Det finns förvånande många likheter mellan Kuba och Iran. Båda styrs av rörelser som genomfört revolutioner i syfte att frigöra landet från USA:s inflytande. I Kuba störtades 1959 diktatorn Fulgencio Batista som satt vid makten med USA:s – i synnerhet den amerikanska maffians – stöd.
I Iran detroniserades shahen Mohammad Reza Pahlavi år 1979. Sedan 1953 hade han styrt landet med amerikansk uppbackning. Då genomfördes kuppen mot statsministern Mohammad Mossadegh, som hade nationaliserat den iranska oljeindustrin. Shahen återkallade de utländska oljebolagen och blev under 1960-talet västs favorit i tredje världen. Jag minns hur den så kallade Pearson-rapporten Partners in Development – A New Strategy for Global Development, beställd av Världsbanken, lyfte fram Iran som det bästa exemplet på en framgångsrik utveckling. ”Den vita revolutionen”, som shahen inledde 1963, syftade till att sätta stopp för en röd revolution, men beredde i stället vägen för en islamsk revolution.
Det är inte underligt att USA utlyste omfattande bojkotter mot de revolutionära regimerna. President Kennedy utlyste ett permanent embargo mot Kuba – efter att först ha beställt 1 200 kubanska cigarrer för egen räkning. Bojkotten skärptes ytterligare 1992 och 1996 antogs den så kallade Helms-Burton-lagen, enligt vilken bojkotten mot Kuba kan upphävas först när Castro-epoken är slut och när den egendom som konfiskerades under revolutionen återställs till dem som var ägare före 1959. Enligt lagen gäller embargot också utländskt ägda företag, vilket har gett upphov till slitningar mellan EU och USA. Bojkotten bet som hårdast efter upplösningen av Sovjetunionen. Det uppstod en allvarlig livsmedelsbrist då Kuba förlorade det ekonomiska stöd landet tidigare fått från Sovjet. Det var till och med förbjudet att sända humanitär hjälp till landet.
USA:s sanktionspolitik mot Iran har eskalerat efter hand. Iranska tillgångar frystes genast efter shahens flykt till USA. Under Iraks krig mot Iran utlyste USA ett embargo mot Iran. De förstörde iranska oljeriggar och sköt till och med ner ett iranskt civilflygplan med 290 passagerare. Men trots embargot sålde CIA vapen till Iran och slussade pengarna till Contras, kontrarevolutionärerna i Nicaragua. Det ledde till den värsta skandalen under Reagans tid som president. 1996 utlyste USA Iran and Libya Sanctions Act (ILSA) som förbjöd banker och företag att handla med Iran. Liksom bojkotten av Kuba kan sanktionerna också riktas mot utländskt ägda företag.
Georg W. Bush präglade begreppet ”the axis of evil” (ondskans axel) som först omfattade tre länder: Iran, Irak och Nordkorea. Den biträdande utrikesministern John R. Bolton spädde på med ytterligare tre: Kuba, Libyen och Syrien. De här länderna beskylldes för ”statssponsorerad terrorism” och för att ”utveckla massförstörelsevapen”. Tre av dem är med amerikanskt bistånd numera så kallade ”failed states” – felslagna stater.
Det finns andra intressanta likheter mellan Kuba och Iran. Det är inte bara skäggiga ledare och organiseringen av den politiska makten. Det är också den förvånansvärt höga nivån på den mänskliga utvecklingen (Human Development Index, HDI). Kubas index var 2013 0,815 och Irans 0,749. Kuba hör faktiskt till länderna med ”mycket hög” mänsklig utvecklingsnivå och Iran har en ”hög” nivå. Om man jämför Kuba med andra karibiska länder slås man av de stora skillnaderna. I Jamaika och Dominikanska republiken är indexet cirka 0,7 och i Haiti endast 0,4. För Puerto Rico, som hör till USA:s ”territorium”, finns tyvärr inga officiella HDI-data, men landet genomgår som bäst en skuldkris som starkt påminner om den i Grekland.
Förbättringen av hälsa, utbildning och ekonomisk trygghet har varit betydligt snabbare i Kuba och Iran än i deras närregioner. Från 1980 till 2012 ökade HDI i Iran dubbelt så snabbt som i jämförbara länder. Den förväntade livslängden ökade från 51 till 73 år och antalet skolgångsår per ungdom växte från 8,7 till 14,4. Genom att införa ett penningbidrag – en slags basinkomst – till alla fattiga familjer har den absoluta fattigdomen i landet så gott som eliminerats. På grund av sanktionspolitiken har Iran emellertid utsatts för en ekonomisk kris, som inneburit en växande arbetslöshet och en kraftig utflyttning av högt utbildade.
Kubas ekologiska fotavtryck – omkring 1,5 – är det lägsta i världen i förhållande till den mänskliga utvecklingsnivån. Fotavtrycket minskade tydligt efter Sovjetunionens sammanbrott. Irans fotavtryck steg kraftigt under 1990-talet – bland annat på grund av kriget med Irak – men ligger omkring 2,5, vilket är lågt i synnerhet i jämförelse med andra oljeexporterande länder i regionen.
Jag ska inte dra parallellerna mellan Kuba och Iran längre än så här. Jag har enbart fina minnen från mitt besök på Kuba i samband med en konferens för ”Tredje Världens ekonomer” på 1970-talet. Janina och sonen Alec besökte Kuba som turister i januari och blev förtjusta i landet. Det politiska och moraliska förtrycket är betydligt värre i Iran. Enligt Amnesty International hör Iran till de länder som avrättar mest människor i förhållande till folkmängden.
I juli återupprättade USA diplomatiska förbindelser med det kommuniststyrda Kuba och träffade en överenskommelse med det ajatollaledda Iran om kärnkraftsteknologi och en nedtrappning av den ekonomiska bojkotten. Det är fråga om historiska vändpunkter. I Kuba och Iran har besluten väckt förhoppningar, rentav entusiasm.
I USA har Obamas öppningar mot arvfienderna mött motstånd från republikanerna, som ju har makten i kongressen, men majoriteten av amerikanerna verkar gilla Obamas linje. Bojkottpolitiken mot Kuba som varat i över ett halvt sekel har inte lett till Castroregimens fall. Den har tvärtom stärkt den kubanska nationalismen och antiimperialismen. Därmed har den också bidragit till uppslutningen kring regimen. Den folkliga organiseringen och mobiliseringen är fortfarande imponerande, vilket framgick under de svåra åren på 1990-talet.
Idag är turismen Kubas viktigaste näring – på gott och på ont. Den ökar kubanernas förtjänstmöjligheter, men kan också leda till dyrare förnödenheter. Om strömmen av turister från USA plötsligt skulle öka kan man föreställa sig en upprepning av casino- och bordellverksamheten från tiden före revolutionen, men hittills har turismen från Kanada och Europa hållits igång av sol, nyfikenhet, naturintresse och vänligt bemötande.
I Västasien kan vi förvänta oss betydande politiska nyorienteringar. Israel och Saudiarabien ser Iran som sin huvudmotståndare. Genom den förbättrade relationen till Iran ökar spelrummet för den amerikanska politiken i regionen. ”Ondskans axel” har flyttats till Islamska staten (IS) och talibanerna – en tragisk följd av Bushs missbedömningar. Iran är faktiskt den naturligaste samarbetspartnern i kampen mot dessa.
Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi
Foto: Vita huset