Det står var och en fritt att se bra ut. Att lämna allting bakom sig och fortsätta framåt. Att leva för evigt. Och framför allt; det står var och en fritt att skriva sitt eget livs manus, att bestämma, kontrollera och radera det som inte passar in. Ty var och en är sin egen lyckas smed och med rätt (läs: olidligt egocentrerad) attityd uppnår man självklart både perfektion och framgång.
Den svårfångade lyckan är ett återkommande tema på teaterscenerna i höst. På Nationalteaterns lilla scen skärskådas den lyckofixerade individen genom en ironisk vinkling i uppsättningen av den brittiska dramatikern Martin Crimps pjäs Onnellisuuden tasavalta (In the Republic of Happiness, 2012). Pjäsen som översatts och regisserats av Minna Leino består av tre delar som är väldigt olika till innehåll, stil och längd. Jag saknar ett något tydligare samband mellan delarna trots att innehållet ger mycket.
Ett; det börjar som en vanlig familjemiddag i juletider. Skådespelarna sitter samlade kring ett matbord. ”Klassiskt”, tänker jag, men måste snart tillstå att skenet bedrar. Middagsakten utvecklas till en mardrömslik fars där rollkaraktärerna häver ur sig vad de egentligen tänker om varandra, utan något som helst förmildrande filter. Redan här ger sig självcentreringen till känna som tema.
Två; mellandelen, den längsta. Skådespelarna befinner sig i en miljö där Kati Lukkas scenografi för tankarna till en tv-studio, där starka strålkastarljus lyser upp dem och där mikrofoner cirkulerar mellan dem. Här bygger Leinos regi på ett kollektivt agerande. Man rör sig som en enhetlig grupp, den ena tar vid där den andras replik slutar och man fortsätter på varandras meningar. Den här talscenen är utmanande, något tung, men samtidigt otroligt skarp. Här yttras precis allt som kan tänkas röra sig i huvudet på den självcentrerade individen, ohämmat och utan spärrar.
Scenen är en lång utläggning om vad det står individen fritt att göra. Det blir ytlighet, klyschor, fixeringar, skönhetsideal, kontrollbehov, träningshets och livsstilsretorik och de långa replikskiftena lättas upp av sånger i naivistisk anda. Den unika individen höjs till skyarna samtidigt som orden faller platta och urvattnade eftersom var och en av skådespelarna säger exakt samma saker. Den lyckofixerade individen är i själva verket inte alls unik och Crimps text bygger på upprepningar som medför effekt när orden tappar sin mening och avgrundsdjup tomhet lurar under ytan.
Tre; platsangivelse saknas. På scenen står skådespelare som inte förstår varandra. Mörker och förviring råder. Pjäsens sista del är något av ett frågetecken.
Men här, i samband med en scen som framför allt präglas av avsaknad av förklaringar och sammanhang föds också tanken om att pjäsen åskådliggör någonting viktigt. För den som ger sig in på den snåriga stigen till det individuella lyckolandet blir lätt fruktansvärt ensam. Kontakten till andra i form av vänskap och genuina relationer skriker ut sin frånvaro i pjäsen. Onnellisuuden tasavalta blir på så vis en påminnelse om att det slags framgångs- och lyckoideal som är ack så typiska för vår tid har ett högt pris.
Anna von Bonsdorff
Onnellisuuden tasavalta. Text: Martin Crimp. Översättning och regi: Minna Leino. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Musik: Timo Muurinen. Ljus: Ville Toikka. Ljud: Johanna Storm. Mask: Jari Kettunen. Video: Pyry Hyttinen. På scenen: Milka Ahlroth, Hannu-Pekka Björkman, Markku Maalismaa, Cécile Orblin, Terhi Panula, Kristo Salminen, Marja Salo och Alina Tomnikov.
