Två kvinnor står på en balkong. I bakgrunden spelas en av de där poplåtarna som handlar om att leva till max, som om morgondagen inte fanns. Men istället för att sjunga med i den festglada refrängen skriker de ”Jag hatar mitt liv!”. För full hals och utan spärrar. Det är ångestladdat, öronbedövande, hjärtskärande.
Detta är en av de starkaste scenerna i den av Maria Lundström skrivna och regisserade pjäsen Lucky, där skådespelarensemblen på Viirus lyckas övertyga en om att livet som ung vuxen i Helsingfors minsann inte är någon dans på rosor. Jag skulle vilja hävda att scenen är talande för pjäsen, i sättet att fånga upp kontrasten mellan den krassa verkligheten och föreställningar om ”hur det borde vara”. I den här pjäsens handling finns nämligen inget utrymme för rosenskimrande drömmar. Berättelserna på scenen har en tung ”det är för jävligt”-stämning och allt som kan gå fel i rollkaraktärernas liv gör det med råge. Pjäsens namn till trots blir lyckan både säll och svårfångad.
Lucky handlar om människor vars liv inte riktigt blivit så som de tänkt sig, människor som kämpar med ansvar i ohållbara livssituationer som håller på att rasa samman. På scenen växlas det mellan olika berättelser som hänger ihop med varandra. Maria Ahlroth och Pelle Heikkilä spelar paret vars relation börjar i romantiska tecken, men svänger om till rena helvetet i takt med att mannens missbruksproblem uppdagas. Trots episka kärleksförklaringar löser kärleken inte alla problem. Jessica Raita och Viktor Idman tar ut de ibland våldsamma svängarna i en relation där glöden falnat och kommunikationen lyser med sin frånvaro och Oskar Pöysti gestaltar en ensam socialarbetare.
För omväxlings skull sitter publiken inte framför scenen, utan istället får man klättra upp och bänka sig längs med en läktare som löper runt hela scenen. Perspektivet ovanifrån är förvånansvärt effektfullt. Läktaren ger intryck av inhägnad och rollkaraktärerna framstår nästan som fångar, intrasslade som de är i sina problem. Perspektivet ökar också distansen till skådespelarna, vilket ytterligare understryker den ensamhet och alienation som de förmedlar. Kaba Assefas avskalade scenografi går i mörka nyanser och med hjälp av Lauri Lundahls ljus och Kristian Ekholms ljud växlar stadsmiljöerna från trafikkorsning till discogolv till hemma.
Lucky ställer till det för en. Orsakar klump i halsen, klump i magen, får en att vrida sig i stolen av ångest. Med sin dystra världsbild lämnar Lundströms pjäs inte mycket hopp åt åskådaren. Jag hade gärna tagit emot aningen flera ljusglimtar i dessa allt mörkare tider.
Anna von Bonsdorff
Lucky. Text och regi: Maria Lundström. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. Scenografi: Kaba Assefa. Ljus: Lauri Lundahl. Ljud: Kristian Ekholm. Kostym och rekvisita: Emma Taivainen. På scenen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Björn Karlsson och Mikaela Raita/Ida Korsström.
