Diskussionen om rasism, mångkulturalism och flyktingar har flammat upp under sommaren och hösten. Ny Tid går i denna temahelhet till botten med islamofobin och nationalismen som ligger till grund för rasismen. I helhetens första text utreder vi kopplingen mellan islamofobi och islamistisk radikalisering.
De västeuropeiska samhällena har under det senaste decenniet mött nya säkerhetspolitiska utmaningar. Terroristattackerna i Madrid (2004), London (2005), Oslo och Utøya (2011), Paris och Köpenhamn (2015), och den växande gruppen unga män och kvinnor som beger sig till slagfälten i Syrien och Irak, är alarmerande exempel på hur komplex dagens våldsamma radikalisering är. Inte bara jihadismen, utan också de antimuslimska rörelsernas ökande våld har bidragit till en allt starkare polarisering. I den europeiska debatten har man till stor del förbisett det faktum att radikaliseringen av unga män inte bara gäller muslimer, utan också medlemmar av rasistiska rörelser, speciellt aktiva inom den islamofobiska counterjihadrörelsen.
Som en följd av Paris- och Köpenhamnattackerna blev västerländska muslimer föremål för brutalt våld runtomkring Europa. Dagarna efter attackerna i Paris genomförde fransmän, huvudsakligen unga, över 50 våldsdåd mot muslimer – dråp, 21 angrepp med handeldvapen och granater mot islamiska center och 33 fall av allvarliga hot. I Sverige utfördes brandattacker mot moskéer. Mot denna bakgrund är det inte förvånande att Europeiska kommissionen betonade våldsam radikalisering som första centrala säkerhetsutmaning i sitt pressmeddelande om kontinentens säkerhetsagenda (European Agenda on Security 2015–2020).
Då man utarbetar program för bekämpande av våldsam extremism bör man vara medveten om riskerna inom det förebyggande arbetet. Social profilering skapar lätt situationer där det jihadistiska hotet kollektiviseras – religiösa grupper och ledare ställs kollektivt till svars och utpekas som skyldiga till radikaliseringen, vilket i sin tur kan leda till stigmatisering. Den muslimska befolkningen har som följd av attackerna blivit påtvingade ett kollektivt ansvar – muslimska samfund förväntas fördöma våldet och distansera sig från radikalism. Muslimer är dock lika lite ansvariga för terrorismen som alla icke-muslimska européer är för det våld som utförts mot muslimer efter attackerna 2015.
Flyr från extremism
Något som ytterligare synliggör absurditeten i att europeiska muslimer ställts till svars för jihadistiska terrorattacker är att det är just från det jihadistiska våldet som tusentals människor från Afghanistan, Syrien, Irak, Mali, Nigeria och Somalia har flytt till Europa. Förbittringen som skapats av den religiösa splittringen mellan sunni- och shiamuslimer i Jemen, Syrien, Irak och Libanon ger upphov till sociala spänningar också i Finland. Många europeiska muslimer känner sig hotade från två håll – de lever i rädsla både för jihadister och för islamofobiska extremister. En överlägsen majoritet av offren för till exempel Islamiska staten (IS) och al-Qaida är muslimer som av dessa rörelser uppfattas som kätterska. Europeiska muslimers motstridiga känslor ökas av att de är medvetna om att folk är rädda för dem när de går ombord på ett plan, stiger på metron eller rör sig i folksamlingar.
Det finns dock även andra skiljelinjer. Islam i Finland framstår huvudsakligen som en normativ och politisk diskurs i de finländska muslimernas vardag, med förankring i det globala fältet. En del av de diskussioner inom islam som når Finland är kopplade till de i Finland boende muslimernas etnicitet och ursprung. Samtidigt färgas ändå satellitkanalernas och internets islam av en religiositet som är lösryckt från lokala och nationella traditioner. Inom den försöker men skapa en global islamisk gemenskap inför de samtida globala utmaningarna. Islam framstår ur detta perspektiv framför allt som en övertygelse baserad på universella och individuella val som även tilltalar en del finländska muslimer, särskilt den yngre generationen. Det finns en stor variation i finländska muslimers uppfattningar om relationen mellan religion och politik. För vissa är religion en privat fråga, för andra är religionen mycket politiserad. Uppfattningarna om relationen mellan religion och politisk aktivitet, prioriteringar och strategier för samhällelig aktivitet, varierar dock kraftigt. Den individuella religiositeten formas till stor del av utbildning, ålder, kön, familjeliv och familjebakgrund. Då de talar om sin religiösa identitet använder också finländska muslimer mångfacetterade termer som kan variera beroende på situationen och som återspeglar talarens sociala status och bakgrund.
Den här mångfalden och komplexiteten ser man ändå inte mycket av i den offentliga diskussionen. Till exempel år 2006 hade mer än hälften av islamrapporteringen i finländska dagstidningar fokus på våld. Våldets bakgrund och dynamik behandlades sällan. Religionen islam har följaktligen kommit att uppfattas som den gemensamma nämnaren för olika säkerhetshot, och muslimer har blivit representanter för våld och förtryck. Under de senaste åren har det uppstått fler rasistiska och anti-islamiska rörelser, vilket är speciellt synligt på sociala medier. Terrorattackerna och de jihadistiska rörelserna har setts som en bekräftelse på att islam är ett hot, och riskpolemiken har utnyttjats av counterjihadrörelsen med framgång.
Jihad ger gemenskap
De europeiska anti-islamiska rörelsernas retorik bygger på argument mot invandring som utvecklats av den franska extremhögern redan på 1960-talet. Under de senaste tio åren har dessa argument blivit mainstream genom de populistiska partierna både i Finland och i de övriga EU-länderna. Regeringspartiet Sannfinländarna har starka kopplingar till den ultranationalistiska och öppet antimuslimska organisationen Suomen Sisu. Ett typexempel på hur retorik mot islam normaliserats är kommentaren som Opinionsnämnden för massmediers ordförande Risto Uimonen fällde om att i terrorattacken i Paris i år “möts två demokratiuppfattningar, den västerländska och den islamiska, som inte kan förenas” (Helsingin Sanomat, 8.1.2015).
Många europeiska ungdomar med anknytning till islam växer upp i en atmosfär där deras religiösa identitet presenteras som icke-europeisk. Diskriminering, social och ekonomisk marginalisering, samt islamofobi skapar missnöje och en känsla av utanförskap. Den konstanta upplevelsen av orättvisa och utanförskap gör dem mottagliga för extremistorganisationernas rekrytering. Terrorismforskare har betonat att jihadistiska organisationer erbjuder gemenskap, identitet och en livsuppgift genom att vädja just till offerkänslan. IS kan framstå som ett attraktivt alternativ då unga upplever att de på grund av sin religion inte blir accepterade i Europa. Därför riktar sig organisationen till ungdomar som lever i värdekonflikt. Många finländska muslimer – både konvertiter (beräknas vara 1500–2000 personer) och muslimer med invandrarbakgrund – upplever att de för att bli accepterade är tvungna att assimileras och ge avkall på den egna identiteten. Denna typ av utanförskap och känslor av offerskap måste tas på allvar.
Många konvertiter
Många olika faktorer bidrar till att folk deltar i jihadistisk verksamhet, trots att det är fråga om ett marginellt fenomen och en mycket liten grupp. Majoriteten av dem som deltagit i jihadistiska terroristdåd, eller dömts för planering av sådana, är barn till invandrare i Europa eller ensamkommande flyktingbarn. En betydande del – upp till en fjärdedel – har konverterat till islam. Vare sig det är frågan om mänskor med bakgrund i islam eller konvertiter, har de allra flesta i tidig vuxen ålder upplevt ett intensivt religiöst uppvaknande och en frigörelse från föräldrarna och familjens religiösa övertygelser. Tvärtemot vad många tror skyddar en klar religiös identitet i barndomshemmet unga från våldsam radikalisering. En klar majoritet av de ungdomar som dragits in i våldsam extremism har varit i kontakt med en för familjekretsen ofta främmande form av islam, salafism, en konservativ, bokstavlig och genom verkliga och virtuella nätverk snabbt globaliserad tolkning av religionen. De bakomliggande orsakerna till radikaliseringen varierar. Social och strukturell diskriminering är viktiga faktorer, och frustration matar extremistiskt tänkande, men dessa räcker inte som enda förklaring till våldsdriften. Socioekonomisk utsatthet, arbetslöshet, diskriminering och missbruk påverkar också tusentals unga muslimer som inte dras till extremrörelser.
Det finns med andra ord inte en, utan flera vägar till våldsam extremism. För närvarande är bristen på storskalig empirisk forskning ett problem. Genom att beakta strukturella och sociala faktorer, intra-religiösa diskurser och konfrontationer, sociala mediers roll i rekrytering och informationsspridning, samt den frustration som skapas genom rasism och utanförskap, finns det en möjlighet att utveckla nya sätt att arbeta för ett tryggare och mer harmoniskt samhälle för alla.
Karin Creutz & Marko Juntunen
