Jóhanna Sigurðardóttir var världens första öppet homosexuella statsminister. Hennes partner Jónina Leósdóttir har skrivit en bok om parets trettio år långa resa.
Island har tillåtit registrerade partnerskap sedan 1996 och fick en könsneutral äktenskapslag 2010. När Jónina Leósdóttir, författare samt dramatiker, och Jóhanna Sigurðardóttir, politiker, numera före detta statsminister, träffades för första gången 1983 fanns dock inga förebilder. På den tiden fick en flytta till Köpenhamn för att hitta en HLBT-scen.
När jag lyssnar på Leósdóttirs och Sigurðardóttirs historia vid ett seminarium på bokmässan i Göteborg kommer jag att tänka på en aboriginman jag träffade i Australien. Hans tidigaste minne handlade om att hjälpa äldre släktingar jaga fåglar med stenar som tillhygge eftersom inget annat fanns att tillgå. När jag träffade mannen och hans familj på 2000-talet höll de på att installera internetbredband. Mannen hade på sätt och vis under sin livstid fått se hela den mänskliga utvecklingen från ”stenålder” till datoriserat samhälle.
Har inte Leósdóttir och Sigurðardóttir ur HLBT-synvinkel gjort samma resa? De har upplevt de första åren av ovetskap och smusslande, de har fått vara med om hela den långa vägen då ett samhälle sakta men säkert via lagstiftning och attityder börjat komma ifatt. Boken Við Jóhanna som Leósdóttir skrivit, handlar likaledes inte bara om parets egen historia, där de gått från ett hemligt förhållande till ett som hela den samlade världspressen uppmärksammat, utan parallellt om hur ett samhälle verkligen i grunden kan förändras. Boken är tänkt att ge hopp till alla de homosexuella som lever i kontexter där de ännu inte är accepterade.
Det är ett intressant upplägg Leósdóttir och Sigurðardóttir har för sitt seminarium. Sigurðardóttir inleder från talarstolen med vad som först tycks vara ett mycket statsmannamässigt tal – humorn, värmen och det trots allt personliga greppet tar en stund att komma underfund med. Sigurðardóttir menar att det känns konstigt att inte längre vara statsminister. Hon ondgör sig över att den femstjärniga servicen hemma upphört. Hon roar sig över att det tidigare var Leósdóttir som följde med henne på statsbesök och officiella uppdrag – och idag är det hon som följer med frun när denna åker runt och presenterar boken om dem. (Paret gör samtidigt också reklam för filmen om Sigurðardóttirs 35 år långa bana som politiker, Jóhanna – The last battle som ska komma ut i dagarna.)
Äktenskap per fax
När Sigurðardóttir vikt ihop sina papper och lämnat talarstolen går hon ner från scenen för att sätta sig bland publiken. Jónina Leósdóttir och redaktören Yukiko Duke sitter i fåtölj och soffa på scenen, och styr in samtalet på boken Við Jóhanna, som tills vidare finns att tillgå endast på isländska och danska. Boken som behandlar parets trettio gemensamma år var inte lätt att skriva. Framförallt att genomleva och rannsaka alla faserna på nytt så intensivt som man måste när man skriver om dem. För Leósdóttir var det svåraste att bena igenom de femton första turbulenta åren. En del av tiden skulle hon själv ha varit redo att komma ut ur skåpet, men Sigurðardóttir var inte det.
Leósdóttir och Sigurðardóttir ändrade sitt förhållande från registrat partnerskap till äktenskap så fort det var möjligt. Den första dagen råkade vara en söndag, och paret sände iväg ett fax där det stod att de ville ändra sin relationsstatus från partnerskap till äktenskap. Leósdóttir skrattar när hon berättar – det låg inte precis något romantiskt skimmer över deras bröllopsdag. Paret körde mot norra Island på grund av ett möte som Sigurðardóttir måste gå på. Hon pratade i telefon under hela resan, och satt med en tjock bunt papper i famnen medan Leósdóttir körde under tystnad. Efteråt har de sedan firat desto mer.
Det var egentligen rätt otippat att parets vägar alls korsades. Leósdóttir levde i böckernas och teaterns värld, medan Sigurðardóttir rörde sig i politikerkretsar. 1987-1994 var hon socialminister, och 2009 valdes hon till statsminister mitt under den ekonomiska krisen. Därmed blev hon det första öppet homosexuella statsöverhuvudet i världen. För Leósdóttir var det som om hennes fru försvann hemifrån för en femårsperiod för att sedan återvända.
För att komma till den otippade första träffen måste vi spola tillbaka till 1983. I dessa tider startades en kommitté som skulle arbeta för lika lön för män och kvinnor, och det råkade sig så att båda kvinnorna ingick i kommittén. Under denna tid var de båda gifta mödrar. Det var Leósdóttir som först insåg att det inte bara var detta med lika lön hon snöat in sig på, utan att hon fortsatte gå på mötena på grund av Sigurðardóttir. En dag våren 1985 råkade kvinnorna vara på östra Island i ett hotellrum, då Leósdóttir tog mod till sig och sa ”Det är möjligt att jag är kär i dig”. Sigurðardóttir svarade ”Jag ska inte berätta det för någon, och jag dömer dig inte”. Bara några månader senare började Sigurðardóttir välja med sig just Leósdóttir som sällskap när någon från kommittén behövde resa ut på uppdrag.
Mot slutet av 1985 inledde kvinnorna ett förhållande som i början gick ut på att i allra största hemlighet träffas under veckosluten. På den tiden fanns inga förebilder – tvärtom stötte paret till exempel på en bok som handlade om en norsk kvinnlig politiker som inledde en relation med en kvinnlig journalist, varpå hon förlorade sin karriär. Det var framförallt Sigurðardóttirs politikerkarriär och kvinnornas söner som fick dem att stanna i skåpet i femton år.
Statsbesök bryter mark
Under Pekka Haavistos presidentvalskampanj var ett av de tröttsammaste argumenten som presenterades emot honom ”hur ska det skulle gå med alla statsbesök”. Enligt det isländska paret är de levande bevis på att det går alldeles ypperligt. Under Sigurðardóttirs tid som statsminister reste paret på ett statsbesök till Kina. Islands protokollavdelning kontaktade Kinas protokollavdelning för att prata igenom detaljerna. För Sigurðardóttir var det mycket viktigt att hennes fru skulle behandlas på precis samma sätt som andra statsöverhuvuds makar, så visst bröt man ny mark här. Efter parets hemkomst fick de många mail från föräldrar till homosexuella barn i Kina som såg besöket som något revolutionerande. Konstigt nog var besöket till Färöarna svårare än statsbesöket till Kina. En man i den färiska delegationen uppgav att han vägrade äta middag med ett lesbiskt par. Men tur i oturen; den här incidenten ledde till ett ramaskri, i vars kölvatten HLBT -rörelsen på Färöarna lär ha fått sin början.
Framtiden då? Kvinnorna påstår att de efter bok- och filmturnéerna ska slå sig ner för att leva lugnt och privat omgivna av barn och barnbarn. Det åttonde är på väg.
Heidi Johansson
Läs också:
Ett tvärsnitt från Göteborgs Bokmässa 2015
Är vänstern roligare än högern?
