Akrobatik i Villa Villekulla

av Carita Nyström

Sagogestalten Pippi Långstrump har bevarat sin fräschör i över sjuttio år. Redan då den första boken utkom bröt det ut en moralpanik. Var denna aparta, självständiga figur lämplig för barn i känslig ålder? Exakt för 70 år sedan framfördes den första scenuppsättningen, som också den utlöste häftig debatt bland de vuxna. Men barnen tog Pippi till sitt hjärta. I efterkrigstidens materiellt och emotionellt karga klimat kom Pippi som en förlösande naturkraft; det minns jag starkt från min första läsning av boken i sjuårsåldern. Agneta Lindroos uppsättning är fartfylld med genomgående inslag av fysisk teater och föreställningen har drag av commedia déll arte. Heidi Wikars och Jeremy Crotts scenografi och dräkter är i samklang med Lindroos regi. Resultatet blir ett färgsprakande äventyr, som tilltalar också de vuxna i publiken. Och barnen har en festlig kväll.

Skådespelarprestationerna är jämnstarka och de utstrålar spelglädje. Alla utom Pippi och apan Herr Nilsson får snabbt växla mellan olika rollfigurer. Radarparet Dennis Hansson och Jakob Johansson spelar ömsom tjuvar, ömsom poliser. Deras akrobatik tar andan ur mig, liksom apan herr Nilssons vilda kullerbyttor.

Susanne Marins är som klippt och skuren för Pippi-rollen. Ordet ”pillemarisk” kommer för mig, då jag försöker karakterisera hennes tolkning. Fysiskt stark är hon, men mentalt medkännande och solidarisk. Agneta Lindroos har fint tagit fram också det mer poetiska och sorgsna i Pippi-figuren. Hennes ensamhet och längtan efter både sin änglamamma och sjörövarpappa gestaltas i en vacker, drömlik sekvens där scenografin firar triumfer, med transparenta tygsjok som böljande hav med stjärnhimmel ovanför.

De städade grannbarnen Tommy och Annika spelas av Markus Lytts och Carla Fri. Rollerna ger för all del inte särskilt mycket att bita i för dessa drivna skådespelare, men gestaltningen är trogen förlagan. De utstrålar stillsam lycka över att vardagen fått mera äventyr i sig genom den nya grannen.

Jonas Bergqvist som Prusiluskan, fru Pryselius, porträtteras vänligare än i boken, där hon mer framstår som en odräglig besserwisser. Prusiluskans omsorg om det ”utsatta ensamma barnet” inriktas på att få det aparta barnet placerat på barnhem. Pippi anser detta helt onödigt, eftersom Villa Villekulla redan är ett barnhem. Pippi är ju ett barn och Villan ett hem. Ergo: Villa Villekulla ÄR ett barnhem, ett exempel på Pippis omutliga logik.

Drömscenen tilltalade mitt bosniska premiärsällskap, 12-åriga Mirzela. Också det akrobatiska gjorde starkt intryck på henne. Pippi-premiären är hennes livs första teaterbesök, men Pippi–figuren känner hon igen från sitt hemland, där hon sett TV-filmen. Böckerna har hon inte läst. Min fråga om hon kan identifiera sig med Pippis ensamhet och annorlundaskap, ställer hon sig ändå tvivlande till. Men hon säger att Pippi ger henne mera mod. Rätten att ha en egen åsikt om saker och ting tilltalar barn överallt. Och det har väl varit och är Pippis starkaste tidlösa budskap!

Text: Carita Nyström
Foto: Frank A. Unger

Pippi Långstrump, Wasa Teater.
Spelas till den 21.5. Av Astrid Lindgren,
bearbetning och regi: Agneta Lindroos.
Scenografi: Heidi Wikar, Jeremy Crotts. Kostym: Heidi Wikar. Musik: Eero Paalanen, Jan Johansson.
I rollerna: Jonas Bergqvist, Carla Fri, Dennis Hansson, Anna Högström,
Jakob Johansson, Kaisa Lallukka,
Markus Lytts, Susanne Marins,
Liv Nordgren, Marja Vuori.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.