Nerifrån upp

av Julius von Wright

 – om medborgaren, drogen och en narkotikapolitik i skiftning

Michael Lodberg Olsen startade Danmarks första injektionsrum i en gammal ambulans och arrangerar nu utbildningar i första hjälp vid överdoseringar. Han bara hjälper sina grannar, säger han, och försöker omkullkasta en förlegad narkotikapolitik.

Stadsdelen Vesterbro på baksidan av Köpenhamns centralstation hör till Nordens öppnaste drogscener. Längs med Istedgade och dess parallellgator rör sig män och kvinnor med opiathärjade ansikten och tunga blickar. Nålar och kanyler ligger fastkilade i springorna mellan dörrtrappornas stenblock. 800 missbrukare rör sig genom dessa kvarter varje dag i jakt på sin nästa fix.

Vesterbro är inte bara missbrukarnas land. Hundra meter västerut börjar det nyrenoverade Køttbyen, där hipsters hyvlar kreditkort, småsmakar det ekologiskt närproducerade köttet och smuttar på mikrobryggeriets senaste öl. Trendigt. Dyrt. Danskt.

Tillbaka mot järnvägsstationen, hundra meter bort, men flera samhällsklasser ifrån, sitter Henrik i ett injektionsrum. Det är ett kalt rum med golv och väggar i olika nyanser av gult där två ensamma pallar står längs ett smalt bord som löper längs med väggen.

– Vad tar du, Henrik, frågar sjukskötaren som redan känner honom vid namn. Henrik är en stammis.

– Coke, säger Henrik och tar fram ett litet foliepaket inte större än en fingerspets.

Sjukskötaren skriver ner klockslag, namn, kön och drog på en lista och ger Henrik en kanyl, plastkopp och destillerat vatten att blanda kokainet med.

Henrik drar upp den bruna vätskan i en kanyl. Han klämmer sin arm mellan sina lår, knyter ihop sin hand och släpper, knyter ihop och släpper, knyter ihop och släpper.

Han tystnar då han letar efter ådern med nålen under huden. Han misslyckas. Sjukskötaren ger honom en ny nål och Henrik försöker på nytt med andra handen. Till sist lyckas han och en strimma blod flyter upp i kanylen likt en strimma rök som sakta upplöser sig i luften. Han injicerar den bruna vätskan långsamt och låter nålen hänga kvar en stund.

Henrik sitter tyst på sin pall. Blundar. Andas tungt. Allt är stilla, allt är tyst. Han ber om ett papper för att stoppa blödningen efter sticket. Han sätter skyddet tillbaka på nålen, samlar ihop skräpet och slänger det i skräpkorgen. Han torkar bordet efter sig, lämnar sin plats lika prydlig som den var innan han kom. Han säger tack, stiger ut och ger plats för nästa i kö.

Henrik överdoserar den kvällen under sitt tredje besök i injektionsrummet Fixelancen. Han förlorar medvetandet och krampar ihop. Den kvicka sjukskötaren ger honom motgiftet Naloxon för att stoppa krampen och ge hjärnan syre igen. En kort stund senare stiger han ut, med svaga knän men med livet i behåll.

Många som överdoserar överlever, men kan få hjärnskador på grund av syrebrist, ofta på grund av att vänner i omgivningen inte vet vad de ska göra. En del är rädda för att ringa ambulans och komma i kontakt med myndigheter, andra har hört rykten á la Pulp Fiction (där Vincent Vega hugger den överdoserande Mia Wallace i hjärtat med en spruta ”adrenalin”) om vad man borde göra vid överdoser, som att till exempel injicera vatten i blodet. Rädsla för och felinformation om ett tabubelagt ämne har styrt många missbrukares livsöde.

Missbrukarnas vän

Michael Lodberg Olsen (bilden) kallar sig själv en social entreprenör. 2011 grundade han Danmarks första injektionsrum Fixelancen – en gammal ambulans som körde runt Vesterbro och gav missbrukare möjlighet att injicera med rena nålar och med sjukvårdspersonal närvarande ifall något gick fel. Fixelancen drevs av 200 frivilliga som hade tröttnat på att se injicerande missbrukare fara illa på Vesterbros gator.

Nu har de frivilliga försvunnit och kommunen tagit över. De flesta länder som tillåter injektionsrum har följt samma mönster: först har det varit en frivilligverksamhet arrangerad av medborgare som en lösning på ett lokalt problem, sedan har verksamheten tagits över av staden och sakta blivit del av den lokala eller nationella narkotikapolitiken. Fixelancen är inte längre mobil, utan står nu ständigt parkerad vid Halmtorvet bredvid andra injektionsrum som har öppnats runtom Vesterbro. Ännu flera är på väg.

– Vi visste inte om vi skulle gripas då vi startade Fixelancen. Det enda vi visste var att det skulle bli en kamp, berättar Olsen och beskriver första gången Fixelancen körde runt Vesterbro. Polisen och kommunen var skeptiska och de varnades för att det de gör kan vara olagligt. Då på den första kvällen greps varken Olsen eller Fixelancens besökare.

– Den första som besökte Fixelancen var så rädd att bli gripen att han injicerade flera gånger så att han skulle klara sig en tid i fängelse utan att få avvänjningssymtom, säger Olsen.

Då han flyttade till Vesterbro för ungefär 20 år sedan var det inte ovanligt att se personer överdosera och dö på gatan, beskriver Olsen. Nu är situationen helt annorlunda, trots att drogkulturen ännu är väldigt öppen i området.

– Förr samlade vi 8 000 till 12 000 använda nålar varje vecka bara i Vesterbro och nu är antalet ungefär 1 000. Ingen har dött i injektionsrummen och det är sällan jag ser droganvändare döende på gatan.

– Det är mina grannar det handlar om och det är lätt att hitta lösningar bara man pratar med dem, säger Olsen och tycker att missbrukare alldeles för sällan blir hörda i frågor som gäller dem.

Polisen nöjd

Den danska narkotikapolitiken, precis som den finska, har under de senaste 20 åren rört sig allt mer från strikt nolltolerans mot fler skadereducerande initiativ. Sprutbyte, substitutionsvård, injektionsrum och nu heroinbehandling är några av de åtgärder som tagits i Danmark för att underlätta missbrukares liv utan att kräva att de blir drogfria. Enligt Sundhedsstyrelsen är dessa åtgärder orsaken till att narkotikadödligheten gått neråt en aning på senare år. 2013 registrerades 213 narkotikarelaterade dödsfall i Danmark, varav tre fjärdedelar skedde på grund av förgiftning.

Förskjutningen av tyngdpunkten från nolltolerans mot skadereduktion har beskrivits som ett skifte från en politiskt styrd fråga till en mer praktiskt förankrad sådan. Ideologier har fått ge rum för pragmatism, men det är inget som skett över en natt och inte heller alltid på politikernas initiativ. Frivillig verksamhet som respons på en ohållbar situation, ofta lokalt, har i vissa fall fungerat som startskott för politiska reformer, som just injektionsrummen i Danmark, eller som substitutionsvården i Finland.

Skadereduktionspolitiken betyder också nya konfliktytor mellan olika offentliga sektorer. De som besöker injektionsrummen grips inte av polisen, men det får heller inte bedrivas narkotikahandel i dess omgivning. Det är en överenskommelse som har gjorts mellan polisen och kommunen.

Vid Halmtorvets injektionsrum, någon timme efter Henriks överdosering, uppstår det ett slagsmål inte långt från Fixelancen. Personalen ringer polisen och snart är en polisbil på innergården (polisstationen är inte längre än 100 meter därifrån). Polisen parkerar två meter från Fixelancen och ger knappt den lilla kön utanför injektionsrummet ett ögonkast. De är inte intresserade av dem, och personerna i kön håller sig också överraskande lugna, de vet att de inte kommer att gripas.

Efter att injektionsrummen införts har polisen blivit positivare mot initiativ som dessa, och stadens polismästare har uttryckt sin tacksamhet för injektionsrummen. Oroligheterna på gatan har minskat markant, säger polisen.

– Då jag började arbeta med missbrukare för 20 år sedan, tyckte polisen att allt vi gör för att hjälpa dem är olagligt. Nu har de börjat se på narkotikamissbruk som ett socialt problem, säger Olsen.

Finansiering för missbruket

ILLEGAL 6 forside webbFör några år sedan grundade Olsen tidningen Illegal, som säljs av missbrukare på gatan för att finansiera missbruket. Tidningen trycks i 15 000 exemplar och försäljningen följer samma modell som Big Issue eller Iso Numero – försäljarna köper nummer för några kronor och får sedan hela försäljningspriset.

– Istället för att de stjäl för att få nästa fix, en daglig rutin här i Vesterbro, är tanken att det här minskar kriminalitet och gör livet mer värdigt, säger Olsen.

Olsen medger att tidningsförsäljningen inte finansierar ett tungt beroende, men han säger att det är ett sätt att bemyndiga personer med missbruk. Att hålla tider är svårt för dem, därför är det knepigt att hålla ett jobb, men tidningsförsäljningen är ett sätt att tjäna pengar som är anpassat till deras vardag.

– Reaktionerna har överlag varit positiva, men för många hindrar tanken på att finansiera drogmissbruk dem från att köpa tidningen.

För tillfället fokuserar Olsen på att utbilda personer i att använda opiaten Naloxon, samma motgift för överdosering som Henrik fick i Fixelancen. Nässprayet Naloxon motverkar muskelkramper som överdosering orsakar och ser till att andningen återupptas och att hjärnan får syre.

I Danmark är Naloxon receptbelagt och får bara injiceras av läkare – på papper. Däremot får personer som har blivit utbildade i hur man injicerar det rätten att använda det, om de har intyg från en läkare.

Olsens projekt Antidote drivs av frivilliga läkare som lär ut hur man ska reagera vid en överdosering och hur man ska använda Naloxon. Sedan kan de som lärt sig köpa ett Naloxonset för 300 danska kronor.

– De flesta som går kursen är personer som arbetar med missbrukare, men vi har också en del deltagare som själva är brukare, säger Olsen.

Senare på eftermiddagen ska han till ett fängelse och utbilda fångar. Nyss frigivna fångar löper större risk att överdosera eftersom deras toleransnivå sjunkit under fängelsetiden. Det betyder att kroppen inte nödvändigtvis klarar av samma narkotikamängd som förut.

Välfärdssamhället
och ansvaret

Michael Lodberg Olsen är egenföretagare, men har tidigare arbetat för kommunen. Det märks i hans sätt att tala att han inte hyser stor tillit till den offentliga sektorns möjlighet att påverka missbrukarnas livskvalitet. Han varnar för välfärdssamhället där medborgare inte har något ansvar, eller inte tar något.

– Om vi ska minska missbruk måste civilsamhället reagera. Vi kom före partipolitiken, trots att partierna ofta tror att de kom före oss. Jag tycker vi har skjutit oss i foten med det välfärdssamhälle vi har idag. Vi måste ta ansvar och insistera på att det är vårt ansvar. Tänk dig ett samhälle där folket inte har något ansvar. Det är inte en särskilt trevlig tanke, säger Olsen, och menar att gapet mellan medborgare och välfärdssamhället har vuxit sig allt för stort.

– Kontakten mellan välfärdssystemet och civilsamhället är borta. De som jobbar med till exempel Fixelancen gör ett jättebra jobb, men vi måste hitta kontakten, säger Olsen. N

Text & foto Julius von Wright

Lämna en kommentar