Alla måste delta i klimatarbetet

av Janne Wass

Många centrala frågor är ännu olösta vid klimatförhandlingarna i Paris, som väntas nå en konklusion i dag, fredag, eller senast i morgon. Till skillnad från tidigare år finns det klar konsensus om at något måste göras. Men frågan som delar delegaterna är den fråga som blir en stötesten i så många av dessa internationella samarbeten: vem hasplar fram kosingen?

Det är paradoxalt att miljöorganisationer sällan är så pessimistiska angående vår planets framtid som då världsledarna sätter sig ner för att diskutera hur man ska lösa densamma. Redan innan klimatmötet i Paris startade, varnade organisationer för att vilket avtal som än skulle komma att slutas, skulle det bli en urvattnad kompromiss med relativit liten betydelse. Borta var målet om att planetens uppvärmning skulle bromsas till två grader sedan jämförelseåret 1990, utan nu var man redan närmare tre grader. Den lilla positiva ljusglimt man såg var att det denna gång såg ut att finnas chanser till ett bindande avtal.

Men: bindande för vem?

I Kyotoavtalet stipulerades att man inte kan kräva att utvecklingsländer samtidigt ska dra upp sin ekonomi ur fattigdomsträsket och på samma gång lägga band för utvecklingen för miljöns skull. De industrialiserade länderna ställde upp och lovade att bära den största bördan. Men i år är den stora stötestenen att gränsen mellan u-länder och i-länder är suddig, speciellt då i talar om ekonomiska stormakter i Asien, som Indien och Kina. Båda är länder vars ekonomi rusat framåt under de senaste åren, och Kina är i dag den fjärde största miljöboven. Fältet är visserligen inte alldeles jämnt ännu, med tanke på att den största miljöboven, USA, har en tredjedel av Kinas befolkning, men tanken på att Kina skulle få fripass i all evighet för att man inte är lika pengastinn som USA är inte en hållbar utvecklingstanke.

Den stora stötestenen är uppfattningen om att klimatskydd är dåligt för ekonomin. Denna tankegång är logisk endast om man på klassiskt liberalististk sätt ser ekonomin som en frikopplad företeelse från resten av utvecklingen i världen. Redan nu ser vi ändå effekterna av klimatförändringen i områden som Darfur och Mellanöstern, där brist på vatten och odlingsmark ligger som roten till de konflikter som pågår, och som spiller över i den flyktingsituation som nu sysselsätter också Europa. I det långa loppet blir klimatförändringen dyr för oss alla.

Vi har också frågan om Hans Roslings berömda tvättmaskin: vi kan inte kräva att indierna ska avstå från tvättmaskiner i miljöns namn så länge som som vi själva använder dylika. Men igen är det här ett gammaldags synsätt som lyfter på huvudet: att teknologi är lika med klimatförstörelse. Detta är en uppfattning som bland annat omställningsrörelsen, som vi skrev om i Ny Tid 11/2015, försöker råda bot på. Teknologin kan tvärtom vara en nyckel till att bekämpa klimatförändringen, men då krävs en aktiv satsning på grön teknologi och grön energi.

Men detta kräver också en aktiv politik. Företag måste pressas till gröna lösningar, inte bara i slutprodukten, utan i hela produktionskedjan, och så länge länder som Kina och Indien är står utanför utvecklingen, kan stora teknologibolag outsourca sin produktion till dylika länder och på så sätt kringgå miljökraven.

Låt kineserna och indierna få sina tvättmaskiner, men se till att det är vatten- och energisnåla tvättmaskiner, och se till att avloppsvattnet kan tas till godo till exempel i fjärrvärmenät, etc. Vi behöver en holistisk syn på klimatförändringen, för klimatet tar inte i beaktande några nationsgränser. Om alla länder inte går med på att står för notan, måste resten av världen ta sitt ansvar fast det är att bita i det sura äpplet. Slutnotans summa stiger för varje dag som vi inte gör något åt problemet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.