Outsidern mitt i centrum

av Emma Rönnholm

Konstnären och autodidakten Carol Rama, född i Turin 1918, var ett konstnärsoriginal av klassiskt snitt. Hon fick aldrig någon formell utbildning och följde konstens utveckling på sitt eget säregna sätt, utanför ismerna och grupperingarna. Utställningen Passion, som pågår på EMMA som bäst, är hennes största retrospektiv hittills, med cirka 200 utställda verk. Rama själv avled ett par veckor innan vernissagen, 97 år gammal.

Uppmärksamhet är sent kommen. Detta utgör också utställningens gäckande ramberättelse. Har vi här en av konsthistoriens dolda skatter, en ny Louise Bourgeois , vars storhet upptäcks först i pensionsåldern? Carol Rama har varit en aktiv och lyskraftig del av avantgardekretsarna ända sedan sin första utställning 1945. Däremot var det redan åttiotal när konsthistorikerna fick syn på henne och 2000-tal innan hon började ha större utställningar utomlands.

De tidigaste verken på utställningen är akvareller från 30- och 40-talet. Det är ofta dessa som används för att exemplifiera hennes konstnärskap. Sin skira teknik till trots är de brutalt intima, stundvis till och med pornografiska bilder av sexualitet, makt, beroende och kroppslighet. I dem figurerar nakna kvinnor med enorma ögon, vassa tungor och kantiga klackskor. Såpass provocerande ansågs de vara att Ramas första utställning stängdes redan innan vernissagen.

Efter fyrtiotalet övergår Rama till abstrakta uttryck. Från femtiotalet härstammar hennes geometriska färgkompositioner, då hon en tid var del av en rörelsen Arte Concreta. Följande decennium börjar hon föra in objekt och material i sina målningar, döpta Bricolage, och på sjuttiotalet hittar hon innerdäcken på cyklar vilka blir ett återkommande och förbluffande mångsidigt råmaterial för hennes kollagemålningar. Sedan, under åttiotalet återkommer också de föreställande motiven, de vassa tungorna, grodorna och kroppsdelarna.

Organiska strukturer

Verken som synts i marknadsföringen har antingen varit tidiga akvareller eller grafiska teckningar från Ramas andra föreställande period, och därför blir Bricolage-serien för mig den gladaste överraskningen. Sällan ser man så elegant blandteknik, där vitt skilda material inte skapar ett intryck av sammelsurium och lapptäcke, utan snarare blir organiska strukturer eller levande organismer, urdjur.

Rama uppvisar i alla sina olika faser en fin känsla också för tomheten: det vita pappret, den nakna linjen, de nästan monokroma färgvalen. I kollagen med innerdäck spelar hon på gummins matta yta, på sitt sätt lik hud eller läder, och kontrasterar den mot målfärgens glansigare mörker. Dessa verk är rentav meditativa i sin stilla förundran över olika färgfasetter, olika slags svärta.

I helheten ingår också en dokumentärfilm om konstnären. Ser man den sist, får man i efterhand lirka ihop två mycket olika perspektiv. Rama definierade sig gärna som oskolad, vild, till och med galen. Man får intrycket att hon ville stå utanför alla institutioner, göra art brut i sin vindsvåning med svarta väggar där allt är ett enda stort helhetskonstverk. (Lägenheten kommer att bevaras som museum, till all lycka!)

Lyssnar man på verken, hör man denna styrka och intensitet, men också ett känsligt och förfinat språk som i allra högsta grad följer tiden och öppnar sig utåt. Fast så är det antagligen just kombinationen av dessa två som gör Ramas verk så överraskande tidlösa.

Emma Rönnholm

Carol Rama: Passion.
Espoo Museum of Modern Art
till och med 10 januari 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.