År 1974 fick Gunnar Myrdal och österrikaren Friedrich Hayek det som kallas Nobelpriset i ekonomi. Hayeks utvecklingsmodell med spontan och oplanerad utveckling på gräsrotsnivå glömdes mer eller mindre bort medan samhällsingenjören Gunnar Myrdals teorier om planerad utveckling uppifrån kom att dominera under de efterföljande decennierna.
William Easterly vill i sin bok The Tyranny of Experts väcka liv i den diskussion som enligt honom aldrig fördes om de två modellerna. Han påpekar det absurda i att samtidigt som ekonomer i facket förkastade planekonomi i alla dess former och ville minimera all statlig inblandning så utvecklades en särskild ekonomisk teori för utveckling i den tredje världen. Man trodde uppenbarligen inte på sina egna teorier när det gällde ekonomier i förändring. Själv hävdar Easterly att en uppifrån styrd, planerad utveckling aldrig har och heller aldrig kan resultera i en snabbare och mer varaktig ekonomisk tillväxt än en spontan och okontrollerad utveckling nerifrån upp. Han anför ett flertal argument med exempel för sin ståndpunkt och blir ibland naivt lyrisk i sin beskrivning av marknadens ”osynliga hand”. Naturligtvis har han mött mothugg från ekonomer verksamma inom utvecklings- och biståndsverksamhet.
Easterlys första allvarliga invändning mot den teknokratiska modellen är att den inte tar någon hänsyn till historiska skillnader och kulturella förutsättningar i olika delar av världen, alla utvecklingsprojekt ska fungera enligt modellen ”one size fits all”. Han visar med exempel hur felaktigt ett sådant antagande är. Vid en jämförelse mellan olika etniska grupper i Afrika söder om Sahara, för att nu nämna ett av hans exempel, kan man fortfarande, mer än hundra år efter slavhandelns upphörande, se kvardröjande spår i samhället. Grupper som en gång i tiden blev föremål för slavhandel har fortfarande ett mycket lägre samhälleligt förtroendekapital än en angränsande grupp där man sålde medlemmar ur främmande stammar som slavar. Bristen på förtroende människor emellan har stor betydelse för de ekonomiska utvecklingsmöjligheterna och påverkar utfallet även av eventuella utifrån initierade biståndsprojekt.
Korrupt från början
Easterleys andra invändning är att den teknokratiska modellen för att ha en chans att lyckas kräver ”en god överhet”. Han hittar några få exempel där överheten varit god men inte heller då har framgångarna varit särskilt stora. I de flesta fall är överheten korrupt från början eller blir det under sin maktutövning. Stora nationella utvecklingssatsningar har berikat en liten elit och de utifrån kommande experterna, som aldrig avkrävts något demokratiskt ansvar. Bristen på demokrati har ofta varit en förutsättning för utvecklingsprojekten, som dock sällan har syftat till att öka det demokratiska ansvarsutkrävandet.
En tredje invändning Easterley framför är att enskilda människors egna initiativ kvävs i den auktoritära kultur som den teknokratiska modellen skapar, i stället utvecklas lydnad och anpassning. Här blir Easterley medvetet grumlig. Han talar om kollektivism kontra individualism, om klansamhällen kontra mänskliga rättigheter, om autokrati kontra demokrati, om samhället som ett oskrivet blad kontra historia och tradition, om planerat kontra spontant och likställer mer eller mindre de olika motsatsparen med varann utan att göra något försök att nyansera beskrivningen. Hans utbildningsbakgrund blir tydlig, han är anhängare av den så kallade Chicago-skolan och räknar Milton Friedman till sina husgudar.
Liberalism för socialister
En viktig faktor för varför den auktoritära, expertstyrda utvecklingsmodellen blivit praktiskt taget allenarådande i västvärldens syn på den tredje världen har enligt Easterley varit vårt koloniala arv. Kolonialfolken sågs som underlägsna folkslag som behövde den västerländska expertisen för att kunna ta sig ur sin fattigdom. Utveckling har samtidigt likställts med bli en del av den globala kapitalistiska marknadsekonomin.
Så vad har då en marknadsfundamentalist som Easterley att ge en läsare med socialistiska vänstersympatier?
Easterley inleder sin bok med ett talande exempel.
Tänk dig att en grupp ur landets armé plötsligt omringar ett område med amerikanska bönder, fördriver bönderna och deras familjer, slaktar boskapen och sätter eld på odlingarna för att någon i staten i samråd med Världsbanken bestämt att ett utländskt företag ska använda marken för storskalig skogsodling. Detta skulle inte vara möjligt i USA, inte heller i något av våra nordiska länder. Däremot var det precis det som hände i distriktet Mubende i Uganda i februari 2010. De som fördrevs fick aldrig någon ersättning, ingen tog hänsyn till deras mänskliga rättigheter.
Den tanke Easterley ständigt återkommer till är alltså att även de fattigas mänskliga rättigheter måste respekteras. Det duger inte att säga att bara de får mat för dagen så bryr de sig inte om såna abstraktioner som mänskliga rättigheter. Brist på respekt för en människas rättigheter innebär alltid en kränkning och degraderar den som kränker.
En anarkistisk utopi
En gång i tiden var det liberalerna som hävdade alla människors lika värde och rättigheter. I dag har de nyliberala ekonomernas anpassning till den rådande kapitalismen för länge sedan övergett denna tanke. I stället har den moderna vänstern tagit på sig försvaret av allas lika rättigheter. Det kräver att vi gör upp med en del spöken i garderoben. Den leninistiska synen att arbetarklassen inte kunde genomföra sin egen befrielse utan en förtrupp av professionella revolutionsexperter är ett sådant spöke. Ett annat är den tes om människors utbytbarhet som följde ur uppstyckningen av arbetsprocessen. Ett tredje tvivelaktigt arv är misstron mot den borgerliga staten. Den behövs, det är bara en stark, demokratisk stat som kan upprätthålla respekten för allas lika rättigheter och därmed skapa förutsättningar för det ömsesidiga förtroende som ett samhälle behöver. Vad vi däremot inte ska ta till oss är föreställningen att marknaden är lösningen på alla problem. Konkurrens är en utslagsmekanism, den behöver kompenseras med stimulans till nyskapande och med demokratiska och politiska motkrafter som förhindrar monopolbildning.
Hanteringen av Grekland och de grekiska bankernas skuldkris har på ett mycket tydligt sätt illustrerat de ekonomiska ”experternas” tyranni.
Vad jag ser framför mig efter läsningen av Easterleys bok är en anarkistisk utopi av fria individer i frivillig samverkan under ett starkt, demokratiskt paraply som garaneterar allas lika rättigheter.
Rabbe Kurtén
William Easterly:
The Tyranny of Experts. Economists, Dictators,
and the Forgotten Rights of the Poor.
Basic Books, 2014.
