Ebolans hjältar – utstötta och ärrade

av Malin Palm

De valde att ta de farligaste jobben när historiens värsta utbrott av det smittsamma ebolaviruset drabbade deras hemland. Under år 2015 lyckades de och deras landsmän, med omvärldens stöd, kväva epidemin. Men insatsen kostade: nu lever de med sorg, skuldkänslor, hemska bilder av döden och med risken att bli utstötta av både samhället och den egna familjen.

Det var i november 2014 som vi träffade dem första gången. Lassana Jabateh som vårdade och lekte med barnen som kämpade för sina liv, en kamp de ofta förlorade. Leo Binda som pratade med sörjande anhöriga och tog prover ur munnen på de avlidnas extremt smittsamma kroppar. Och ambulansföraren Kenneth Maru som jobbade dygnet runt med att forsla sjuka.

När vi återvänder till Liberia ett år senare är epidemin, som krävde mer än 10 000 människoliv, så gott som över. De är lättade över att ebolan är borta och över att vara vid liv. Men vardagen är svår och de lever med mentala problem, arbetslöshet och hot.

”Jag överlevde när andra dog”

Lassana Jabateh.

Lassana Jabateh.

Lassana Jabateh möter oss i grinden med ett stort leende på läpparna och sin ettåriga dotter Aisha i famnen. När vi träffade honom för ett år sedan var det inne på ebolakliniken ELWA3. Det var dit han kom när han själv blivit smittad, och det var där han låg med sin livskamp och sin dödsångest. 

– De ringde mig när jag låg på kliniken och berättade att min fru hade hade fött vår dotter, men jag sa bara okej och lade på luren. Just då trodde jag att jag skulle dö, jag hade gett upp. Det gjorde så ont och även när jag kämpade mot smärtan så kräktes jag så fort jag åt eller drack något. Varje dag dog människor, folk som blivit mina vänner. Jag såg deras kroppar bäras ut för att brännas.

Lassana Jabateh överlevde och kunde återförenas med sin familj och träffa den nyfödda Aisha. Men han kände sig ändå tvungen att återvända till ebolakliniken. Som överlevare blev han immun mot viruset och kunde vårda de sjuka utan risk att bli smittad.

– Jag överlevde när andra dog, jag är inte mer speciell än de, så varför just jag? Jag kunde bara tacka gud och sedan åka tillbaka för att hjälpa andra att överleva. Det kommer jag aldrig att ångra, säger han.

Som immun kunde Lassana Jabateh klä sig i lättare och svalare skyddsutrustning och därmed stanna inne i högriskzonen längre tid än annan sjukvårdspersonal. Där inne delade han med sig av sina erfarenheter till de sjuka, hjälpte dem att äta och ordnade lekstunder för barn som var så sjuka att de knappt kunde stå på benen. Minnena från tiden som sjukvårdare sitter djupt.

– Det var så många som dog. Jag minns speciellt en familj – först kom det sex personer, lite senare tio till, och det var bara tre av dem som överlevde. Ibland tänker jag för mycket på det här, då kan jag inte sova och allt känns mörkt. När det är som värst går jag ut för att se på barn som leker, bara då kan jag bli glad igen.

Han tar fram några plaststolar och sätter sig, fortfarande med Aisha i famnen. Gårdsplanen och huset tillhör hans syster, här får han får bo sedan hans hyresvärd sparkat ut honom och efter att han blivit av med jobbet som taxichaufför. Ingen vågar åka med en som haft ebola.

– Min bästa vän vill inte veta av mig. Jag gick hem till honom men då sa han till sina barn att gå in i huset och stängde dörren. Barnen ropade ”Lassana, Lassana” men de fick inte träffa mig, säger han med sorgsna ögon.

Lassana Jabateh lider av följdsymtom från viruset. Svår huvudvärk, trötthet, ledvärk och sömnsvårigheter. Han pratar om att skapa nya relationer för att få möjlighet till ett socialt liv, men säger att han förmodligen måste flytta till en annan del av staden, där ingen känner till hans historia. Han hoppas att folk en dag ska kunna uppskatta den insats han gjorde på kliniken. Tills dess får han leva för sin familj och glädja sig åt den tacksamhet som han trots allt fått ta emot.

– På kliniken tog jag hand om en tioårig flicka som överlevde, och när jag var på marknaden för ett tag sedan fick jag syn på henne. Hon kände också igen mig och sprang fram och kramade mig hårt och kallade mig för ”farbror Jabateh”. Det kändes väldigt bra, säger han och ler.

”Folk grät och bad mig om hjälp”

itititi

Kenneth Maru

Kenneth Maru är en storväxt man med ett brett leende. Sist vi sågs var han en trött, bekymrad och utmattad ambulansförare som hade arbetat flera dygn i sträck med att forsla ebolasmittade patienter.

– Ett år senare är jag glad, jag känner mig som en fri man. Jag kan sova hela natten utan att väckas för kastas in i ännu ett nödläge med sjuka människor, säger han.

Att han skulle ta sig an det farliga jobbet att köra ebolapatienter var en självklarhet, något han gjorde för att rädda sitt land. Inte sällan hämtades patienterna från Marus eget lokalsamhälle – West Point – Monrovias kanske fattigaste slum. Här är misstron mot myndigheterna stor och många trodde inte på att ebola existerade. Det innebar ännu en fara för ambulansteamet, när anhöriga till de sjuka gick till anfall.

– Folk samlades för att hålla oss borta. Men när folk som överlevt kom tillbaka och kunde berätta om klinikerna blev det bättre. Det viktigaste för oss var att få bort de sjuka från hemmen där de kunde smitta sina familjer, säger han.

De värsta minnena handlar om alla dem han tog till klinikerna som dog, och om hjälplösheten över att inte kunna eller våga hjälpa.

– En del av patienterna dog i ambulansen. Folk grät och bad mig om hjälp eller om vatten, men jag kunde inget göra. Det ger mig hemska minnen än i dag.

Han plågas av tankar på den ofta undermåliga vården som många av patienterna fick på klinikerna. Ebolapatienter dör ofta av uttorkning och ibland fick personer med svår diarré och kräkningar inte ens tillgång till vatten.

– Jag ångrar inte min egen insats, där-emot känner jag skam inför att regeringen inte gjorde saker fort nog. Jag är ledsen över hur människor behandlades och att så många måste dö, säger Kenneth Maru.

”Ingen ser mig som en hjälte”

Leo Binda.

Leo Binda.

Leo Binda, 29 år, bor i en liten mörk och kal lägenhet i Gaye Town i Monrovia, här lever han ensam och utstött med minnen av 500 döda kroppar. Vännen som han tidigare delade lägenheten med dog i ebola efter att ha blivit smittad under en resa. Bindas egen familj, som förlorade tre medlemmar i epidemin, har inte velat ha med honom att göra sedan han tog jobb vid ett av Röda Korsets begravningsteam.

– Min mamma är fortfarande rädd, hon säger att jag måste hålla mig borta för att jag jobbade med ebola, säger han.

Binda är utbildad laboratorietekniker, under ebolaepidemin var han gruppledare och alltid den som gick först in i husen där de döda fanns. Det var kropparna efter människor som dött av uttorkning eller av inre blödningar och lik som ibland legat kvar i en vecka. Leo Binda var tvungen att röra vid kroppen och öppna den dödes mun för att kunna ta ett skrapprov till labbet. Sedan hjälpte kollegorna till med att flytta kroppen till en liksäck innan de körde den till förbränningsplatsen.

– Jag såg så många döda, säkert 500 stycken. Och jag såg dem brinna, säger Binda.

Minnena ger honom ingen ro. Musik gör honom lugn och ibland lyssnar han hela nätterna i hopp om att kunna somna. Men värst är ändå hoten han möter på stan, när anhöriga till de döda han hämtat känner igen honom.

– Ingen ser mig som en hjälte, de tänker tvärtom att ”du tog min älskade ifrån mig”. De kan inte acceptera att deras döda inte fick någon begravning, att de fördes iväg utan att bli välsignade.

Binda har blivit dödshotad av sörjande anhöriga vid flera tillfällen och nu vågar han inte röra sig utomhus efter mörkrets inbrott.

  När jag går på gatan får jag en känsla av att folk är ute efter mig, att alla tittar på mig. Om någon skriker börjar jag skaka, säger han.

– Många har dåligt med kunskap, jag riskerade mitt liv men de förstår inte att jag hjälpte dem. En dag förstår de kanske, men tills dess kommer de att utgöra en fara för mig, säger han.

Med sin utbildning kan han få bra jobb i Liberia, men han ser ingen framtid i sitt hemland lägre. Han söker desperat stipendier för att kunna åka utomlands och skaffa sig en högre utbildning. Bara då, med en ny tillvaro och nya vänner i ett annat land, skulle han kunna glömma allt han varit med om.

– Ingen människa borde behöva göra det jobb jag gjorde.

Text: Johan Palm
Foto: Malin Palm

EDIT 4.3.2016 kl. 12.19: I en tidigare version hade bilderna på Lassana Jabateh och Leo Binda förväxlats. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.