En egen plats i världen

av Emma Rönnholm

Utställningen Hemland på årets festival för politiskt fotografi lyfter på ett sympatiskt sätt fram människan bakom de omskakande och dramatiska reportagen om flyktingar och invandrare som vi är vana att se.

Att kunna summera upp en utställning med politiskt fotografi som ”sympatisk” är, så här i efterhand, inte vad jag hade väntat mig. Men Hemland, helheten av elva olika fotografers alster som nu finns på fotografiska museet, lämnar just det intrycket. Kuratorn har valt att fokusera på enskilda människor och deras vardag, snarare än på dramatiska och omskakande reportagebilder. Det är som att få träffa en rad bekantas bekanta från mycket olika förhållanden. Ärliga, empatiska och stundvis sorgsna möten människor emellan.

Det bärande temat i utställningen är människans och platsens betydelse för varandra. Vi stiftar bekantskap med eremiter som helt dragit sig undan samhället, med Rysslands periferier, där tiden tycks ha stått stilla och med lagliga och olagliga flyktingar. Många av konstnärerna har valt att ställa upp människorna de fotograferat framför deras hem/arbetsplatser/favoritställen, med en blick in i kameran som tycks säga: detta är mitt, hit hör jag. Så gör till exempel Laura Böök i sin fina serie om kongoleser i Pudasjärvi, liksom Tuomo Manninen i sina grupporträtt av människor på deras arbetsplatser i palestinska Ramallah.

Adrian Paci använder samma grepp, men i hans serie ”Back Home” får det andra betydelser. Här står albanska utvandrare uppställda framför kulissmålningar av sina forna hem i Albanien. Målningarna, i gråbruna toner, har något sorgmodigt över sig medan människorna verkar desto mer levande. Fotografierna väcker tankar kring vår relation till det vi lämnat bakom oss och – vilket gäller hela utställningen – priset man betalar för att korsa gränser.

Att många av verken fokuserar på det stillsamma och personliga innebär ändå inte att grymheterna sopas under mattan. I Katja Tähjäs bildserie om papperslösa immigranter, med texter av Kaisa Viitanen, kniper det till ordentligt. Tittgluggen öppnas mot osäkerheten, riskerna och hänsynslösheten man utsätts för utan en laglig plats i samhället. På dessa bilder poseras det inte, här irras det med blicken och ansikten vänds bort.

Permanent tillfällighet

Som helhet är Hemland, festivalen för politiskt fotografi 2016, alldeles ovanligt helgjuten och konsekvent. Till och med de historiska referenserna, där de plockats med, bildar sin egen sammanhängande kedja. Där är tre olika tillbakablickar till sjuttiotalet: en till studiofotografens Kongo, en till finska invandrare i Eskilstuna och en till ”Djävulens trädgård”, ett flyktingläger i Västra Sahara. Där Eskilstunas och Kongos sjuttiotal känns avlägsna har mindre förändrats i Sahara.

Kerttu Matinpuros video och Sanni Seppos bedövande vackra fotografier för oss dit, till flyktinglägret i västra Algeriets öken. Det provisoriska tältlägret från sjuttiotalet har blivit permanent och hyser nya generationer. Flyktingskapet har blivit det normala, men man kan inte rota sig i ett flyktingläger och framtiden tycks aldrig komma. I Matinpuros video formuleras många tankar som går som röda trådar genom hela utställningen: den permanenta tillfälligheten, hemlandet som förvandlas till fiktion och hur lätt tystnaden lägger sig över långvariga orättvisor.

En stor del av behållningen av utställningens verk får man redan av att läsa presentationstexterna: vart fotografen rest och varför. Fotografen blir en referenspunkt och ett transportmedel till det främmande. Man tar till sig – eller åtminstone funderar man över – motiven och den personliga upplevelse som projektet måste ha varit. Det gör också Hemland till en ovanligt lätt utställning att få grepp om, för man vet alltid precis vad det är man ser och varför.

Med andra ord är fotografiserierna helheter som sträcker sig långt bortom det visuella. Man kunde till och med säga att det politiska uttryckligen är detta andra: valet av vart, vem och varför. Bilderna bjuder i sin tur på en rik associationsyta av universella mänskliga teman som alla kan känna igen sig i, ett öppet fält där tankarna får rulla vidare och hitta fäste.

Text: Emma Rönnholm
Foto: Laura Böök:
Walking on Rivers

Festivalen för politiskt fotografi 2016: Hemland. Finlands fotografiska museum. Till 30.4.2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.