunskap kopplad till funktionshinder.
Mama Mäki
Medan bilen segar fram mellan lastbilar, mopeder och getter har Pehu-Voima också tid att berätta om bakgrunden till att Finland i dag är den viktigaste samarbetspartnern inom den etiopiska skolsektorn, och speciellt inom funktionshindrades undervisning. Detta kan, enligt henne, till stor del tillskrivas en enskild eldsjäl: pedagogie doktor Onerva Mäki, idag 88 år gammal. I 1950-talets Finland var hon banbrytande inom utbildning för funktionshindrade, då hon grundade landets första CP-klass i den dåvarande skolan för lytta i Helsingfors. Hon var också aktiv i många utvecklingsprojekt i olika länder i Afrika, och när hon från 1960- till 90-talet var lektor vid Jyväskylä universitet, utbildades där på hennes initiativ ett femtiotal etiopiska speciallärare.
– Så småningom flyttades utbildningen ner hit till Addis, men till en början var det ännu Jyväskylä universitet som officiellt utfärdade examensbevisen. Idag finns här tack vare det här ett bra utbildningsprogram vid universitet.
– Jag träffar ofta folk som fortfarande minns ”Mama Maggie” med värme, säger Pehu-Voima.
Braille och teckenspråk
Vi kommer fram till blindskolan Sebeta Special School ett bra tag efter utsatt tid, och Meseret Tafese är en aning stressad över att hon inte ska hinna berätta allt väsentligt för oss. Tafese är anställd vid specialundervisningsprojektet som Finland finansierar med två miljoner euro åren 2013–17, och det är på henne som regionens funktionshidrade barns skolgång i praktiken hänger.
Tafeses högkvarter är här i Sebeta Special School, i det som inom projektet kallas ett resurscentrum: ett klassrum med undervisningsmaterial för syn- och hörselskadade. Hon arbetar också som ambulerande lärare: de flesta dagar är hon ute i regionens skolor och stöder klasslärare och barn. Hon har personligen bidragit till att hundratals av regionens syn- och hörselskadade barn har kunnat inleda sin skolgång, och hennes arbetsinsats är ovärderlig.
– Meseret är projektets viktigaste resurs! Hon har fört allting mycket längre än projektplanerna förutsätter, säger Satu Pehu-Voima.
Tafese har skapat undervisningsmaterial för syn- och hörselskadade, hon för register över alla barn med specialbehov inom regionen och om hur deras inlärning utvecklas, hon träffar föräldrar för att sprida medvetenhet om funktionshindrades rätt att gå i skola, samt gör planer för skolornas och undervisningens tillgänglighet – med mera. Innan hon anställdes inom projektet hade hon arbetat vid blindskolan i tjugo år; hon brinner för sitt arbete.
Inne i det färgglada klassrummet finns små blå skrivmaskiner som man kan skriva blindskrift med. Det Tafese gillar bäst med lärarjobbet är att undervisa just i braille. Hon för fingrarna över tangenterna och det smattrar på gammaldags vis när det styva pappret fylls av rader av små runda förhöjningar. Text att läsa med fingertopparna.
I klassrummet finns också teckenspråksordböcker, tavlor för synkontroll, och klossar och andra hjälpmedel för matematikundervisning. I de lokala skolorna finns sällan något material anpassat för döva eller blinda.
– Jag vill öppna ett par nya resurscenter i regionen så att de barn som inte kommer hit också får bra undervisningsmaterial, säger Tafese.
Resurscentret och Tafeses arbete med att påverka attityder kring funktionshinder innebär att medvetenheten i samhället och familjerna har ökat. Allt fler barn med funktionshinder kommer till skolan, och jämfört med andra regioner är andelen större här i Sebeta.
Tafese har detaljerade tabeller över alla barnen och deras individuella utmaningar och framgångar. Hon har totalkoll: här ska ingen lämnas utan rätt slags stöd.
Massorna till skolan
Några minuter från blindskolan ligger lågstadieskolan Mulugeta Gadle, som har kring 2 000 elever. Här har Meseret Tafese på eget initiativ börjat samla specialundervisningsmaterial i ett skilt klassrum. Skolan är en av projektets så kallade satellitskolor, där funktionshindrade elever är integrerade i vanliga klasser. Etiopien satsar utryckligen på inklusiv utbildning, det vill säga att funktionshindrade går i vanliga skolor i stället för i särskolor.
Några dagar senare är vi i norra Etiopien och besöker landsbygsskolan Zenzelma, som ligger en bit utanför staden Bahir Dar. Skolbyggnaderna, där 1 700 elever går i klasserna 1 till 9, har byggts på talko. Väggarna är av lera och halm och taken av plåt – ett mått på ekonomiskt välstånd är hur många takplåtar en byggnad har. I varje klass går ett femtiotal elever, lika många flickor och pojkar. Här studerar barnen modersmålet amhara, matematik, engelska och miljö- och naturvetenskap.
Jag går runt på skolgården i middagshettan och snart bildas en växande klunga nyfikna omkring mig. Med gester och några ord engelska lyckas vi kommunicera behjälpligt. Alla tycker om att gå i skola, får jag höra.
Invid pingpongbordet möter jag skolans kanske coolaste kille Nume Teodoros Alemo. Han är femton år och vill bli professionell fotbollsspelare. Han har ett snett leende och en road, lite skeptisk min när han höjer på ögonbrynen vid mina frågor. Tjugotalet ungdomar och barn skrattar omkring oss – säkert är att de har roligt på min bekostnad.
Senare sätter jag mig i skuggan av träden bakom skolan, där några kvinnor förbereder den traditionella kaffeceremonin. I små porslinskoppar serveras starkt arabicakaffe, och som tilltugg bjuds det, som brukligt är, på popcorn.
Att höra om den etiopiska skolsatsningen, och att se dessa skolor för tusentals elever, inger hopp. Jag hoppas att eleverna också slutför sina grundläggande studier och kanske studerar vidare – och att de sedan kan få jobb. Det är följande massiva utmaning för Etiopien: högskoleutbildning finns redan tillgänglig för många men kvaliteten är ofta usel, och efter examen tvingas många återvända till sina byar utan jobb.
text och foto sonja mäkelä
