Vi rikssvenskar – åtminstone jag – bär på en positiv fördom om den finlandssvenska språkdräkten. Det finns något källvattenskimrande över tonfallen, ett begrundande tonfall som så väl umgås med vokalerna och ett ordbruk som nog ibland kan förefalla lätt gammaldags. Inte minst den finlandssvenska modernismen och dess språkakrobater har genom tiderna väckt stor beundran också på västra sidan Bottenviken.
Detta finns inympat i tanken när jag läser Metha Skogs nya diktsamling, Från vilken höjd faller mörkret.
Inledningsvis handlar den om ankomst och tillflykt, att byta strand och land, med kriget bakom och ovissheten framför: ”Det urholkade tigandet på papperet ger inte våndan vila.” Det är måhända en övertolkning men jag läser detta som ren och skär anti-sannfinländarpoesi, ett försök att tränga under schablonproblematiken om vi och de.
Skog är med egna ord ”ful i munnen mot någon som tror sig äga landets ljuslånga sommar”. Samma gäller dikterna som tar fäste i ursprungsfolkens rätt att finnas och vara på egnare villkor, hävdandet av den mänskliga värdigheten.
Men den som letar efter klarspråk och kommatecken i denna bok, den letar förgäves. Desto mera finns av ett språkligt knådande, ett typografiskt sökande och plötsliga nedslag av humoristiska infall.
Metha Skog tråcklar orden och meningarna samman och när man läser tycker man sig emellanåt vara ”ur kurs” eller i varje fall känner man sig lätt desorienterad i meningsbyggnaden. Det är en sorts labyrintisk poesi som hon förmedlar och läsningen av densamma kräver rejäl koncentration av läsaren. Så här kan det låta: ”Döpkonfirmerat gift och pensionerat vitvackerhårig var du nyss simmande med simring stödhjulsdriven stampande fyraårsvilja …”
Mot slutet hittar man något av en bruksanvisning för denna lika tunna som täta diktbok:
Jag bläddrar bland tänkvärt och bevingade ord
att själv använda sen
Inte för religiöst eller politiskt
vet ju inte vad som är förbjudet då
vilka aforismer som fått dagsironi över sig
Sen ska jag glömma flaskor i stövlarna så att de
när de hittar dem kan tro att det förklarar något
Eller som två som pratar i munnen på sig via satellit
där det är mellanrummen inte ordens meningar som
inte går att trassla ur det trådlösa
Det är en spännande dialog med dikten som här kommer fram och som måhända kastar ett förklaringens ljus över ambitionen bakom texten och som underlättar intaget av den.
Det finns en stor språkglädje, en lustfylldhet som smittar av sig på läsaren förutsatt att hen tar det lugnt, läser med avspänt sinnelag men ändå med skärpt språkblick. Man stannar upp en stund och slickar i sig ett nyskapat ord, tar om och fortsätter. När man väl släppt ambitionen att genast ta till sig ”vad det handlar om” går det bättre. Diktraderna har visserligen innehåll, men de snarare är än föreställer. Ungefär som en abstrakt målning mera är sin färg och form än sitt ”motiv”. Dikterna talar i egen sak, mer än att leverera brobyggande kommunikation:
Lämnades ifred tills jag började vissla igen
men klättrade bättre i träd
där jag först då såg att någon redan satt
Här förmedlas också ömsinta bilder från en nästan bortglömd, kvarlämnad landsbygd:
men gardinfladder i solen på vindens gavel
mot grannens råmande kvällsflock på väg ner
i saftiga dikens omvägar hem
Och när jag läser Skogs dikter kommer jag att tänka på hur det berättades för mig en gång, på Åland, att man där vid disigt väder och akut nödläge för sjuktranssport lade ut vita lakan på klipphällen för att helikopterpiloten skulle kunna orientera sig …
Så kanske också dessa dikter kan tänkas fungera: som riktmärken för medmänniskorna att ta mark i det ibland dimhöljda livet?
Text: Bengt Berg
Metha Skog: Från vilken höjd faller mörkret.
Ellips förlag, 2015
