Vi har ett medmänskligt ansvar

av Patrick Sjöholm

Nanna Rosengård mötte flyktingkrisens misär och hopplöshet som missionär i Grekland. Trots problem som flyktingfrågan medför, måste vår utgångspunkt vara att vi ska hjälpa så mycket vi kan, säger hon.

Stora flyktingströmmar rör sig genom hela Europa. Enorma mängder människor har lämnat sina liv i hemlandet bakom sig i hopp om att hitta en tryggare tillvaro. De är beredda att offra sina liv på farofyllda resor över Medelhavet eller landvägen, och drömmen är att komma innanför europeiska ländernas gränser. Nanna Rosengård från Dagsmark, Kristinestad, reste till Aten i Grekland för att hjälpa landet med det stora antalet flyktingar som det tar emot. Där möttes hon av misär.

Folk verkar tro att krisen började när media började rapportera om den vanliga människan istället för bara ekonomisnacket, säger Rosengård. Faktum är att krisen har varit svår under många år. I Aten mötte hon människor som levde en mödosam vardag. Och det innefattar både flyktingar och greker.

– Jag träffade människor som arbetar oerhört hårt. Sex eller sju arbetsdagar, 12 timmar om dagen med osäker eller låg lön. En tjej jag träffade fick 800 euro i månaden för sitt jobb på en pizzeria för sju år sedan. I dag är lönen 500. Jobbar du som lärare är det osäkert om du får lön överhuvudtaget, säger Rosengård.

När sommaren kom och folk på stan gick mer lättklädda blev verkligheten synbar på ett annat sätt. Många var bara skinn och ben och på metron kunde hon se människor som verkade alldeles omtöcknade av hunger. Det här gäller alltså grekerna, i Aten finns därtill tusentals flyktingar.

– Många av dem upplever att de har fastnat i Grekland och inte kommer vidare. De har inga rättigheter. Och eftersom polisen är oerhört korrumperad finns det ingen som skyddar flyktingarna.

Hatkärlek till Grekland

I Grekland arbetade Rosengård för en liten ideell organisation som hjälper just flyktingar, utsänd som missionär av Finlands svenska metodistkyrka. För flyktingarna är Grekland ett laglöst land och hennes uppgift var att skapa en vänlig omgivning för dem.

Med hjälp av volontärer ordnade de caféverksamhet, språkkurser och handarbete. Enligt Rosengård handlade det om att vara en medmänniska när flyktingar annars behandlas som djur och utnyttjas för arbete eller i sexindustrin.

För ungefär ett år sedan valde Rosengård att komma hem till Finland igen. Tiden i Grekland har satt stora spår i henne.

– Jag känner ett slags hatkärlek. Ett fantastiskt land på många sätt, men i mitt arbete konfronterades jag med den undre världen där alla utnyttjar alla. De svaga utnyttjar dem som är ännu svagare. I Aten finns både människohandelsoffer och flyktingar. Alla försöker kämpa för sina rättigheter.

– Vi har ett medmänskligt ansvar att visa gästfrihet och ta hand om behövande, vare sig de flyr från krig, fattigdom eller av personliga orsaker.

Rosengård säger att vi inte ska glömma bort vår egen historia. För inte så länge sedan var vi i deras skor och skickade våra barn till Sverige under krigsåren.

Så mycket hjälp som möjligt

Däremot är flyktingfrågan långt ifrån problemfri, och det är något vi inte ska hymla med, säger Rosengård. Det är för det första inte lätt att försöka samsas bland olika kulturer och världsåskådningar.

Det är inte enkelt att försöka hjälpa människor som inte alltid ens vill bli hjälpta. Eller när en flykting inte passar in i den bild som vi målat upp för oss. De är inte alltid de fattigaste eller mest utsatta eller de mest tacksamma. Också integrering i form av att de ska lära sig språk och nya sedvänjor kräver mycket extraresurser av ett samhälle.

– Men jag tycker ändå att vår utgångspunkt måste vara att vi vill hjälpa så mycket och så många som vi kan. Sedan kan vi ställa oss frågorna hur vi kan göra så att det blir bra för dem och för oss, säger Rosengård.

Alla bör hjälpa till

När det gäller Finlands förhållningssätt till de flyktingar som kommer tycker Rosengård att det är tråkigt att behandlingssättet är olika beroende på varifrån de kommer i världen. Vissa får hjälp snabbare än andra. Den långa behandlingstiden är oförsvarlig, säger hon. Sådant skapar omotiverade frustrerade människor.

– Vårt förhållningssätt är inte dåligt, men det finns mycket som andas att vi inte vill ha främlingar här.

Allmänheten bör hjälpa till och det behöver inte alls vara komplicerat. Det kan handla om att engagera sig i hjälpverksamhet eller ta saken i egna händer, bekanta sig med folk, bjuda in till våra hem och bara hjälpa till. Rosengård betonar de vanliga människornas insatser och värdet av personliga kontakter, det är dyrbart för integreringen.

– Vänfamiljer är ett bra system, men just nu kommer så stora strömmar att det är svårt att hänga med. Vi kan göra mycket genom att ge vår tid och göra aktiviteter med flyktingarna. Det är så synd att många aktiviteter bara är för asylsökande eller invandrare. Då blir det ju ingen integration, och det är där alla behövs.

Text & foto: Patrick Sjöholm

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.