Den aforistiskt lättflygande och ofta ganska uppsluppna poeten Tomas Mikael Bäck känns visserligen igen i den nya samlingen De tysta gatorna, men ändå har någonting hänt. Bäcks estetik dras fortfarande mot skimrande och skarpa iakttagelser av liv och natur som förpackas i korta dikter som gärna håller sig till en enda eller några få rader, för att då och då ersättas av lite längre sjok som effektivt påverkar den aktuella samlingens rytm. Det skulle kunna handla om ett mörker, men död, sjukdom och ett nästan fatalistiskt leende är också sedan tidigare etablerade motiv hos Bäck, som för övrigt hör till det relativa fåtal som klarar av att vara humoristiska på ett sätt som inte går ut över dikternas lyriska pregnans. Allt det etablerade finns kvar, men något är förändrat, även om förskjutningen är finstilt.
Kanske har han helt enkelt ställt sig till den stora grupp av skickliga och åldrande poeter som känner ett behov av att åtminstone börja avrunda och som därför hittar en ny infallsvinkel inför ett ämne som det stora frånfället. Saker som ålder och sjukdom har en tendens att påverka motiven, vilket inte är särskilt underligt. En av samlingens första dikter antyder möjligen något åt detta håll:
I den ljusa aprilgrönska
som sveper förbi tågfönstret:
svarta fläckar, begravningsplatser.
Varför så skrämmande detta år?
I en annan kortdikt känner diktjaget också av ytterligare en förändring som kunde vara giltig i både skrivande och liv: ”Jag undrar faktiskt / var jag har / min ironiker!” Men ändå känns det inte riktigt som om Bäck ser ut över gryningsljuset med det där lite reserverade som kommer av att det inte är alltför många gryningar som återstår.
Kanske – och det skulle också ett på gränsen till överivrigt användande av utropstecken kunna antyda – är han snarare intresserad av att pröva skrivandet i sig. Diktjaget går i varje fall påfallande ofta omkring i en japansk stenträdgård som skulle kunna betraktas som ett slags arketyp för stränga estetiska överväganden, och många dikter handlar direkt om olika typer av skrivande. Den fragmentariska betraktelsens problematik, njutningen i att läsa R. R. Eklund och spillet från att läsa till att skriva lyrik, hör till det som fladdrar förbi med samma lätthet som fågeln, som oftast gör åtminstone något dyk över Bäcks sidor. Musiken är, också det i vanlig ordning, närvarande och tankarna om det egna skrivandet mår bra av att vägas mot de förnimmelser som bor i musikupplevelsen. Bach dyker som bekant upp hos enormt många poeter, och Bäck slår liksom in den store tonsättaren, eller egentligen den djupt personliga upplevelsen av att lyssna till hans toner, i sitt eget konstnärliga corpus på ett förtjänstfullt sätt, vilket förstås är en stor pretention men också en vink om hur allvarligt den skrivande bör ta sitt värv. Skrivandet, i synnerhet det aforistiskt anstrukna, må se ut som en lek men får aldrig utföras med annat än ett djupt allvar i botten. Poesin behöver en strävan av strängaste sort och ett mål som är onåbart:
De känsliga vågorna i en poesi utan hårdhet!
Natur-ord, religiösa närmevärden. Bara jag kunde
komma in under huden och känna värmen, och
hysa detta …
Sebastian Johans
Tomas
Mikael Bäck:
De tysta gatorna. Schildts &
Söderströms, 2016.