I titeldikten i Dmitrij Strotsevs Adams tystnad talar Adam om namngivandets börda ”jag ger namn / alla dessa oändliga / skapelser / det är ett helvete / förstå mig / jag drömmer om / ett eget skapande”. Adam är poeten som inte hinner skapa för den ständiga pågående skapelseprocessen, ”eva / jag är trött”. Livets bläck rinner snabbare än pennans. Skapelsen övertrumfar skapandet. Men just därför kan eller får poesin aldrig avstanna, inte heller reduceras till en aktivitet i det förflutna. Den måste följa med tiden, sin tid. Den måste fortsätta tala.
En rad dikter i Adams tystnad handlar om att tala. Om ansvaret att tala: ”varför talar jag / en vanlig kristen // för att jag skäms”; om poeter som väljer att inte tala: ”poeterna / svalde tungan // du / visade dem tungor”. Att tala formuleras som ett ansvar: ”Poeten vill / som vilken människa som helst / sova förbi / allt det fasansfulla […] och vaknar / redan / i guldåldern / av poesi harmoni och frihet /eller / i en fångkonvoj till GULAG”.
Dmitrij Strotsev är född 1963 i Minsk och intar en stark och säregen position i den vitryska samtidslitteraturen. På 1980-talet bildade han gruppen Belaruski Klimat, tillsammans med bland annat Dmitri Plax som översatt denna volym, vilka gjorde sig kända genom lekfulla, intermediala framträdanden, åtminstone om vi får tro förläggaren Per Bergströms orienterande förord. Som läsare är man tacksam för att det finns med.
Strotsev talar av ansvar, för nödvändigheten att tala i ett land vars repressiva regim avskyr det fria ordet. Talar för att minnas tågen som gick från Minsk till koncentrationslägren medan kyrkklockorna ringde. Talar för att minnas stadens stora judiska befolkning: ”vi levde någon gång med dem / främlingar /sen blev de liksom bara dröm / främlingar”, som det står i ”Liten bagatellsång”.
”Liten bagatellsång”, liksom flera av Strotsevs andra dikter, präglas av en slags muntlighet. De längre och fallande åttastaviga raderna bryts av med trestaviga anapester vilket ger dikten en lättsam schvung, som i en folklig melodi. Det kontrasterar mot diktens innehåll som egentligen fordrar en mer anspråksfull dräkt. Men Strotsev nöjer sig inte med att kontrastera form med innehåll utan låter till slut formen avgöra innehållet, formen leder så att säga dikten mot sin slutsats ”i minsk i gettot gick de bort / de föll / de fanns nån gång i landet vårt / spela roll”. Den lättvindiga, bagatellartade formen leder till sista radens axelryckning. Bergström förklarar Strotsevs formbundna poesi med att Stalins utrensningar av författare och konstnärer på 1930-talet effektivt utrotade även den modernistiska poesin. Vitryssland ”har aldrig gått igenom en modernistisk fas”.
Sovjets fall öppnade för ett andligt sökande, och bortom det historiska och politiska finns en tydlig religiös ådra som löper genom dikterna. Han ställer friheten i den kristna underkastelsen mot ofriheten i att underkasta sig fursten, religionen är en lucka mot ett ljus, ett rum där man kan andas djupare. Men här finns också en skepsis mot den religiösa makten, och en stilla fråga kan i dikten utvecklas till en anklagelse, ”herre min gud / hindrar du alla / knivar”. Trots att alla knivar inte hindras och inte heller dikten kan stoppa dem, fortsätter Strotsev att tala och man kan bara hoppas, som med all poesi, att någon är beredd på att lyssna också.
Mats O. Svensson
Dmitrij Strotsev:
Adams tystnad. Rámus förlag 2015.
