Vad är egentligen ett litteratursamtal? Vad innebär ett möte mellan läsare och författare? Vad är en levande, riktig litteraturscen?
Med de här frågorna ringande i huvudet begav jag mig till Savoyteatern i Helsingfors, där vårens stora litterära begivenhet ägde rum den 22 till 23 maj: den nya internationella litteraturfestivalen Helsinki Lit. Evenemanget fick stor publicitet redan i förskott, och i intervjuer har författaren Philip Teir, programansvarig för festivalen, lyft fram behovet av en scen för internationella författarskap i Helsingfors.
Uppenbarligen är det fler än han som vill ha den här typen av litteraturevenemang: Savoy var så gott som fullsatt. Utländska författare som bland andra Nadifa Mohamed, Peter Høeg, Michail Sjisjkin och Lena Andersson stod på programmet, men också finska: Sofi Oksanen, Monika Fagerholm, Juha Itkonen, Jörn Donner, Hassan Blasim – för att nämna några.
Samtidigt, inte långt därifrån, på Richardsgatans bibliotek, pågick ett annat evenemang i den internationella litteraturens tecken. På seminariet Crimes and Blonds? diskuterade på lördagen åtta samtida nordiska författare sina senaste verk och framtiden för nordisk litteratur. Benedicte Meyer Kroneberg, Johanna Holmström, Eiríkur Örn Norðdahl, Sara Mannheimer och Satu Taskinen samtalade om huruvida litteratur kan förändra världen. Dessvärre hade jag ingen möjlighet att delta i det seminariet. Mediers bevakning av detta andra evenemang: noll.
När jag gick genom stan mot Berghäll på fredagskvällen passerade jag festivalen Världen i byn. Också här, liksom tidigare år, var de internationella författarbesöken i fokus, med namn som Larry Siems och Nnimmo Bassey, och några som också deltog i Helsinki Lit. På torsdagen ordnades också Poetry Jam på Club Mascot.
De här är bara några av de litteraturevenemang som ordnats i Helsingfors under den senaste månaden. Jag skulle kunna fortsätta bakåt i tiden och berätta om åtskilliga författarsamtal och möten mellan läsare och författare, eller så skulle jag kunna blicka framåt och ge exempel på andra litterära evenemang som ska ske framöver. Jag skulle i stort sätt kunna ta del av evenemang i litteraturens tecken varje kväll – på olika språk och med olika vinklingar på litteratur i Helsingfors och av och med författare från världens alla hörn. Frågan är bara när jag ska hinna läsa och på egen hand reflektera över mitt möte med de litterära universum som ryms inom bokpärmarna?
Var äger då alla dessa författarsamtal rum? Jo, på allmänna bibliotek, bildningsinstitut, äldreboenden, i klassrum, i kulturhus som Stoa och Nordsjö, på restauranger, caféer, barer, hemma hos folk. Arrangörer är oftast lärare och bibliotekarier som stretar på i tider då ekonomin tryter men som ändå vill ge ge stadens invånare högkvalitativa litterära samtal. Just för att litteratur spelar roll, just för att möten mellan författare och läsare spelar roll, just för något som kallas bildning och fördjupning. Författargästerna är kanske inte alltid lika kända som på Savoy, inte lika upphaussade. Jag kanske inte kan dricka ett väl utvalt och väl avkylt glas vin i pausen eller få med mig en tygkasse. Däremot är dessa tillställningar fördjupade samtal om litteratur, där jag som läsare får möta författare, höra om hens författarskap och skrivande. Kanske jag till och med får möjlighet att ställa en fråga till författaren eller ge mitt perspektiv på boken, på berättelsen – och många gånger är det alldeles gratis och öppet för alla.
Missförstå mig inte – Helsinki Lit, precis som andra litteraturfestivaler med liknande upplägg – var otroligt bra, precis som jag förväntat mig. Fagerholm och Hoeg strålade från scenen i ett samtal som flödade lika mycket som den rumba Hoeg till allmän förtjusning dansade. De tog upp skrivande, minnen, författaridentiteten, men kommenterade också själva rummet de befann sig i. Hos Oksanen och Sjiskin brände det till i Sjiskins analys av Ryssland och exilens påverkan på skrivandet. Hans metafor av språket som ett tåg som rusar fram är oslagbar. Däremot var det synd att han inte fick tala om själva böckerna.
Att låta författare samtala med författare kan vara hur lyckat som helst, men också problematiskt, för det är lätt att den ene hamnar i rollen som intervjuare, vilket blev fallet hos just ovannämnda.
Men ändå. Hassan Blasims ord ringde i mina öron när jag gick hem. Han fick inte ordet utan tog det och pekade på de finska kulturella finrummens osynliggörande och fördomar.
Det var en helg i författarsamtalens tecken. På måndagen läser jag Helsingin Sanomats kulturredaktör Suvi Aholas reflektion av festivalen: ”Miten selvisimme ennen Helsinki Lit -festivaalia?”, hur klarade vi oss innan Helsinki Lit? Jo genom att gå på de x antal litteraturevenemang med både författarstjärnor och debutanter och alla däremellan som de facto äger rum i staden. Med tanke på den nya regeringen i Finland och de hårda tider som väntar kultursektorn så är det på tiden att också de allmänna, ickekommersiella rummen med låga trösklar och högt i tak, som bibliotek och bildningsinstitut, lyfts fram som arenor och scener för författarsamtal och inte kulturmannamässigt osynliggörs av media, bokförlag och arrangörer som jobbar med kultur. Framförallt hoppas jag att de också bli mer fokus på Litteraturen med stort L, och inte som nu, Författaren med stort F, där det mediala kapitalet har ersatt det kulturella kapitalet, vilket Göran Greider påpekar i en artikel i ETC (20.5.2015).
Samtidigt som jag arbetar med den här texten läser jag att burlesque-kabarégruppen The Itty-Bitty-Tease-Cabaret ska uppträda på releasen för Sofi Oksanens nya roman Norma på Alexandersteatern i slutet av september. Biljettpris 39 euro. Glitter. Champagne. Let us entertain you. Litteratur är glamouröst, sa Monika Fagerholm under Helsinki Lit. Visst är det så, för vi går väl till Alexandersteatern för litteraturens skull och inte för författarens?
Ylva Larsdotter
Foto: Skärmdump/Benjamin Suomela
