Ensemble Bulleribock tar sig an en riktig barnboksklassiker i och med Lilla Anna och Långa Farbrorn, skapad av Inger och Lasse Sandberg. Oskar Pöysti har skapat ett helt nytt äventyr för det omaka paret, och drar också in en annan Sandbergsk favorit, lilla spöket Laban, i historien. Den här gången blir Lilla Anna mästerdetektiv för att reda ut mysteriet med vem det är som skräpat ned skogen där de brukar leka med sockerdricka-burkar, hjul, lådor och en mystisk matta. Mysteriet är egentligen inte så svårt att lösa om man satte sig ner och funderade en stund, men enkla svar gör inget äventyr. Och just äventyrs- och leklusten är den röda tråden i Bulleribocks uppsättning, regisserad av Aleksis Meaney. Även om Långa Farbrorn inte alls tycker att det låter som en trevlig upplevelse att det bubblar i huvudet.
Det är en på många sätt gammaldags historia. De överstora tändsticksaskarna och knapparna vittnar om en tid då det var kottar och byggklossar som var leksakerna man hade, vilket kanske inte är fullt igenkänneligt för dagens unga publik. Men den verkar inte ha några som helst problem att förstå vad det är som pågår på scenen, barn har varit barn i alla tider, och lekens fantasi känner inga årtal.
Vissa element i Pöystis berättelse känner man igen från böckerna, andra är fungerande tillägg, och det finns en viss existentialistisk underton med drag från Bill Wattersons Kalle och Hobbe-serier. Sagovärlden byggs snyggt upp med enkla, men ibland rent geniala medel, och djupet i scenen utnyttjas snyggt. Ada Ahonens ljusplanering och Kristian Ekholms ljudplanering förstärker teatermagin.
Pöystis text har flera nivåer, precis som Ingrid Sandbergs dito, utan att vara krystad eller svår. I äventyrets hetta går saker fel och ibland blir det till och med lite skrämmande, och då får man fundera på saker som vänskap, ilska, sorg och förlåtelse, och vad det är som är viktigt i livet (och kanske också lite på städning). Dramatiken är precis rätt anpassad till barn i dagisålder, längden på pjäsen likaså. Den knappt en timme långa föreställningen är just precis så mycket som man orkar med, och efter trekvart börjar det också vara ganska många som skruvar på sig, lyckligtvis är det då inte mycket mer än en slutsång kvar. Totalt ingår tre musiknummer i pjäsen, ton- och textsatt av Ekholm och Pöysti.
Meri Anna Hulkkonen och Robert Kock är som skapade för sina roller. Redan av naturen är det säkert närmare en halv meters längdskillnad på dem, och intrycket förstärks ytterligare av farbrorns höga hatt och en del sluga regigrepp. Ännu på den andra föreställningen pratade publik och skådespelare på varandra en hel del, och ibland verkade det vara svårt för skådespelarna att avgöra om de skulle ta in kommentarerna eller köra vidare med manuset, men det är antagligen något som sätter sig bättre ju längre spelperioden lider. Hulkkonen gör en i sanning bubblande och energisk, våghalsig Lilla Anna, med drag av en Pippi eller en My, den självklara ledaren i duon, medan Kocks räddhågsna och eftertänksamma Långa Farbrorn är den som står på marken och fångar då det hastigt hopsnickrade flygplanet ramlar isär. Det är en rolig, finurlig, men framför allt mycket varm pjäs som spelas inom ramen för det fondstödda Nicken nu- projektet på Svenska Teatern i Helsingfors.
Text: Janne Wass
Foto: Ingemar Raukola
Ensemble Bulleribock: Lilla Anna och Långa Farborn. Manus: Oskar Pöysti, baserat på Ingrid och Lasse Sandbergs figurer. Regi: Aleksis Meaney. På scenen: Meri Anna Hulkkonen, Robert Kock. Scenografi & kostymer: Tiina Hauta-aho. Ljusplanering: Ada Halonen. Ljusplanering: Kristian Ekholm. Musik: Kristian Ekholm & Oskar Pöysti. Kostymtillverkning: Amita Kilumanga. Spelas på Svenska Teaterns Nicken-scen t.om. 5.3.2016.
