”Det är bättre att dö en gång än att dö varje dag”

av Osama Al aloulou

Med det mantrat försöker tusentals flyktingar varje dag ta den farliga vägen över Medelhavet till Europa. Syriern Osama Al-aloulou kunde ta sig till Finland den säkra vägen tack vare sin studieplats. Men familjen är fortfarande kvar – i Syrien eller Turkiet eller kanske någonstans på Medelhavet – och deras framtid är oviss.

 – Vem är jag? Var är jag? Lever jag, frågade jag mig själv medan jag slog upp ögonen. En otrolig känsla: panik, skräck. Det kändes som att vakna upp ur en riktigt djup sömn, utan att veta vad som händer runtomkring en.

Det tog mig några sekunder att komma ihåg att jag var personen som anlänt från Syrien till Finland föregående kväll. Jag skulle få ut min familj ut ur Syrien efter att Bashar al-Assads styrkor inlett en operation för att ta tillbaka den oppositionsockuperade staden där de bor. Minnena vällde tillbaka.

***

Elavbrottet gjorde det svårt att känna igen mina familjemedlemmar i dunklet. Ljudet av flygplanet som flög över staden där vi bodde var fruktansvärt. I det ögonblicket började mina brorsöner skrika högre och högre:

– Pappa, pappa jag är rädd, de kommer att döda oss alla!

Min 16-åriga syster Suzan tände ett ljus och jag kunde se hur min mor sträckte sitt ansikte uppåt medan hon darrade av rädsla:

– Gud, rädda barn, mödrar och fäder, unga och gamla från flygplanets ondska. Gud, vi är utmattade av det här kriget och regimens grymheter.

I hörnet av rummet kramade mina bröder och deras fruar sina barn. De log för att försöka lugna ner dem.

– Kom igen allihop, allting kommer att bli bra, oroa er inte, sa min far tröstande.

Den syriska arméns flygplan och pansarvagnar befann sig bara 15 kilometer från staden, och med materiellt stöd av Ryssland attackerade de oss nästan dagligen. Min far sa att han sett döda barn, kvinnor och män på gatorna. Folk hade flytt hit från Homs och Damaskus förorter, men inte heller här var de säkra, sa han.

– Ingen är säker.

Flygplanet sköt och bombade någonstans i staden. Ljudet var otroligt. Dörrar slets upp, damm slog mot ansiktet.

Min 35-åriga syster Kifah höll sin nyfödda baby och sprang ner till källaren. Det var i källarna man sökte skydd, eller åtminstone försökte man komma undan det fruktansvärda flygplansljudet.

Ingen visste var explosionen ägt rum, men plötsligt var flygplanets ljud borta. Allas ansikten såg plågade och ledsna ut, men till min förvåning gick det snabbt om. Barnen började skratta och leka med varandra. Resten började småprata.

Allt som hände var otroligt, ofattbart och bortom fantasin.

– Pappa, vi måste lämna landet. Jag hyr ett hus i Turkiet eller någon annanstans, så barnen kan gå i skolan och vara trygga, sa jag till min far.

– För att korsa den turkiska gränsen behöver vi pass, min son. Vissa av oss har inga, och de som har pass kan inte använda dem eftersom de inte är i kraft längre.

Han förklarade att man inte kunde gå till regeringens kontor, eftersom man då blev arresterad på grund av att staden var ockuperad av oppositionen. De flesta som i dag sitter i syriska fängelser har ingen aning om vilka brott de anses ha gjort sig skyldiga till. Det enda sättet att komma undan är om man har kontakter till Assad-styrets elit.

– Så fungerar det nu, sa han.

***

En ambulanssiren avbröt vårt samtal. Jag gick ut och såg hur dödade och skadade människor fördes till sjukhus.

Jag började vandra i mörkret med sänkt huvud. Medan jag tänkte på min fars ord försökte jag hålla sorgen borta och återfå lugnet.

Staden tycktes vara tom på invånare. Den var full av tystnad. En död stad.

Lugnet hittade mig och sorgen gav vika. Jag vandrade vidare och funderade över situationen innan jag återvände hem.

Min far satt och läste med en bok i ena handen och en cigarett i andra.

– Hej pappa, det är redan sent. Du borde sova, sa jag.

Han krafsade sitt raka gråsprängda hår och sa:

– Min son, jag väntar på att flygplanet ska komma och bomba oss. Att dö en gång är mycket bättre än att dö varje dag.

Jag omfamnade honom utan att kunna kontrollera mina tårar.

– Pappa, säg inte så. Varje god berättelse har ett slut. Lidandets slut är friheten, du deltog ju i demonstrationerna mot regimen för att vinna frihet, sa jag, och trodde ärligt på mina egna ord.

– Visst, men vi är trötta. Alla lämnade oss ensamma i diktatorns våld, svarade han.

– Hördu fredskämpe, säg inte så. Jag stannar hos er tills vi hittar ett sätt att ta oss härifrån, log jag.

Far hade som yngre studerat mänskliga rättigheter vid universitetet i Damaskus, i hopp om att de en dag skulle bli en verklighet i Syrien. Att de skulle bli mer än enbart ord på papper.

– Men regimen har stulit dem av oss. Min önskan verkar så avlägsen nu, sa han, och svor att han trots det skulle kämpa för sitt folks rättigheter till det bittra slutet.

Sedan böjde han sitt huvud och fortsatte läsa.

Det var en av de sorligaste och mest rörande nätterna jag upplevt i mitt liv.

***

I drygt två månader levde jag under dessa omänskliga förhållanden. Jag stod inför ett val: antingen skulle jag lämna min familj för att återvända till Finland eller försöka hjälpa dem ta sig ut ur Syrien.

För mig var valet självklart: alternativ två. Jag skulle stanna.

Men min familj höll inte med mig.

– Du kan inte stanna hos oss längre. Dina studier börjar snart och du måste återvända, sa min mor.

– Vad säger du? Ska jag åka tillbaka till Finland? Skulle du kunna lämna de här människorna åt sina öden? Skulle du kunna lämna dem utan el och vatten, omringade av skottlossning? Skulle du kunna lämna din 12 år gamla son, Hazem, och din 14 år gamla dotter, Suzan, som inte sett skymten av ett klassrum på ett år – barn som du lovat att ska få studera i Finland någon dag?

Jag var uppgiven, arg och ledsen.

Medan min mor gjorde i ordning mitt bagage insåg jag att min far stirrade på mig.

– Vi ses snart, eller hur, Osama?

Han log.

Jag visste att han ljög. Han sa inte vad han kände innerst inne. Min far ville styrka mig före jag tog farväl.

– Absolut, far, vi ses snart.

Jag sade orden, men kände inte att de var ärliga.

Jag tog mitt bagage i handen och gick – jag ville inte se min mors tårar. Jag ville undvika mina gråtande syskon. Jag trodde att det faktum att jag bodde i Finland skulle ge mig bättre möjligheter att hjälpa min familj.

Hazem väntade på mig vid gatuhörnet.

– Jag saknar skolan. När ska du skaffa passet åt mig? När ska du ta mig till Finland?

Tårar rann ner för Hazems kinder.

 – Oroa dig inte, lilla vän, sa jag.

– Jag ska skaffa ett pass åt dig alldeles strax så du kan fortsätta studera. Jag lovar.

Jag gör alltid mitt bästa för att hålla mina löften, men mitt löfte till Hazem ligger utom min kontroll. Så länge konflikten i Syrien pågår kan jag inte hålla mitt ord till min bror.

 ***

Tre år har gått sedan Hazem mötte mig i det där gathörnet. Staden där min familj bodde kontrolleras i dag av Islamiska staten. IS tog kontroll över den i början av 2014, och avrättade alla Fria syriska arméns soldater och sympatisörer – alla som någonsin haft med FSA att göra.

Vid det här skedet hade min far jobbat som domare i staden i tre år.

– När IS tog staden var jag rädd att de skulle gripa mig. Jag ville inte fly. Jag ville kämpa emot, men de började döda mina vänner. Mina vänners lik fördes till deras familjer. Jag stannade inomhus i flera dagar. Jag kunde inte sova som vanligt. Jag var rädd att IS skulle sparka in dörren och gripa mig när som helst, förklarade han.

Far tog sig över den turkiska gränsen en vecka efter att staden föll i IS händer. Med sig hade han min mor, Hazem och Suzan. De tog sig in i Turkiet olagligt.

***

Jag skriver dessa ord i Åbo den 2 oktober 2015. Min familj bor fortsättningsvis i Turkiet. I ett års tid har min far, min mor, och mina syskon varit efterlysta av såväl IS som den syriska regeringen.

Min familj vill inte bo i flyktingläger – omständigheterna där är omänskliga. Flyktingarna behöver tillstånd av den turkiska polisen för att lämna lägret. Varje gång de ska äta måste de köa i flera timmar.

Många syrier väljer att åka tillbaka till Syrien istället för att stanna i lägren. Varenda en av dem som jag träffat har sagt samma sak: det är bättre att dö en gång än att dö varje dag.

 ***

Kifah och våra två äldre bröder stannade kvar i staden. Varje gång de försökte lämna Syrien slutade resan i besvikelse. De har nått den turkiska gränsen ett flertal gånger bara för att bli hemskickade av den turkiska polisen. I takt med att konflikterna eskalerar blir situationen allt mer hopplös, men mina syskon väntar fortfarande på att gränsen skall öppnas.

Den senaste gången portarna till Turkiet öppnades var under högtiden Eid al-Adha. Kifah och bröderna tog sig till gränsen, men kunde inte ta sig in i Turkiet.

Flyktingmängden var alltför stor.

Min familj bor i en hyreslägenhet. De kan inte tala turkiska och har därför svårt att hitta jobb. De har inte haft några inkomster under de senaste åren. Det här är en av orsakerna till att flyktingarna försöker ta sig till Europa.

Hazem är nu 16 år gammal. Han har inte gått i skolan sedan 2011. Det samma gäller Suzan.

För några dagar sedan skickade Hazem ett meddelande åt mig på Facebook. Han planerar att ta sig in i Europa med olagliga medel.

– Jag gör ingenting här i Turkiet. Jag dödar min framtid. Kanske det skulle vara bättre att drunkna i havet än att stanna här i landet. Det måste bli en förändring. N

Text: Osama Al-aloulou
Foto: Wikimedia Commons

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.