Ungern och demokratin

av Peter Lodenius

Peter Lodenius är journalist och författare

Till den grå zonen mellan EU och Ryssland hör länder som Ukraina och Turkiet, länder där demokratin inte är fast rotad, där man kan föreställa sig ett arv från asiatiska självhärskartraditioner.

Gränserna för zonen är inte helt stabila och det känns till exempel som om EU-medlemmen Ungern skulle ha glidit in i den grå zonen. Nu senast har regeringschefen Viktor Orbán agerat så brutalt mot de flyktingar från Mellanöstern som försökt passera Ungern på väg närmast mot Tyskland att det väckt internationell uppmärksamhet. Men framför allt har han i flera år stärkt sin egen makt på bekostnad av andra medborgares.

Orbán har mycket gemensamt med Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och en jämförelse mellan de båda ger några antydningar om hur sådana självhärskardömen kan uppstå. En lust till makt är förstås den första förutsättningen och den andra är politiska talanger, men det måste också finnas en ”mottaglighet” i samhället, kanske en historisk tradition. I Turkiet har Erdoğan tagit över som stark man efter Kemal Atatürk och inte heller i Ungern finns det någon rotfast demokratisk tradition.

Nationalism, revanschism

Nationalism och bitterhet efter gamla oförrätter kan utnyttjas av politiker på väg uppåt. För både Turkiet och Ungern slutade första världskriget mycket illa. Det osmanska riket krossades och i freden upprättades ett miniatyr-Turkiet som bestod av ett litet område mitt i Anatolien. General Kemal samlade dock en armé som befriade praktiskt taget hela det område som beboddes av turkar. Till detta lades en stor del av det område som beboddes av kurder. Erdoğan och hans män har nu underblåst en osmansk nostalgi, där det främst är fråga om att återskapa den ledande ställningen i regionen.

För Ungerns del innebar Österrike-Ungerns nederlag och upplösning att stora områden med ungersk befolkning avskiljdes från moderlandet. Sådana områden fanns i rumänska Transsylvanien, serbiska Vojvodina, södra Slovakien och ukrainska Transkarpatien. Också tidigare regeringar i Budapest har ägnat dem stort intresse. Under Orbán har Ungern verkat för autonomi för dessa områden i respektive länder. Dessutom har man beviljat en stor del av ungrarna i dessa områden ungerskt medborgarskap. På detta enkla sätt har man utvidgat landets befolkning.

I våras fick republiken 710 000 nya medborgare. Av dem bor två tredjedelar i Transsylvanien, 17 procent i Vojvodina och 14 procent i Transkarpatien (Slovakien tycks denna gång ha legat utanför aktionen). Den minsta av de tre grupperna är ändå den politiskt känsligaste, bland annat för att man på ryskt håll agiterat för ungerska framstötar i västra Ukraina. Vissa kommentatorer i Moskva har föreslagit att Ungern ska erkänna någon form av en transkarpatisk republik, kanske motsvarande folkrepublikerna Luhansk och Donetsk, som Moskva stöder i sin kamp mot Kiev. En före detta ukrainsk minister har kommenterat att ”Transkarpatien inte är Donbass”, men ändå ett område där Moskva med Budapests hjälp hoppas destabilisera läget.

Ungern har erkänt Rysslands annektering av Krim och aktivt motsatt sig EU-sanktionerna mot Ryssland för interventionen mot Ukraina. Samarbetet med Ryssland är omfattande, speciellt på energipolitikens område. Men framför allt är många i Budapest oroade över en ”putinisering” av Ungern.

Det goda och det onda

Jämförelser med Erdoğans Turkiet visar också tydliga likheter, till exempel när det gäller det djupa föraktet mot oliktänkande. Erdoğan gav ett utmärkt exempel på det när han nyligen kritiserade den turkiska oppositionen för att den vägrat komma till det spektakulära nya presidentpalatset i Ankara på grund av att det uppförts i strid med gällande planbestämmelser: ”Må ni få en sten i huvudet. Ni kommer att komma till palatset som lamm. Ni har inget annat val.”

Gemensam för Erdoğan och Orbán är också viljan och förmågan att polarisera samhället. Det har sagts om Orbán att han verkar se politiken som ett nollsummespel där segraren tar allt i en kamp mellan det goda och det onda. Efter valsegern sommaren 2014 tackade Orbán oppositionen för hans brakseger: ”de som vände sig mot oss och gav det goda chansen att segra. Om det onda inte fanns, hur skulle det goda då kunna visa sitt övertag över det onda?”

Erdoğan har samma inställning, också om han kanske inte formulerar den riktigt lika elegant. Men för både honom och Orbán har det gällt att ordna de praktiska omständigheterna så att det onda inte ska kunna förhindra det goda från att genomföra sina intentioner. Två huvudområden i både Turkiet och Ungern har varit medierna och rättsväsendet. I Turkiet har regeringens kamp mot oppositionsjournalistiken intensifierats före valet den 1 november och den ena ledande journalisten efter den andra arresteras och fängslas ofta för förtal av presidenten eller samröre med kurdiska PKK. (Det bisarra är att den beryktade paragraf 301 i strafflagen, som i tiden åberopades mot Orhan Pamuk och andra, gällde förtal av republiken, medan den nuvarande paragraf 299, som används mycket flitigare, gäller förtal av presidenten. En förskjutning i diskursen.)

I Ungern sätts journalister inte i fängelse. Men kontrollen av medierna har lett till självcensur. Vid behov varnar makthavarna genom att sända skatteinspektörer till företagen. Fördelningen av myndigheternas annonsering är också ett bekvämt redskap. Båda dessa medel är populära också i Turkiet. Orbán har vidare låtit stifta medielagar som gjort den offentliga TV:n till ett språkrör för regeringen.

Högsta rätt, största orätt

I Turkiet har Erdoğans AKP inriktat en stor del av sina ansträngningar på att göra rättsväsendet till en förlängning av regeringsapparaten. Det har krävt organisatoriska förändringar, men också utrensningar av personer som inte ansetts pålitliga. Efter den stora mutskandalen som avslöjades i december 2013 har hundratals, om inte tusentals åklagare och poliser förlorat sina jobb eller blivit förflyttade. Ännu händer det, om än mera sällan, att domstolar kommer till ”fel” beslut, men man jobbar hårt för att undvika det.

I Ungern har Orbán kunnat sköta rättsfrågorna elegantare. Han fick både 2010 och 2014 en supermajoritet i parlamentet och har kunnat låta utarbeta en egen konstitution, som visserligen fick EU emot sig, för att den var så odemokratisk och bland annat begränsade pressfriheten, men ändå drevs igenom. Han har också kunnat välja en majoritet av de högsta domarna.

Orbán formulerade sommaren 2014 sin odemokratiska doktrin i ett tal inför en ungersk publik i Transsylvanien. Han förklarade att liberal demokrati inte är tillräckligt effektiv. ”Jag tror inte att vårt medlemskap i EU hindrar oss från att bygga upp en illiberal ny stat på nationell grund.” Han hänvisade till Ryssland, Kina, Turkiet och Singapore som exempel på framgångsrika nationer ”av vilka ingen är liberal och en del inte ens är demokratier”.

”Vi lämnar bakom oss västeuropeiska dogmer, gör oss oberoende av dem”, förklarade han. ”Vi måste överge liberala metoder och principer för att organisera ett samhälle. Den nya staten som vi bygger upp är en illiberal stat, en icke-liberal stat.”

Han är naturligtvis beredd på att alla inte accepterar detta utspel. Zsuzanna Szelényi, en vänsterpolitiker och psykolog som blev bekant med Orbán på nära håll på 90-talet när de var kolleger, beskriver honom som rastlös och stridbar, med en dragning till megalomani. ”Han har en mycket stridbar natur. Han talar alltid om revolution. Han är en mycket polariserande person. Han behöver fiender och han skapar ständigt nya. Det är så han ser världen. Han har alltid varit en destruktiv person.”

Som ett led i detta utvecklar han, precis som Erdoğan, hela tiden nya konspirationsteorier. EU spelar förstås en central roll i dem. Han har manifesterat sin syn bland annat genom att låta ta bort den stora EU-flaggan som tidigare vajade framför parlamentsbyggnaden på Donaustranden. Många ungrare stämmer in i demonstrationernas talkörer: ”Vi går inte med på att vara en koloni”.

Det betyder bland annat att de inte vill leva tillsammans med muslimer. Däremot finns det en gammal dragning mot Asien. Orbáns Fidesz-parti har en ännu mer rasistisk konkurrent, Jobbik. Anhängare av det partiet öppnade under en fotbollsmatch mellan Ungern och Turkiet nyligen en banderoll med texten ”Också vi är sonsöner till Attila hunnen”. I Turkiet är det förstås ännu flera som hyllar det centralasiatiska arvet.

Men oberoende av den historiska kopplingen finns det växande krafter i Europa som verkar för mindre demokrati, mera autokrati.

Text: Peter Lodenius
Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.