På den svenska unga poesiscenen pratas det en del om att göra poesin ”sexig”. Jag kan värja mig mot denna förenkling som kliver rakt i marknadsanpassningens fälla: en mottagare ska lockas till varan på reptilhjärnans genvägar. Men om man blundar för ordvalet är andemeningen ändå god. Som bekant har lyriken svårt att nå ut till nya läsare i dagsläget, tycks ruva på de redan invigda och skrämma främlingar från boet.
Jag tänker på det här en dag när jag läser om en nyskriven diktsamling på mobilen och inser att jag genast kan läsa den på skärmen om jag vill. Ett habegär väcks som jag inte känner igen från min vanliga poesiläsning som i många avseenden är långsam, inte minst för att sträckan mellan upptäckt och läsning av logistiska skäl ofta är lång. Just den här diktsamlingen är tvärtom hos mig i samma stund som jag upptäcker den.
Diktsamlingen är Sofia Robergs debut Pärlemor, utgiven på det digitala bokförlaget David Stenbecks förlag som främst publicerar så kallade chapbooks eller ”häften”. Jag har länge saknat detta korta bokformat som återkommande inslag på den svenskspråkiga bokmarknaden. Dels för att formatet avdramatiserar den litterära debuten då en poet inte avkrävs skriva ett ”hellångt” verk för att bli utgiven, dels för att formatet kan öppna upp för mer prövande litterära grepp. Båda delarna är positiva för en lyrikflora som tycks allt mer beskuren.
Pärlemor är en svit på knappt 40 sidor där ett så delikat motiv som pärlor undersöks och uttöms med ett allvar som kunde reduceras om sviten var längre eller endast var en del av en större helhet. Här får den stå för sig själv i all sin kraft och tillåter poeten att gå för långt i sin undersökning, vilket visar sig vara precis tillräckligt långt. Roberg får bokstavligen gå på djupet, där pärlan bildas som symbol för sjukdom och främlingskap inför kroppen.
Pärlor bildas i försvar mot ett potentiellt hot, när musslan försöker göra sig av med något främmande som tagit sig in i kroppen, till exempel ett sandkorn: ”Mollusken skapar en pärlsäck för att kapsla in irritationen.” Roberg har en stor känslighet för biologins poetiska tillämpning. Balansen mellan skönt språk och skarpa fakta är välavvägd. Sviten kan läsas som en lyhörd avlyssning av historien eller föreningens och separationens mekanismer, men också som en oerhört vacker analogi för skrivandet och dikten.
skapelsens första moment är irritationen: någonting tränger in i det ganska men
inte
helt slutna […]
ibland händer det att silkesproteiner omsluter det främmande föremålet och ett
hårt
pansar bildas kring det
det blir något
detta blir
något
fluorescerande
Och visst är dikten fluorescerande. Med hjälp av Karen Blixen meddelar Roberg att pärlor likt dikter är sjukdom som blivit skönhet. Det finns en klarhet i dikten, både i kraft av metadikt och som bot mot samtidens meningslöshetsmantra: ”ingenting kommer ur ingenting/ först finns ett skimmer/ det är inte ingenting”.
Jag vill inte förminska Robergs debut genom att kalla den sexig, men väl sensuell och sinnlig. Till och med e-formatet lyckas korrelera med boken, som i sin publiceringsform förblir eterisk och fritt svävande i åtminstone ett slags rymd. Trots min nyfunna välvilja till e-diktsamlingar känner jag mig ändå snuvad på en närvaro som endast den taktila läsarten framkallar hos mig och som jag ändå, och för alltid, föredrar. Men av allt att döma lär det knappast dröja länge innan Roberg finns att läsa även i traditionell bokform.
Matilda Södergran
Sofia Roberg: Pärlemor.
David Stenbecks Förlag, 2015.